Kritiken mot den svenska ekonomutbildningen växer sig allt starkare. Auktor revisor Bernt Gyllenswärd, Enskilda Revisionsbyrån, presenterar här den kritik som framförts främst från Finland och informerar om de aktioner som inletts för att förbättra kvaliteten på utbildningen.

I bland annat BALANS nr 6, 8 och 9 1978 har ekonomutbildningen vid våra universitet diskuterats och kritiserats av olika intressenter. Professor Sten Jönsson vid Göteborgs universitet riktar skarp kritik mot de minskade resurserna som ställs till ekonomutbildningens förfogande medan andra även ifrågasätter utbildningens innehållsmässiga kvalitet. Utbildningsministern och företrädare för UHÄ har bemött kritiken och tyvärr sagt sig inte kunna förstå de framförda argumenten.

Problemen har även uppmärksammats av Kommerskollegium som i sin egenskap av tillsynsmyndighet över de auktoriserade revisorerna tagit upp diskussioner med FAR angående bland annat kvalifikationskrav på denna yrkeskår. Härvid har kanske ej direkt kritik framförts mot en sjunkande kvalitet hos senare års utexaminerade ekonomer utan snarare har diskussionerna rört frågan hur man skall få kompetens att uppfylla de allt högre krav som ställs på de auktoriserade revisorerna. Den relativt samstämmiga kritik som från avnämare och andra intressentgrupper framförs mot ekonomutbildningen tenderar dock att växa sig allt starkare och man måste anta att den, trots ansvariga myndigheters bemötande, är grundad.

Då högskoleutbildningen för närvarande debatteras i riksdagen och då dessa frågor på sikt är av utomordentligt stort intresse för vår yrkeskårs möjligheter att uppfylla de krav som ställs på oss, vill jag här passa på att redogöra för de aktioner som påbörjats genom bland annat Svenska Civilekonomföreningen, SCF, samt även presentera den kritik som på senare tid framförts från framförallt finskt håll mot den svenska ekonomutbildningen.

SCF sammankallade ett sammanträde med representanter från bland annat SAF och SACO-SR i september 1978 där man ville diskutera förutsättningar för ett eventuellt gemensamt agerande i frågor rörande den framtida ekonomutbildningen. Detta sammanträde har sedan följts av flera varvid även FAR varit representerad. Vid dessa tillfällen har framlagts en PM rörande brister i utbildningen samt ett förslag till åtgärder för att förbättra densamma.

Nedan följer en kort redogörelse för innehållet.

INNEHÅLL I PM FRÅN SCF

Förkunskaper

Ansatser finns till en sänkning av studiekraven i bland annat företagsekonomi samt till en fortgående försämring av språkkunskaper och kunskaper i matematik.

Ekonomexamens nivå och omfattning

För närvarande omfattar den allmänna ekonomexamen 120 poäng (sex terminer). FAR har f ö angivit att minst 140 poäng borde krävas för att kvalificera såsom auktoriserad revisor. Innehållet i respektive universitetsorts ekonomutbildning fastställs till sina detaljer av de lokala linjenämnderna. Detta medför att på papperet identiska examina kan ha väsentligt skilda innehåll beroende på studieort. Betoningen av företagsekonomi är ej tillräcklig, ämnet borde garanteras ingå med minst 40 poäng.

Det är känt att ett antal betydande arbetsgivarekategorier anser sig nödsakade att direkt efter anställning ge de nya ekonomerna kompletterande utbildning avseende baskunskaper i till exempel redovisning och budgetering. Kunskaps- och problemområdena har ökat betydligt under senare år men utbildningstiden är alltjämt formellt tre år. Om en nyutexaminerad ekonom skall gå ut lika väl förberedd relativt sett som den som blev civilekonom för 15–20 år sedan är en ökning av studietiden från nuvarande sex till åtta terminer nödvändig.

Vid handelshögskolan i Stockholm arbetar de studerande för att få ett fjärde studieår accepterat, med hänvisning till att den faktiska studietiden ligger närmare fyra än tre år.

Se även den nedan refererade kritiken från Finland.

Resurser för utbildningen

Kostnadsramarna har successivt beskurits. För tio år sedan var utrymmet ca 50 % större räknat i timmar per lektionsgrupp. Om man förutsätter att undervisningen sker i lektionsgrupper om 30 personer innebär detta att för närvarande finns resurser endast för 6,8 timmar lektionsbunden undervisning per vecka.

Då många läser till exempel företagsekonomi som en enstaka kurs tar dessa studerande naturligtvis resurser i anspråk från dem som läser ämnet som en del i sin ekonomexamen. I detta sammanhang skall också nämnas att det givits petitadirektiv som ålägger högskolorna att ytterligare minska sina anspråk på medel med tio procent på en femårsperiod vid oförändrad produktionsvolym.

Frågan om spärr

Om det av finansiella skäl anses omöjligt att förstärka resurserna, måste istället intagningen till den allmänna ekonomlinjen spärras. Att döma av erfarenheter från andra linjer, kommer en spärr inte att innebära att en renodlad intagning på betyg sker. I stället får man räkna med att andra urvalskriterier också införs. Detta kommer att medföra andra problem varför införande av spärr får ses som en sista utväg.

Övriga frågor

Man har varit inne på frågan om obligatorisk praktik inbyggd i utbildningsplanen. Här uppstår dock problemet att tillskapa erforderligt antal meningsfulla praktikplatser. En annan fråga avser anknytningen mellan teori och praktik. Försök pågår att skicka ut akademiska lärare på praktikarbete hos företag på statens bekostnad. Denna verksamhet bör följas med uppmärksamhet – rätt använd kan den bli värdefull.

KRITIK FRÅN VÅRA NORDISKA GRANNLÄNDER

Det har på senare tid riktats kritik mot den svenska ekonomutbildningen från övrigt nordiskt håll och då speciellt från Finland. Denna kritik skall ses mot bakgrund av att ett stort antal finska studenter studerar vid svenska universitet för att efter avlagd ekonomexamen återvända till den finska arbetsmarknaden.

Det finska ekonomförbundet och rektorn vid Handelshögskolan i Åbo har konstaterat att den svenska ekonomexamen är betydligt smalare än den motsvarande finska. Om de elever som studerat i Sverige vill använda titeln ”ekonom” på den finska arbetsmarknaden, måste de komplettera sin utbildning med ett á två års studier vid finsk handelshögskola.

Både i Norge och Finland omfattar examen 160 poäng. De företagsekonomiska ämnena betonas ej heller på samma sätt i Sverige som i Finland.

SAMMANFATTNING

Den i många fall samstämmiga kritik som riktas mot ekonomutbildningen vid våra universitet är utomordentligt allvarlig. För vår yrkeskår är det nödvändigt att de teoretiska kunskaperna både fördjupas och breddas med tanke på vår arbetssituation. Om nu i stället en försämring sker måste detta angripas på något sätt och härvid ser jag endast två möjliga utvägar. Antingen, och detta förefaller mest naturligt, måste universiteten ges förutsättningar att meddela en utbildning av tillräckligt hög kvalitet för att den skall tillfredsställa arbetsmarknadens krav, eller så måste kompletterande utbildning i egen regi genomföras.

Det är viktigt att FAR på ett aktivt sätt engagerar sig i denna debatt och tillsammans med övriga intressenter försöker påverka utvecklingen.

SCF avser att under våren 1979 dels arrangera ett ”avnämarsymposium” med representanter för arbetsgivare, fackliga organisationer, utbildningsanstalter med flera, dels inbjuda intresserade riksdagsmän till en informationsträff i berörda frågor.

Vi får hoppas att dessa initiativ kommer att påverka beslutsfattare och myndigheter på ett sådant sätt att den negativa utvecklingstendensen kan brytas.

Auktor revisor Bernt Gyllenswärd, Enskilda Revisionsbyrån