I BALANS nr 1/1979 presenterades FARs styrelses förslag till rekommendation om Varulagervärdering och lagerreserv. Med anledning av avsnittet om förluster på pågående arbeten hävdar ekonomidirektör Tomas Ericsson, ASEA, i denna artikel att redovisning av förluster på pågående anläggningar i proportion till upparbetningen är en rimlig och realistisk tolkning av bokföringslagen.

FARs styrelse har – med vissa ändringar – som förslag till rekommendation beslutat anta ett av redovisningskommittén utarbetat utkast till rekommendation nr 2 ”Varulagervärdering och lagerreserv”. I förslaget anges bl a att förluster i pågående arbete enligt god redovisningssed bör beaktas om de är väsentliga för bedömande av företagets resultat och ställning. Kvittning mellan beräknade förluster och vinster bör dock kunna ske för projekt av likartad natur.

Auktor revisor Sten Erik Feinstein konstaterar för sin del i en artikel i BALANS nr 1/1979 att lagen bör tolkas strikt enligt lägsta värdets princip. Följaktligen bör kostnader för förlustorder icke balanseras förrän hela förlusten är täckt. Pol mag Bo Darsenius går i ett inlägg i BALANS nr 3/1979 ett steg längre och hävdar att hela den beräknade förlusten skall redovisas, således även om detta leder till ett negativt värde. Dessa inlägg företräder en mycket formalistisk och i mitt tycke verklighetsfrämmande inställning till frågan och innebär en tillämpning av försiktighetsprincipen in absurdum. Darsenius’ tolkning kan ju faktiskt leda till att företaget momentant redovisar ett sämre läge än om alls ingen order erhållits. Jag skulle i stället vilja hävda att en redovisning av förluster på pågående anläggningar i proportion till upparbetningen är en rimlig och realistisk tolkning av lagen och detta av följande skäl:

  1. Lagens definition av verkliga värdet kan visserligen matematiskt leda till ett negativt värde, men det är tveksamt om detta verkligen varit lagstiftarens mening. Under alla förhållanden måste ju åtminstone ett skrotvärde föreligga.

  2. Förlusten på en viss order eller på vissa likartade order kan knappast sägas vara i sin helhet hänförlig till de komponenter (eller de order) som råkar hamna först i upparbetningskedjan.

  3. Om en kund annullerar blir leverantörens ersättning aldrig negativ utan i sämsta fall 0, dvs om ingen upparbetning skett. Om upparbetning skett är praxis den att leverantören erhåller ersättning med kundpriset minus kvarstående rörliga kostnader eller alternativt med nedlagda kostnader. Bägge alternativen är ett uttryck för att resultatet (förlusten) fördelas proportionellt över hela ordern.

  4. Orderns totalresultat kommer vid omedelbar förlustnedskrivning att fördelas relativt slumpmässigt på olika år, beroende på hur inköps- och upparbetningsprofilen ser ut i det enskilda fallet.

  5. Skattemyndigheternas inställning är förmodligen den att den tänkta förlustordernedskrivningen ”från botten” icke accepteras. Om ”god redovisningssed” förestavar detta, blir resultatet tillskapande av beskattade reserver.

  6. Metoden med omedelbar förlustnedskrivning har mig veterligt icke tillämpats i någon större utsträckning i Sverige. Hade så skett, skulle likvidation eller konkurs ha framtvingats i det förflutna hos flera stora företag.

Ovanstående överväganden leder mig till att förlustreservering i proportion till upparbetningen är den metod som bäst svarar mot lagens anda, god redovisningssed och vanligt ”bonnförstånd”.

Tomas Ericsson, ekonomidirektör, ASEA