Vilka frågor om revision och revisorer skall söka sin lösning under de närmaste åren? BALANS har frågat FARs nye ordförande Ulf Gometz.

På årsstämman den 28 november 1980 valdes till ny ordförande i FAR auktor revisor Ulf Gometz, delägare i Hagströms Revisionsbyrå AB och verksam i Göteborg.

Tror Du att det förhållandet att Du är bosatt i Göteborg kommer att påverka Din roll som ordförande i FAR?

UG: Nej, rollen påverkas inte men det kommer givetvis att få praktisk inverkan på arbetet. En viss mertid för resor får jag liksom hittills räkna med. Detta kan ju synas oroväckande med hänsyn till att ökningen och uppläggningen av FARs verksamhet ställt kontinuerligt ökade krav på ordförandena och presidiet (ordf, vice ordf och VD). De två närmast föregående ordförandena, båda från Stockholm, har satsat 800 – 1.000 tim/år på uppgiften.

Trots detta är jag inte alltför orolig: uppdraget kommer ju inte som en blixt från en klar himmel och viss personlig planering har därför kunnat ske; FARs vice ordförande, Björn Markland, finns i Stockholm; FARs kommittéer och kansli gör ett bra arbete och jag kommer att vistas mycket i Stockholm – jag tror inte att det kommer att vara en alltför stor nackdel att jag bor i Göteborg.

FAR får fler och fler ledamöter. Vi räknar idag med en fördubbling av kåren på 6–7 år. Är det bra att kåren växer så fort? Vilken roll skall FAR spela?

UG: De auktoriserade revisorernas arbetsområden har vuxit så kraftigt att samtliga som idag är anställda och anställs bör kunna räkna med full och mångsidig sysselsättning. En fortsatt expansion utan avkänning av framtidsbehovet skulle kunna leda till att alla inte får vad som uppleves som en kvalificerad och meningsfull sysselsättning. Sannolikheten för att detta skall inträffa är dock liten. Det är däremot enligt min mening sannolikt att uppdragen i framtiden praktiskt sett blir mer byråanknutna än personanknutna även i de fall byrån som sådan inte väljs som revisor.

En fullständig revision av ett större företag ställer i regel krav på specialistkunskaper. Det är därför troligt att även svenska revisorer individuellt kommer att inrikta sig på och fördjupa kunskaperna inom speciella områden och att specialister som inte är revisorer i ökad utsträckning knytes till byråerna.

I en snabb expansion av en yrkeskår ligger naturligtvis även faror såsom risk för kvalitetssänkning, risk för att administration och organisation inte hinner med etc. Vi har ju dock i detta fall på ett tidigt stadium uppmärksammat utvecklingen och fått möjlighet att göra prognoser. Därför tror jag att både byråerna och FAR är tämligen väl rustade. Omfattningen av och kvalitén på högskolornas grundutbildning kan dock ge problem.

Beträffande FARs roll bör målen även i fortsättningen vara de som beskrivs i stadgarnas § 2:

”att upprätthålla en rättrådig och yrkesskicklig kår av auktoriserade revisorer

att främja sunda principer och rationella metoder i fråga om revision, redovisning och organisation,

att tillvarataga ledamöternas allmänna yrkesintressen samt

att verka för sammanhållning och samförstånd mellan ledamöterna.”

Vi hoppas kunna eliminera nackdelarna med en stor, geografiskt spridd medlemskader genom att även sprida verksamheten. Den kretsverksamhet som inletts i Göteborg har fått gott resultat. Kretsverksamheten skall inte syfta till en avdelningsorganisation eller regional indelning av FAR – syftet är i stället en informell verksamhet som stöds av FAR. Den västra kretsen i Göteborg har antagit en målsättning som formulerats:

”Verksamheten skall syfta till att med särskilt beaktande av det regionala intresset

  • ge ledamöterna ökad information och ökade kunskaper av värde vid yrkets utövande

  • ge tillfälle till erfarenhetsutbyte samt

  • verka för sammanhållning och samförstånd mellan ledamöterna”.

Jag tror att kretsverksamheten fyller ett stort behov. Det har visat sig att de kollegiala kontakterna med personer från andra byråer minskat i takt med att revisionsbyråerna blivit större och större och att detta uppleves negativt även av revisorer på större byråer.

FAR har idag en omfattande utbildningsverksamhet och hög aktivitet när det gäller redovisnings- och revisionsrekommendationer. Kan vi förvänta oss samma inriktning på verksamheten under de närmaste åren?

UG: Ja, och man kan med stor sannolikhet räkna med en accelererande verksamhet när det gäller dessa områden. Det är genom utvecklingen av och kraven på god redovisningssed som våra klienter lär känna den goda revisionsseden. Skulle det bli så inom kåren att det finns stora skillnader i kunskaper och kvalitet på arbete är detta en mycket allvarlig sak. FAR måste därför se till att erbjuda utbildning och presentera förlagsverksamheten så att alla attraheras.

Det är inte uteslutet att vi om några år har både revisorsexamen och obligatorisk vidareutbildning.

Vem skall utse revisorerna? Skall samhället kunna räkna med revisorernas hjälp vid bekämpande av t ex ekonomisk brottslighet? Detta är frågor som kommit upp i olika sammanhang. Får de definitiva svar under de närmaste åren?

UG: Detta är väsentliga och påträngande frågor i debatten om företagsrevisionen just nu. Om de får definitiva svar inom de närmaste åren är svårt att säga: säkert är att de kommer att kvarstå i debatten och prövas av politiska instanser.

Det är möjligt att inom de närmaste åren en uttalad policy i fråga om företagsrevisionens roll och uppgifter kommer att formuleras av såväl den fackliga rörelsen som de politiska organisationerna. Det är mycket viktigt att dessa ställningstaganden baseras på kunskap om revisionsarbetets villkor, möjligheter och begränsningar. Inga andra än revisorerna själva kan göra något åt det informationsproblemet. Genom att positivt och konstruktivt ta initiativ t ex när det gäller bekämpande av ekonomisk brottslighet kan revisorerna påverka utvecklingen.

Du har tidigare framhållit att 80-talets ödesfrågor för revisorerna är förvaltningsrevisionen och oberoendet. Vad menar Du med det? Får dessa frågor en snar lösning?

UG: Det är kring dessa två väsentliga frågor (jämte rapporteringen) som den externa debatten och de politiska framstötarna rör sig. Det är kring dem debatten även fortsättningsvis kommer att röra sig och det är därför av största vikt att vi gradvis försöker finna svar och lösningar.

Utformningen av förvaltningsrevisionen kommer att avgöra både det kvantitativa behovet av revisorer och frågan om revisorernas kompetens. Skapas inte användbara normer blir följden förväntningsgap och i värsta fall förtroendekris. Parentetiskt vill jag gärna i detta sammanhang säga att jag tycker att den s k redovisningsrevisionen f n undervärderas i debatten.

Användningen av begreppet oberoende är egentligen olyckligt. Något absolut oberoende förekommer ju överhuvudtaget inte i mänskliga sammanhang. Revisorns ”oberoende” måste därför enligt min uppfattning tolkas så att hans ”beroenden” och relationer i övrigt till uppdragsgivaren och andra uppdragsintressenter är sådana att de icke rimligen kan befaras påverka hans bedömningar. Om oberoendefrågan inte löses på ett sådant sätt att revisorn inte endast arbetar utan också anses arbeta med objektivitet, självständighet och integritet kommer företagsrevisionen inte att kunna fullgöra sin uppgift.

Är revisionen lönsam för klienterna? Hur mycket kan revisionen och revisorernas insatser utökas innan man når den punkt då revisorns lönsamhet för ett medelföretag når breakeven-punkten?

UG: Det är svårt att mäta revisionens lönsamhet. När man bedömer lönsamheten måste man ta i beaktande vilka olägenheter som skulle uppstå om revisionen inte fanns. Den lönsamheten är inte kvantifierbar. Alla internationella erfarenheter tyder emellertid på att den är lönsam. Ett bevis för det är att den är obligatorisk i de flesta länder.

Vi måste däremot bl a i lagstiftnings- och rekommendationssammanhang påpeka att revision kostar och att insatserna inte skall vara större än att nettovärdet av dem kan anses positivt.