Under rubriken ”Nya knep och gamla trollkarlar” gav Ronald Hathorn i BALANS nr 10/1979 s 10 f vissa redovisningstekniska synpunkter på den från USA importerade ”sale-and-leaseback”-tekniken. Denna teknik möter vissa svårigheter då man vill använda den i svensk miljö.
”Sale-and-leaseback” är en finansieringsteknik, som vuxit fram i USA mot bakgrunden av där gällande civilrättsliga regler. Den innebär att ett industriföretag, som vill frigöra kapital placerat i en fastighet, säljer denna till ett finansieringsföretag och samtidigt hyr fastigheten för en relativt lång hyrestid. Den kan också tänkas innebära, att industriföretaget säljer lösören, som inte utgör tillbehör till fastighet, till finansieringsföretaget och samtidigt hyr dessa. När man vill plantera om denna teknik i svensk miljö måste man beakta, att den svenska civilrätten i vissa här väsentliga avseenden har en helt annan innebörd än den i USA gällande.
Beträffande fast egendom är till en början att märka, att ett avtal om option att förvärva fast egendom är ogiltigt (bortsett från vissa här inte aktuella specialfall). Se t ex en av mig författad rättsfallsöversikt i Svensk juristtidning 1979 s 584 f och 586.
Vidare är att märka, att maskiner anskaffade av en fasighetsägare för att användas i industriell verksamhet på denna i allmänhet utgör tillbehör till fastigheten – s k industritillbehör – och att de såsom sådana omfattas av en i fastigheten upplåten panträtt. Detta förhållande förändras inte av en ”sale-and -leaseback”-transaktion. Sedan denna genomförts, ingår maskinerna i finansiärens kreditunderlag, inte i industriföretagets. Först om maskinerna varaktigt skilts från fastigheten upphör de att vara tillbehör till denna.
Nu angivna förhållanden har nyligen uppmärksammats av riksdagen, som begärt en utredning om maskiners ställning såsom kreditunderlag vid ”sale-and-leaseback”.
Det bör tilläggas, att maskiner som industriföretaget anskaffat efter det att ”sale-and-leaseback”-transaktionen genomförts, däremot tillhör detta företag och såsom lös egendom omfattas av företagsinteckningar i detta.
Vad härefter beträffar ”sale-and-leaseback” av lösören är att märka, att om industriföretaget tillförsäkrats en option på återköp, så medför detta, särskilt om köpeskillingen är låg, en viss risk för att en domstol skulle finna det vara åsyftat att industriföretaget till sist skall bli ägare till lösörena, något som skulle medföra att den framtida relationen mellan finansiären och industriföretaget betraktas inte såsom en uthyrning av dessa utan såsom ett avbetalningsköp, på vilket 1978 års lag om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl är tillämplig, se denna lag 1 § 3 st. Jfr om denna svåra gränsdragning SOU 1975:63 s 112 samt prop 1976/77:123 s 158 f och 347 f.
Vidare är att märka, att om lösörena, såsom naturligt är, kvarblir hos industriföretaget, så förvärvar finansiären inte genom köp av dessa någon mot industriföretagets borgenärer skyddad rätt, eftersom en sådan rätt uppkommer först sedan de sålda lösörena övergått i köparens besittning. Något skydd för finansiären kan inte heller åstadkommas därigenom att denne momentant övertar besittningen till lösörena. Se rättsfall i Nytt juridiskt arkiv 1925 s 535, där det var fråga om lösören som överförts i finansiärens besittning men efter en övernattning hos denne nästa dag återförts till förre ägaren. Finansiären kan emellertid få det önskade skyddet mot industriföretagets borgenärer om överlåtelsen till honom publiceras med tillämpning av lösöreköpsförordningens bestämmelser.
Min slutsats är alltså, att man bör tänka sig för två gånger, innan man på grundval av svenska rättsregler ger sig i kast med det trolleri, som ”sale-and-leaseback” utgör.
Jag antecknar avslutningsvis, att en transaktion liknande ”sale-and-leaseback”, nämligen ”sale-and-purchaseback”, sedan länge varit känd i det svenska affärslivets buskvegetation under namnet ”lagerbelåning”. Ägaren av en bil vill låna pengar mot säkerhet i bilen utan att frånhända sig besittningen till denna. Han säljer den då till en finansiär – om nu ett så fint ord är adekvat – mot kontant betalning och köper omedelbart tillbaka den på kredit mot återtagandeförbehåll (enligt hittills gängse terminologi: ägareförbehåll 1). Det är en i de kretsar, där denna transaktion förekommer, utbredd men icke desto mindre felaktig uppfattning, att finansiären skulle få en på återtagandeförbehållet grundad mot ”kredittagarens” borgenärer skyddad rätt.
Professor Knut Rodhe, Handelshögskolan i Stockholm