Balans nr 6 1980

Stressade revisorer i en galen värld

Måste framtidens företagschefer se mer på de mänskliga elementen i ledningsarbetet och hur påverkar det revisorerna?

Nog är det en galen värld vi lever i. För bara några veckor sedan återgick Sverige till det normala efter den största arbetsmarknadskonflikten någonsin. Under några veckor upplevde svenska folket hur kort steget är också i det genomorganiserade välfärdssamhället mellan å ena sidan förnuft och rationalitet och å andra sidan ett oförnuft som gränsar till vansinne. Den svenska modellen, som stått som vår trygghetsgaranti i en galen omvärld led sitt slutliga nederlag söndagen den 11 maj 1980, när SAF sa nej till medlarnas bud. Det stora vansinnesutbrottet kunde förhindras bara genom regeringens vädjan att acceptera medlingsbudet.

STRID UTAN VINNARE

Det handlade om en strid som inte kunde ha några vinnare, bara förlorare. Och det mest skrämmande är, att det knappast kan vara någon av företrädarna för de inblandade parterna som var okunnig om det samhällsekonomiska läget och vikten av samförståndslösningar – och de förödande effekterna av öppen konfrontation. Jag skall inte utvidga klagokören efter avtalsuppgörelsen. Ansvarslöst, förödande, omdömeslöst tillhör de vanligare orden i efterhandsomdömena.

För revisorskåren bör det emellertid vara en lättnad att kunna konstatera, att uppgiften att lägga förvaltningsrevisionella aspekter på galenskapen helt ligger hos den internationella omvärlden och inte hos några olyckliga representanter för vår yrkeskår. Det räcker så väl med de uppgifter som vi redan har. Förvaltningsrevisionen av AB Sverige kommer bl a de internationella kreditinstituten att ta hand om. Varken objektiviteten, den kyliga analysen eller det hårda omdömet kommer att saknas vid deras granskning.

DEN PROBLEMATISKA OFFENTLIGA SEKTORN

Men att revisorskåren slipper den omöjliga uppgiften att granska och bedöma förvaltningen av AB Sverige behöver inte innebära att vi undgår att konfronteras med problemet den offentliga sektorn – som inklusive transfereringar kommit att ta i anspråk två tredjedelar av vår bruttonationalprodukt – och härmed utgör ett väsentligt inslag i ”vår galna värld”.

Den stora revisorsutmaningen under 80-talet borde vara insatser inom just det här området. Behovet är enormt. Resurserna är visserligen begränsade och trycket på revisorskåren har ännu inte märkts. Men rimligtvis samlar det sig till en efterfrågeexplosion. De uppgifter som det handlar om är ju uppgifter som revisorskåren bör vara väl skickad att arbeta med – i samverkan med befintliga kontrollorgan inom stat och kommun.

En av de viktigaste uppgifterna är att finna metoder för att mäta och följa upp produktiviteten i den offentliga sektorn. Även om vi är oroliga för produktiviteten i den privata sektorn, så har vi här åtminstone ett språk med vilket vi kan beskriva fenomenen. Men inom den offentliga sektorn har vi inte ens ett språk.

Inom bl a följande områden bör revisorskåren kunna göra en väsentlig insats:

  • skapa en ny inställning till att mäta resultat – finna en motsvarighet inom det offentliga till företagens ”bottom line”

  • ersätta en mera bred policyanalys med en mera snäv utvärdering av handlingsprogram

  • få fram metoder för ”feed-back” så att resurser i tid dras tillbaka eller kan flyttas om från misslyckade projekt på samma sätt som man gör i näringslivet.

EN STRESSAD NATION

Det kan tyckas vara ett stort kliv att gå från diskussion av samhällsproblemen och den offentliga sektorn till individen och hans stressproblem. Men klivet är egentligen inte så stort. För vad är samhället, och varför har vi en offentlig sektor? Svaret borde vara givet. Samhället är summan av de enskilda medborgarna, och den offentliga sektorn söker sin motivering i att vara det mest rättvisa och mest effektiva sättet att klara väsentliga samhällsfunktioner och att fördela välfärd till individerna. Om de ansvariga inte klarar de uppgifterna på ett sätt som de enskilda upplever som förnuftigt och rationellt uppstår oro och balans – och en grogrund för skadlig stress hos individerna. Och nog börjar oron märkas hos en allt större del av nationen.

Revisorskåren skall kanske bara vara tacksam för att den hittills stått utanför processen med att bedöma och utvärdera effektiviteten i samhällsfunktionerna. Det finns ju redan nu många stressfaktorer – för oss och den företagsledning och personal i företagen och organisationerna, som vi hittills kunnat koncentrera vår granskning till.

STRESSADE BESLUTSFATTARE

Under senare år har problemet stress uppmärksammats i en helt annan utsträckning än tidigare. Läkare, psykologer liksom medarbetare inom företagens personalfunktion har pekat på den avgörande roll som stressen spelar i varje företag och i varje affärsförhandling. Man har gjort klart, att stressen likaväl som arvsfaktorer, mycket fet kost och brist på motion kan bidra till hjärtinfarkter, magsår, nervösa besvär, sömnlöshet, tablettmissbruk, äktenskapsproblem, bristande självtillit m m. Och kan inte här finnas en bidragande orsak till allvarliga samhällsproblem såsom företagsmisslyckanden, strejk, lockout och andra arbetskonflikter? Även om man inte kan direkt avläsa stress som en orsak till förluster för näringsliv och samhälle, så tycks det inte råda någon osäkerhet om hur bräcklig många beslutfattares fysiska och psykiska hälsa är och hur utsatta de är för olika stressfaktorer. Okunnighet om och oförmåga att hantera stressen leder till en förlust av vitala mänskliga resurser.

I stark sammanfattning är detta huvudbudskapet i en aktuell bok av den amerikanske sociologen och stressforskaren Karl Albrecht1. Han diskuterar emellertid stressen inte bara som en isolerad faktor utan sätter in den i ett samhälls- och företagssammanhang. En av hans teser är bl a, att den tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen gått så snabbt under de senaste årtiondena, att människorna – och det gäller då i särskilt hög grad människor med ansvarsfulla uppgifter – alltför ofta inte orkat hänga med som individer. Problemen har emellertid nu uppmärksammats och börjat åtgärdas – med på sikt långtgående effekter på företagen och organisationerna.

”Chefen och stressen” – boken finns i svensk översättning i Libers serie Bättre Ledarskap (1980).

FÖRETAGET I ETT TREDIMENSIONELLT PERSPEKTIV

Albrecht anser, att man måste se företaget ur ett tredimensionellt perspektiv. De tre dimensionerna är den ekonomiska, den sociala och den mänskliga. Han diskuterar i boken bl a hur de två senaste dimensionerna kommer att öka i betydelse i företagen – liksom i andra organisationer. De förändringar som äger rum är så stora, att man har skäl att tala om en social (r)evolution inom företagen. Och företagsledningen tvingas att, om inte direkt arbeta med, så åtminstone tänka i termer av tre resultaträkningar – den ekonomiska, den sociala och den mänskliga – som är oupplösligt sammanflätade med varandra.

Stora sociala förändringar kommer enligt Albrecht att ske inom företagen under det här seklets båda sista decennier. Omvälvningsprocessen är redan igång.

Cheferna i företagen kommer under de närmaste åren att finna, att den sociala förändringens trend leder till att speciella krafter kommer att starkt påverka deras organisation. De måste på ett helt annat sätt än tidigare ha en klar uppfattning om vad som händer i omvärlden och inom det egna företaget som en miniatyr av landet. Det blir alltmer nödvändigt, att de koncentrerar uppmärksamheten till de mänskliga elementen i ledningsarbetet.

För revisorerna är frågan om dessa förändringar kommer att påverka deras arbete och i så fall i vilka avseenden. När vi ser på den traditionella inriktningen med tonvikt vid räkenskapsrevision och granskning av årsredovisningen som den stora slutprodukten i årsrevisionen kan det knappast handla om några stora omvälvningar. Men när man ser revisionen som en genomgång, analys och bedömning av företaget som ”a going concern” och som ett levande företag, måste också revisionen på sikt påverkas och bli mera komplex.

STRESSADE REVISORER?

Man kan bara gissa, hur långt upp yrkesrevisorerna skulle hamna i en tänkt ”tio-i-topp-lista” över yrken, som är starkt utsatta för stress. Personligen tror jag, att positionen skulle bli ganska framskjuten. Och de antaganden och bedömningar som vi kan göra om framtiden ger ingen anledning att tro, att det skall uppstå förändringar som minskar stressen. Det är snarare så att sådana moment som innebär risk för kraftiga stressfaktorer kommer att öka. Vi behöver bara tänka på vad den utvidgade förvaltningsrevisionen innebär. Här finns visserligen positiva moment som mera intressanta och stimulerande arbetsuppgifter men de innebär också en helt annan grad av svåra bedömningar och risker för konflikter med de olika intressenterna som mottar respektive blir utsatta för revisorns bedömningar. Och för många revisorer kommer detta att innebära en stark oro. Är min analys och mina bedömningar rimliga och rättvisande?

En annan faktor som har betydelse är tidspressen, som väl i och för sig yrkesrevisorerna vant sig vid att se som en oundgänglig del av yrket, men som kommer att öka i takt med att allt fler företag behärskar konsten att korta av tiderna för bokslut och årsredovisning. Att det blivit allt snävare tidsmarginaler för att avsluta årsrevisionen har en stor del av revisorskåren redan bittert fått erfara. Med bittert syftar jag främst på att det i alltför många fall blivit för litet tid för att uppfylla det kvalitetskrav som den enskilde revisorn ställt upp för sitt arbete. Att under några intensiva månader jaga från revisionssammanträde till revisionssammanträde med ”tidspiskan” över sig – och ofta med tvånget att utan tillfälle till någon betänkte tid och möjlighet till djupare penetrering göra viktiga ställningstaganden – är en väsentlig grogrund för stress. Men i en galen värld, varför skulle just revisorer komma lindrigt undan?

Sven-Erik Johansson, auktoriserad revisor, Tönnerviksgruppen AB