Förbrukningsmaterial och förrådsartiklar – splittrad redovisningspraxis i industriföretagen

Industriföretagen tillämpar delvis en praxis vad gäller redovisning av förrådsmaterial som strider mot FARs förslag till rekommendation.

Resultatet av en undersökning som Industriförbundet gjort sammanfattas här.

BAKGRUND

Principerna för redovisning av förbrukningsmaterial och förrådsartiklar har under senare år varit föremål för behandling av företagsskatteberedningen (SOU 1977:86), Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR samt Bokföringsnämnden (BFN).

En del företag har hävdat att företagsskatteberedningens förslag skulle bli svåra att följa. Kritik har också riktats mot FARs förslag till rekommendation beträffande redovisning av förrådsmaterial och förrådsartiklar.

Enligt BFNs uppfattning saknas i dag klara anvisningar och någon enhetlig praxis vad som är att betrakta som god redovisningssed inom området förefaller inte vara etablerad. Regeringsrätten har i ett speciellt mål beslutat inhämta BFNs yttrande rörande värdering av förbrukningsmaterial och förrådsartiklar. Det är bl a mot denna bakgrund som BFN ansett det vara angeläget att skaffa fram ett underlag som grundar sig på hur den redovisningsmässiga hanteringen sker i praktiken.

Nämnden bestämde därför förra året att genomföra en enkät som Industriförbundet åtog sig att administrera. Undersökningen genomfördes under våren 1980 och omfattade ett 20-tal större industriföretag. För några av företagen avser svaren hela koncernen, för andra endast delar av koncernen. Det använda frågeformuläret har även besvarats för 20 mindre företag som anlitar SHIOs Ekonomitjänst.

En sammanställning av undersökningsresultaten har överlämnats till BFN som nu påbörjat arbetet med att ta fram anvisningar. Man kan naturligtvis invända att antalet undersökta företag är för litet för att få en allsidig uppfattning om redovisningspraxis. Vi tror emellertid att undersökningen ganska väl speglar situationen i företagen. Det kan påpekas att Industriförbundet i annat sammanhang inhämtat information om redovisningsprinciperna för ytterligare ett 15-tal företag. Bilden av principerna för dessa företag stämmer ganska väl överens med enkätresultaten, vilket stärker de slutsatser som kan dras från själva enkäten.

SLUTSATSER

• Redovisningspraxis varierar såväl mellan företag som inom företag. Det senare gäller i första hand företag med verksamheten uppdelad på flera orter eller divisioner.

• Praktiska och fysiska förutsättningar styr många gånger redovisningssättet.

• Vad som hänförs till förrådsartiklar och förbrukningsmaterial varierar i viss utsträckning från företag till företag.

• Den indelning av förrådsartiklar och förbrukningsmaterial som använts i enkäten (se tabell 1) är i vissa delar mindre tillämpbar. Det förekommer att de olika grupperna behandlas på ett varierande sätt inom ett och samma företag.

• Även om materialet inte tillåter att dra några långtgående slutsatser så finns tecken som tyder på att branschspecifik redovisningspraxis förekommer.

• En majoritet av de tillfrågade företagen aktiverar merparten av de förrådshållna artiklarna som lager. Material som går direkt till avdelning, produktionsenhet etc omkostnadsförs i regel.

• Av de företag som omkostnadsför merparten av de förrådshållna artiklarna tillhör några de största företagen i undersökningen.

• Skälet till omkostnadsföring är i första hand att antalet artiklar är mycket stort (i några fall 100.000 och däröver) samtidigt som de värdemässigt är av mindre betydelse. Vidare har dessa artiklar i en del fall en hög omsättningshastighet. Ett dyrbart administrativt system som förrådsbokföring eller inventering motiveras ej för artiklarna ifråga.

• Motivet för lagerföring är i första hand att artiklarna representerar ett stort värde och att de genom lagerbokföringen bättre kan kontrolleras. Ytterligare ett argument som framförs är att artiklar som är av vital betydelse för produktions- och materialstyrningen lagerförs.

• Några företag låter förutom livslängden (s k 3-årsinventarier) även beloppsgränser styra redovisningssättet. Dvs förrådsartiklar med kortare livslängd än 3 år och under ett visst värde per enhet omkostnadsförs.

• Flera företag har besvärliga definitionsproblem genom att materialets alternativt artiklarnas slutdestination inte är definitiv vid anskaffningen. Det är svårt att avgöra vad som skall ses som omsättningstillgång resp anläggningstillgång. Exempelvis kan kraftledningskabel både användas för nya ledningar och reparationsändamål.

• Det är knappast sannolikt – av enkätsvaren att döma – att förbrukningsmaterial och förrådsartiklar utnyttjas för resultatmässiga regleringar.

• Redovisningsprinciperna ligger fast över tiden för de flesta företag även om principerna varierar mellan företag.

TABELLKOMMENTARER

Ett par av de företag som aktiverar emballage som lager menar att emballaget i deras fall är att betrakta som direkt material.

Endast 2 företag aktiverar kontorsmaterial som lager. Ett ringa värde i kombination med att kontorsmaterial oftast sprids på mindre handförråd och direkt till kontorsarbetsplatser gör att de flesta företag omkostnadsför dessa artiklar direkt.

Försäljningslitteratur omkostnadsförs med ett undantag. Flera anger att denna typ av artiklar är svår att värdera samt att den har en klart begränsad livslängd.

De företag som aktiverar bränsle som lager har relativt stora mängder i lager vid årsslutet. Något har en mängd motsvarande uppemot halva årsförbrukningen i lager vid årsskiftet. Knappt hälften av företagen gör inköp av bränsle direkt till avdelningar etc. Dessa företag har enligt vad som framkommit höga omsättningshastigheter för bränsle och lagren är i några fall förvånansvärt små.

De tre alternativen omkostnadsföring, aktivering som lager och inköp direkt till avdelning (vilket inkluderar att kvarvarande artiklar vid årets slut omkostnadsförs) tillämpas för handverktyg i nästan lika stor omfattning om man ser till antalet företag. I vissa fall påpekas att handverktyg oftast behandlas som 3-årsinventarier.

Flera företag redovisar att för handverktyg, förbrukningsverktyg så sker beloppsmässigt relativt stora inköp direkt till avdelningar. Hopsummerat gjorde 5 av företagen 1978 inköp för 83 mkr direkt till avdelning etc som omkostnadsföres. Inköp via förråd skedde till ett belopp av 13 mkr. Vid årsbokslut fanns artiklar för 6 mkr av denna typ, varav 3,5 mkr omkostnadsfördes och 2,5 aktiverades som lager.

Maskiner i reserv synes inte vara ett speciellt meningsfullt begrepp. Många företag säger sig inte ha några maskiner som kan särskiljas som reservmaskiner.

Beträffande reservdelar inköpta i samband med ursprunglig investering så är det mest frekventa alternativet att företagen aktiverar dessa reservdelar som anläggningstillgång tillsammans med den ursprungliga investeringen. Det är uppenbart att det många gånger är svårt att göra en uppdelning av reservdelarna som enkäten föreslår.

Reparationsmaterial verkar behandlas på olika sätt både inom och mellan företag.

En orsak härtill kan vara att gruppen innehåller ett mycket brett sortiment av olika artiklar.

Specialverktyg synes också behandlas på något olika sätt från företag till företag. Det finns exempel på att kokiller och pressverktyg hänförs till 3-årsinventarier. Flera företag har framhållit att specialverktyg många gånger har mycket kort ekonomisk livslängd p g a en ständig förändring i produktsortimentet.

SHIOs EKONOMITJÄNSTS UNDERSÖKNING

Enligt vad som framgår av svaren har dessa 20 företag en omsättning mellan 0,4 och 5 mkr och en sysselsättning mellan 2 och 29 anställda. Företagen representerar en rik flora av branscher.

Bilden är entydig vad gäller hur dessa företag behandlar förrådsartiklar och förbrukningsmaterial. Samtliga företag omkostnadsför samtliga sina artikelgrupper så när som på två undantag. Ett städbolag aktiverar övrigt förbrukningsmaterial. Ett företag som tillverkar plastprodukter betraktar emballage som en del av tillverkningen och aktiverar detta som lager.

ANVISNINGAR SOM ÄR PRAKTISKT MÖJLIGA ATT FÖLJA

Industriförbundets undersökning tyder på att företagen delvis tillämpar en praxis som strider mot FARs förslag till rekommendation och även i vissa avseenden mot skattemyndigheternas synsätt. Frågan faller sig då naturlig om en kvalificerad grupp av företag – som de undersökta företagen utgör – använder sig av en praxis som strider mot god redovisningssed? Svaret kommer måhända att kunna utläsas i BFNs kommande anvisningar.

Helt uppenbart är att många av företagen tagit fasta på väsentlighetskriteriet och anser att detta måste vara styrande. I flera fall skulle en inventering och prissättning av förbrukningsmaterial och förrådsartiklar medföra orimligt höga kostnader i förhållande till de fördelar som kan uppnås med en korrekt värdering från resultat och balanssynpunkt. Man menar också att en konsekvent behandling över tiden inom ett och samma företag borgar för att förbrukningsmaterial och förrådsartiklar inte används för resultatkorrigerande åtgärder.

Ett intensivt arbete återstår nu inom BFN med att ta fram anvisningar som förhoppningsvis blir smidiga och praktiskt möjliga att följa.

Sören Densjö, pol mag, Sveriges Industriförbund