Nukostnadsredovisning – svar på kritik

Inflationsredovisning skall vi ha. Men vilken modell har minst nackdelar och kan tillämpas av alla företag?

FARs redovisningskommitté presenterade i BALANS nr 8/1980 ett utkast till rekommendation om nukostnadsredovisningen. Utkastet diskuterades på en av årets FAR-dagar av ca 300 personer, hälften revisorer och hälften representanter från näringslivet och det akademiska livet. I BALANS nr 9 och 10 framfördes kritik av John Hellman, Mats Åkerblom och Bertil Hållsten. Nedan görs ett försök att bemöta kritiken.

Först skall det påpekas att utkastet helt står för redovisningskommitténs räkning än så länge. Om och när det blir en definitiv rekommendation beror på hur tankegångarna anammas i näringslivet. Det blir ingen definitiv rekommendation förrän FARs styrelse har funnit att det har blivit god redovisningssed att presentera en nukostnadsredovisning enligt utkastet. Och det har det blivit då en majoritet av de framstående företagen gör så.

John Hellman tycker att utkastet skall stoppas i papperskorgen. Men ett av syftena har redan uppnåtts, nämligen att få i gång en debatt. Utkastet innehåller också ett förslag till terminologi som inte har kritiserats nämnvärt. Utkastet borde kunna bidra till en sanering av den ganska vildvuxna terminologiska floran i årsredovisningarna.

Redovisningskommittén hoppas naturligtvis att inflationstakten avtar så att vi kan klara oss med de traditionella redovisningarna. De ger alldeles tillräckligt med intellektuell stimulans. Men vi kan inte bortse från att inflationen är uppe på höga nivåer. Vid 30 % inflation tror jag alla skulle vara med på att nukostnadsredovisning behövs. Vid 5 % klarar vi oss antagligen utan. Frågan är var ”smärtgränsen” går någonstans. Jag tror den går någonstans kring 10–12 %. Vid högre inflation måste traditionella redovisningar modifieras på ett eller annat sätt. En möjlighet är att komplettera med en nukostnadsredovisning av den föreslagna sorten. Jag tror att John Hellman gör det litet lätt för sig genom att helt avvisa alla tankar på inflationsredovisning och hänvisa till möjligheten att analysera och kommentera resultat och ställning med hänsyn till inflationseffekterna.

SPOLIERAT SAMBAND MELLAN RESULTAT- OCH BALANSRÄKNINGAR?

John Hellman påstår att sambandet mellan resultat- och balansräkningarna är spolierat genom att summa nukostnadsavskrivningar inte stämmer med anläggningens bruttonukostnad vid utrangeringen. Det skulle då uppstå en differens. Detta har John Hellman missförstått. Antag att en anläggning med 10 års livslängd anskaffas för 100 mkr och att prisutvecklingen är 10 % per år. Utvecklingen av bruttonukostnad, nettonukostnad, nukostnadsavskrivningar och prisändring blir enligt tabell 1.

Tabell 1

Av denna framgår att förändringen av nettonukostnaden (bruttonukostnad minus ackumulerade avskrivningar baserade på denna) är lika med prisändring minus nukostnadsavskrivning. Summa prisändringar och nukostnadsavskrivningar över anläggningens livslängd är lika med anläggningens anskaffningskostnad. Periodiseringen blir dock annorlunda än vid konventionell redovisning, vilket framgår av nettokolumnen. De första åren belastas med relativt låg kostnad och de senare med hög.

Det framgår också att nettonukostnaden kommer ner till noll då livslängden är slut. Resultat- och balansräkning hänger ihop. Däremot stämmer inte resultaträkningens prisändring med förändringen i bruttonukostnaden och inte heller resultaträkningens avskrivning med förändringen i ackumulerade avskrivningar. Detta av det skälet att prisändringen hela tiden beräknas på nettonukostnaden. I exemplet är den hela tiden 10 % av nettonukostnaden vid början av året. Om man vill åstadkomma sådan överensstämmelse kan det ske genom att prisändringen delas upp i två bitar. En som avser bruttonukostnaden och en som avser ackumulerade avskrivningar (år 5 t ex 15 respektive 6 mkr).

KAPACITET ELLER KAPITAL?

Alla de tre kritikerna tycker att FARs redovisningskommitté har gjort ett misstag när den valt ett vinstmått som visar hur mycket som kan delas ut med oförändrat (realt eller nominellt) eget kapital. De anser att vinstmåttet skall mäta hur mycket som kan delas ut med oförändrad kapacitet.

Detta är en av de ”klassiska” frågorna i inflationsredovisningsdebattens långa historia. Den konventionella redovisningen mäter vinsten som ökningen av det egna kapitalet (exklusive nyemissioner och utdelningar) där lager och anläggningar värderas till anskaffningskostnad (minus avskrivning). Prisändringar på lager och anläggningar kommer inte in i resultatet förrän de realiseras i form av sålda produkter och tjänster.

Nukostnadsredovisningen innebär ”bara” den förändringen att vi tar in prisändringarna i kapitalet och resultatet då de inträffar i stället för då de realiseras. Härigenom erhålls ett bättre mått på kapitalet. Fortfarande bibehålls principen att resultatet skall vara lika med förändringen i det egna kapitalet. Att sedan det på detta sätt framräknade nominella (nukostnadsbaserade) resultatet delas upp i två delar, en som motsvarar penningvärdeförändringen i det egna kapitalet och en som är ett realt (inflationskorrigerat) resultat förändrar inte grundprincipen.

Kritikerna menar att vinsten skall mäta vad som maximalt kan delas ut med oförändrad kapacitet. Kapaciteten antas bevarad om resultatet belastas med nukostnad sålda varor och nukostnadsavskrivningar. På senare år har man kommit fram till att det inte är rimligt att hela det ökade kapitalbehovet skall självfinansieras. En del av detta kan finansieras med upplåning. Enligt skuldandelsmetoden återförs därför ”skuldandelen” (beräknad som skuldernas andel av total kapitalet) i de realiserade prisändringarna (dvs skillnaden mellan nukostnad och anskaffningskostnad sålda varor och skillnaden mellan nukostnadsavskrivningar och anskaffningskostnadsavskrivningar). Tanken är att denna del kan finansieras med upplåning utan att soliditeten försämras. Enligt Mats Åkerbloms självfinansmetod bestäms skuldandelen individuellt för olika tillgångsslag.

Att basera resultatberäkningen på oförändrad kapacitet innebär en mycket grundläggande förändring av nuvarande redovisningsprinciper. Det reser en rad olika frågor. En typ av frågor är hur kapaciteten skall definieras. Det ligger närmast till hands att man avser ett bevarande av den kapacitet att producera vissa varor som man har. Men om nu kostnaden för att återanskaffa denna kapacitet har väsentligt stigit eller sjunkit påverkar detta åtminstone så småningom företagets resultat (före avskrivningar och ränta) positivt eller negativt. En oförändrad produktionskapacitet kan således innebära stigande eller sjunkande utdelningskapacitet. Det är troligare att resultatet följer kapitalutvecklingen än utvecklingen av produktionskapaciteten. Detta är ett argument för att inte överge principen att vinsten beräknas på basis av kapitalet.

En annan typ av fråga är hur skuldandelen skall bestämmas. Skall den bestämmas med utgångspunkt från den nuvarande soliditeten, från någon ”normalsoliditet” eller från av styrelsen önskad soliditet (vilket självfinansmetoden innebär). Detta är ett besvärande teoretiskt och praktiskt problem.

FARs redovisningskommitté har mot denna bakgrund avvisat det kapacitetsbaserade vinstbegreppet. Vi är inte övertygade om att det skulle leda till en bättre resultatredovisning. Vi kan inte heller överblicka de konsekvenser en sådan förändring skulle innebära. Det är naturligtvis fritt fram för de företag som vill komplettera vinstberäkningen enligt FARs – modell med en beräkning av hur mycket som kan delas ut utan att kapaciteten sjunker med eller utan beaktande av soliditets- eller andra restriktioner.

Samtidigt skall inte betydelsen av valet mellan kapital- och kapacitetsbaserade resultatmått överbetonas. Jag tror att den siffermässiga skillnaden oftast inte är så stor. Det skulle vara intressant att få denna hypotes bekräftad.

VÄRDERING ANLÄGGNINGSTILLGÅNGAR

Bertil Hållsten kritiserar värderingsprincipen för anläggningstillgångar. Rekommendationsutkastet säger att en schablonmässig värdering till nu kostnad kan leda till orimligt höga värden. I konsekvens med vanlig redovisningspraxis bör i sådana fall anläggningarna nedskrivas till sitt verkliga värde. Detta verkliga värde skall i princip bestämmas till avkastningsvärdet.

I nuvarande redovisningspraxis är det mycket sällan förekommande att anläggningar nedskrivs. En anledning till detta är kanske just prisökningarna. Enligt Hållsten torde det bli regel snarare än undantag att anläggningars avkastningsvärde understiger deras nukostnad. Konsekvensen skulle bli ytterst subjektiva anläggningsvärden baserade på resultatförväntningar. Genom att värdeförändringar på anläggningar skall ingå i resultatet blir också resultatberäkningen baserad på vinstförväntningar och det hela blir ett subjektivt cirkelresonemang.

Rekommendationsutkastet förutsätter att värdering normalt skall ske till nukostnad. Nedskrivning skall bara ske i de fall där det är uppenbart att nukostnaden ger ett orimligt högt värde.

Man kan säga att detta innebär ett grundantagande att anläggningarnas avkastningsvärde normalt följer deras prisutveckling. Detta är ju inget konstigt antagande i en marknadsekonomi. Om avkastningsvärdet av en anläggning understiger nukostnaden är alltså en återanskaffning av anläggningen inte lönsam. Om detta gäller generellt i svenskt näringsliv så är näringslivet på utdöende. Visserligen tycks pessimismen vara stor på många håll, men att det skulle vara dags att överge en av de traditionella utgångspunkterna för redovisningen, nämligen att företaget skall fortsätta sin verksamhet (going concern), det är att gå för långt enligt min mening. Men skulle det visa sig bli vanligt att företagen i nukostnadsredovisningen skriver ner sina anläggningar får vi fundera om på denna punkt.

Det bör nämnas att rekommendationsutkastets värderingsregler för anläggningstillgångar överensstämmer med den amerikanska rekommendationen. Enligt denna skall anläggningstillgångar värderas till lägsta av nukostnaden och ”recoverable amount”, vilket motsvarar ett avkastningsvärde.

PRISÄNDRINGAR I RESULTATET?

John Hellman och Bertil Hållsten kritiserar FAR-modellen för att prisändringar på anläggningar skall ingå i resultatet. Även på FAR-dagarna var detta en punkt som debatterades livligt. Bertil Hållsten efterlyser motiven till att vi gått ifrån den amerikanska modellen.

Enligt den amerikanska rekommendationen skall resultaträkningen vid tillämpning av nukostnad (”current cost”) se ut på följande sätt (rekommendationsutkastets siffror):

Om man summerar dessa tre dubbelunderstrukna siffror får man den siffra som redovisas som realt resultat enligt FARs modell (27). Observera att summan av penningvärdevinsten på monetära nettot och effekten av penningvärdeförändringen på lager och anläggningar tillsammans utgör inflationskorrigering på eget kapital (84 - 43 = 41). Man kunde inte inom FASB ena sig om och i så fall hur dessa siffror skulle summeras och valde därför att överlåta detta åt årsredovisningsläsaren.

”Income from continuing operations” (ICO) är ett svårtolkat resultatmått. Det har belastats med nukostnad sålda varor och nukostnadsavskrivningar. Det motsvarar alltså SFF:s resultatmått enligt deras gamla rekommendation, dvs innan skuldandelsjusteringen infördes. Detta mått kritiserades starkt därför att det ansågs ge ett alltför lågt resultat.

I företag utan lager och anläggningar blir ICO lika med konventionellt beräknat resultat. Dessa företag får i gengäld en penningvärdeförlust på sitt monetära netto. Denna inräknas dock inte i ICO. ICO ger alltså inte uttryck för någon sorts realt eller inflationskorrigerat resultat i denna typ av företag.

I företag med ett stort anläggningskapital som är helt finansierade med eget kapital (dvs monetära nettot är lika med noll) kommer ICO att vara lika med realt resultat, förutsatt att anläggningspriserna följer den allmänna penningvärdeförändringen. Om anläggningskapitalet är lånefinansierat till en del, kommer ICO att bli betydligt lägre än det reala resultatet enligt FAR-utkastet (se sifferexemplet ovan).

Vi ställer oss inom redovisningskommittén tveksamma till att rekommendera att en så utomordentligt svårtolkad resultatsiffra presenteras som ”slutresultatet”, även om den modifieras av kompletterande siffror strax intill. Det är viktigt att nettoresultatet är en trovärdig siffra utan ”bias”. Det är därför viktigt att alla värdeförändringar på lager och anläggningar ingår i resultatet. Annars blir inte siffrorna jämförbara mellan olika företag med olika tillgångs- och kapitalstruktur. Den som anser att företaget i sin nukostnadsredovisning överskattat värdestegringen på anläggningarna kan ju reducera resultatet. Värdeförändringen framgår ju öppet i resultaträkningen.

Ett av kritikernas argument för att prisändringar inte skall ingå i resultatet är att de är orealiserade. Detta gäller emellertid bara en del av prisändringen, nämligen förändringen av den orealiserade prisändringen enligt balansräkningen. I rekommendationsutkastets exempel är den totala prisändringen 92. Orealiserad del är lika med förändringen av orealiserade prisändringar enligt balansräkningarna eller 191 - 163 = 28. I allmänhet torde den orealiserade delen vara den mindre delen av prisändringen.

För de flesta tar det nog speciellt emot att inkludera orealiserade prisändringar i resultatet. Realiserad prisändring för en anläggning är lika med skillnaden mellan nukostnadsavskrivning och anskaffningskostnadsavskrivning. Detta skillnadsbelopp ökar i takt med prisökningen. I exemplet i tabell 1 är anskaffningskostnadsavskrivningen 10 mkr per år. Nukostnadsavskrivningen stiger från 11 mkr år 1 till 26 mkr är 10. Den realiserade prisändringen stiger alltså från 1 till 16 mkr. Totalt uppgår realiserade prisändringar till (174-100=) 74 mkr.

Av tabell 1 framgår också att årets prisändring enligt nukostnadsredovisningen sjunker från 10 mkr år 1 till 2 mkr år 10. Den realiserade prisändringen är alltså lägre än årets prisändring år 1 men stiger och blir lika stor år 6 för att därefter vara större. Totalt uppgår nukostnadsredovisningens prisändringar till samma belopp som de realiserade prisändringarna (74 mkr) men med annan periodisering. Ackumulerad orealiserad prisändring stiger till ett maximum på 31 mkr år 5 och 6 och sjunker därefter till noll.

För ett företag med flera anläggningar blir relationen mellan nukostnadsredovisningens prisändring och realiserad prisändring beroende på framförallt anläggningarnas åldersstruktur. Vid stor andel nya anläggningar (och någorlunda konstant prisstegringstakt) kommer en stor andel av årets prisändringar att vara orealiserade. Om anläggningarna är ungefär halvgamla kommer däremot prisstegringarna i sin helhet att vara orealiserade.

Det sagda skall naturligtvis inte undanskymma att det ackumulerade värdet av orealiserade prisändringar normalt uppgår till stora belopp. För t ex Volvo uppgår orealiserade prisändringar på anläggningar till 3 900 mkr 1979-12-31. Årets prisändring är ca 700 mkr varav ca hälften är orealiserad.

Ett förslag som framkommit i debatten är att intäktsposten prisändring flyttas längre ner i resultaträkningen så att denna innehåller en resultatsiffra exklusive dessa och en siffra inklusive dessa. Detta är en kompromisslösning som vi i redovisningskommittén kommer att överväga.

NOMINELLT – REALT

John Hellman tycker att termerna nominell – real inte är lämpliga. Redovisningskommittén har tagit fasta på den terminologi som utvecklats bland framför allt nationalekonomerna och där dessa termer används för att beskriva om korrigering har skett för inflation eller ej. Att beskriva den vanliga bankräntan som en nominell ränta har vi uppfattat som gängse praxis bland ekonomer liksom att använda termen realränta för hur mycket denna nominella ränta överstiger inflationstakten. Att introducera andra termer skulle bara leda till begreppsförvirring.

VARIANT III BYGGD PÅ GODTYCKLIGA SAMBAND?

Enligt resultaträkningsvarianten III skall inflationskorrigeringen fördelas ut på de intäkts- och kostnadsposter som kan anses ha påverkats av inflationen. John Hellman menar att detta är en godtycklig fördelning. Det är inte alls fråga om några godtyckliga samband mellan balans- och resultaträkningens delposter. Att inflationskorrigeringen delas upp på lager och anläggningar å ena sidan och monetärt netto å andra är t ex fallet i den amerikanska rekommendationen, vilket visades ovan. Att dela upp den del av inflationskorrigeringen som avser fordringar och skulder på en del som avser räntebärande sådana och en del som avser icke räntebärande är möjligtvis en liten innovation av redovisningskommittén. Det har den fördelen att ränteintäkter och -kostnader kan presenteras i reala termer. Det kan vara ytterst intressant information att t ex den reala räntekostnaden är negativ, dvs att räntekostnaden understiger inflationstakten. Det leder till frågor om hur länge detta fördelaktiga tillstånd kommer att bestå. Detta innebär inte att vi nödvändigtvis, som John Hellman påstår, föreställer oss att man gör inflationsvinster på skulderna. Vi bara presenterar räntekostnaderna i reala i stället för nominella termer. De blir vare sig mindre eller större av det. Temperaturen är som bekant densamma oberoende av om den mäts enligt Celsius eller Fahrenheit. Om de lånade pengarna t ex placeras till låneräntan blir också intäktsräntan omräknad till realränta och affären går även i nukostnadsredovisningen jämnt ut.

MÄTPROBLEM

John Hellman suckar också över mätproblemen och detta tycks för honom vara droppen som får bägaren att rinna över. Det här är ju fråga om vilka precisionskrav man ställer upp. Redovisningskommittén ställer för sin del inte kravet på precision särskilt högt. Vi konstaterar att många av storföretagen har denna information i dag och att den åtminstone delvis presenteras i årsredovisningarna redan nu. I många företag är det ingen konst att få fram lagrets nukostnad medan det däremot kan vara väldigt besvärligt att räkna fram anskaffningskostnaden enligt FIFU.

På Hellman låter det som om det inte var några större problem med den nuvarande redovisningen. Det är det. Volvo t ex har i sin koncernredovisning ett planenligt restvärde på sina anläggningar på 4 400 mkr. I en not anges att nettonukostnaden för samma anläggningar är 8 400 mkr. Nästan dubbelt så mycket! Visst är siffran 4 400 mkr sann och riktig, dvs som mått på den andel av anskaffningskostnaden som med tillämpning av lineära avskrivningsprinciper (antar jag) återstår för framtida förbrukning. Men är den något bra underlag för bedömning av soliditet och räntabilitet? Ger den underlag för att göra rimliga jämförelser mellan Volvo och andra verkstadsföretag? Jag håller gärna med om att det traditionella bokslutet ger sann och riktig grundinformation. Men problemet är att om nuvarande inflationstakt håller i sig så blir denna sanna och riktiga grundinformation ett dåligt beslutsunderlag för årsredovisningsläsarna.

Hans Edenhammar, auktoriserad revisor, Bohlins Revisionsbyrå AB och ordförande i FARs redovisningskommitté.