Revisionsberättelsens tillstyrkande av ansvarsfrihet för förvaltningen har inte längre den juridiska betydelse man i allmänhet föreställer sig.
Lagstadgad granskning av styrelsens och verkställande direktörens (VD) förvaltning och uttalande härom i revisionsberättelsen (RB) förekommer förutom i vårt land, såvitt bekant endast i Finland. Vid den ordinarie bolagsstämman har ansvarsfrihetsfrågan enligt svensk aktiebolagslag (ABL) haft en central betydelse, även om den numera kanske minskat, och den fokuseras också i tillbörlig ordning i den RB som ligger till grund för bolagsstämmans beslut.
Uttalandena i en svensk RB borde med hänsyn till deras korthet och åsyftade pregnans inte ge utrymme för några egentliga tolkningssvårigheter. I vissa fall torde dock risk härför kunna uppkomma om läsaren av RB inte har kännedom om ABLs i sammanhanget aktuella regler och grundvalen för dessa.
LAGBESTÄMMELSER
Ur ABL 1975 10 kap 10 § kan följande citeras:
”... Har revisorerna vid sin granskning funnit att åtgärd eller försummelse som kan föranleda ersättningsskyldighet, ligger styrelseledamot eller verkställande direktör till last eller att styrelseledamot eller verkställande direktör eljest handlat i strid mot denna lag eller bolagsordningen skall det anmärkas i berättelsen. Revisionsberättelsen skall även innehålla uttalande angående ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktör...”
Bestämmelser om revisors granskning av och uttalande i RB om förvaltningen förelåg även i 1944 års ABL och en behandling å bolagsstämma av frågan om ansvarsfrihet för styrelsens och VDs förvaltning stadgades redan i såväl 1910 års ABL som 1895 års ABL.
Som bakgrund till den fortsatta framställningen bör erinras om att lagreglerna om förvaltning, redovisning och revision i själva verket kan härledas ur en svensk praxis med mycket gamla anor. Även de äldre funktionella motsvarigheterna till nutidens styrelseledamöter och VD innehade ett förordnande som sysslomän för ägaren, ett uppdrag att förvalta dennes egendom och att årligen redovisa härför. Ursprungligen torde revisorn endast eller i huvudsak ha haft att tillgodose ägarens intressen men utvecklingen och en av flera skäl förändrad samhällssyn har medfört att revisionen sedan länge genomförs även i andras intressen, ehuru RB primärt riktar sig till bolagsstämman för att ge underlag för dess beslut vad beträffar fastställelse av resultat- och balansräkningar, styrelsens förslag till dispositioner beträffande bolagets vinst eller förlust samt angående ansvarsfrihet för förvaltningen.
SYFTE
Avsikten är här att något behandla den avgränsnings- eller definitionsproblematik som gäller ansvarsfrihet för förvaltningen och som påverkar revisorns uttalanden i RB. Om revisorn ej oreserverat tillstyrker att ansvarsfrihet beviljas styrelseledamöter och VD har han naturligtvis att i RB ange skälet (skälen) härför. Som framgår av det citerade lagrummet och som något utvecklas nedan har revisorn en skyldighet att rapportera i RB även beträffande sådana förhållanden som är stridande mot ABL eller bolagsordningen men som ändå ej behöver inverka negativt i dechargefrågan genom att någon skada ej är aktuell eller genom att en konstaterad skada ej drabbar bolaget utan tredje man, t ex en aktieägare.
Det saknas anledning att i denna artikel kommentera de principiella svårigheterna att fastställa skadeståndsskyldighet. Det må vara tillräckligt att hänvisa till att revisorns uttalanden i RB alltid måste göras på basis av en samlad bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet.
TIDSAVGRÄNSNING
Bolagsstämmans prövning av frågan om ansvarsfrihet gäller skadeståndsgrundande åtgärd eller försummelse – skada på grund av uppsåt eller vårdslöshet – under det närmast förflutna räkenskapsåret men ej under tiden från senaste balansdag fram till den ordinarie bolagsstämman. I RB uttalas ju ett till- eller avstyrkande av ansvarsfrihet ”för räkenskapsåret”. Revisorns mandatperiod utlöper normalt vid bolagsstämman och i hans uppgifter ingår också att intill att denna hålles följa bolagets verksamhet. Det kan ej uteslutas att en på grund av uppsåt eller vårdslöshet vidtagen skadebringande åtgärd eller en allvarlig försummelse då visar sig ligga styrelsen och VD till last under förfluten del av det nya räkenskapsåret. Ett sådant förhållande skall givetvis klart anmärkas i RB men påverkar inte revisorns tillstyrkande av ansvarsfrihet i aktuell RB utan först i efterföljande års, vilket kan vara förvånande för den icke initierade, men som är en konsekvens av ABLs bestämmelser. Problemet kan emellertid i sak lösas genom att en skadeståndstalan kan väckas efter beslut å bolagsstämma, ordinarie eller extra, om förslag härom biträtts av majoriteten eller en minoritet representerade minst 1/10 av samtliga aktier, oavsett att tiden ej är inne för prövning av frågan om ansvarsfrihet under den aktuella tidsrymden.
SKADEOBJEKT
Bolagsstämmans behandling av dechargefrågan gäller förvaltningen av bolagets angelägenheter och bolaget är alltså kärande i den till följd av klandervärd åtgärd eller försummelse inledda skadeståndsprocessen. Vid överträdelser från styrelsens och VDs sida av bestämmelser i aktiebolagslagen el ler bolagsordningen behöver skada nödvändigtvis ej alltid uppkomma för bolaget. I vissa fall åsamkas kanske enskild aktieägare skada men ej bolaget samtidigt som annan aktieägare kan ha gynnats. I andra fall kan styrelsens och VDs åtgärder i strid mot ABLs eller bolagsordningens bestämmelser skada viss aktieägare utan att bolaget skadas, kanske tvärtom gynnas. Enskilda aktieägare liksom styrelse och VD bör alltså beakta att möjligheten till resp risken för en skadeståndstalan i dessa fall ej påverkas av bolagsstämmans uppfattning i dechargefrågan. (Naturligtvis kan det också t ex förekomma att aktieägare eller grupp av aktieägare gör sig skyldig till beslut som föranleder skada för bolaget eller en aktieägarminoritet. Detta innebär då avsteg från aktiebolagslagens bestämmelser och skall därför anmärkas i RB, ehuru förhållandet inte har något samband med revisorsuttalandet om och bolagsstämmans behandling av frågan om ansvarsfrihet.)
Det kan kanske inte uteslutas att den korta versionen av RB, som väl har stora förtjänster, ändå ibland försvårar en oinitierad läsares förståelse av ansvarsfrihetsfrågans innebörd i det avseende det här gäller. Risken för missförstånd skulle möjligen minska om tillstyrkandesatsen i RB, i de undantagsfall där problematiken är tillspetsad, kompletterades något så att därav uttryckligen framgår att det är bolagsstämman som skall besluta om ansvarsfrihet för styrelseledamöternas och VDs förvaltning och vidare att till- eller avstyrkt ansvarsfrihet grundas på bedömningen av eventuell skada uteslutande för bolaget.
Revisorns granskning av styrelsens och VDs förvaltning innebär inte ett onyanserat och ensidigt sökande efter sådana grava felaktigheter i bolagets skötsel som kan påverka revisorns tillstyrkande av ansvarsfrihet utan granskningen sker förutsättningslöst och i syfte att tillgodose många intressen. Helt enligt spelreglerna gäller samma granskning och rapportering inte blott i de större bolagen utan också i de många svenska aktiebolag, där identitet föreligger mellan ägare (bolagsstämma) och styrelse. Vad som däremot är en nyhet är att revision i fortsättningen (se SFS 1980:1103) skall utföras och RB avges för vissa handelsbolag och enskilda näringsidkare. Även här skall revisorn granska företagsledningens förvaltning och uttala sig härom i RB. Begreppet ansvarsfrihet återfinns inte i denna lag, vilket torde ha sin naturliga förklaring i att en firmaägare ju aldrig kan bli skadeståndsskyldig gentemot sig själv.
SAMMANFATTNING
Ovan framförda synpunkter på begreppet ansvarsfrihet gäller vissa avgränsningsproblem, som bl a med hänsyn till sin låga frekvens i praktiken kan te sig marginella och som snarast är av informativ karaktär. Ansvarsfrihetsfrågans strikta behandling räkenskapsårsvis kan sålunda ge anledning till vissa komplikationer. Vidare är ABLs krav på RBs strukturella uppbyggnad kanske inte helt i harmoni med de av flera skäl och under lång tid successivt ökade förväntningarna på revisorn från andra intressenter än bolagets ägarekollektiv. Lösningen av de praktiska problemen som med anledning härav kan uppstå vid avrapporteringen i RB i det enskilda fallet ankommer uppenbarligen på revisorn själv. Revisorn har naturligtvis särskild anledning att i dessa fall närvara vid den ordinarie bolagsstämman liksom i andra situationer då RB ej är ren.
Ytterligare ett förhållande i ABLs här aktuella regelsystem skall här beröras. Enligt ABL 1975 kan talan om skadestånd avseende skada orsakad genom uppsåt eller vårdslöshet väckas trots tidigare beviljad ansvarsfrihet om det t ex i årsredovisning, utan att uppsåt eller vårdslöshet behöver föreligga från styrelsens och VDs sida, ej lämnats i väsentliga hänseenden riktiga och fullständiga upplysningar angående beslut eller åtgärd varå talan grundas. Professor Knut Rodhe har i en kommentar härtill i sin lärobok ”Aktiebolagsrätt” (9:e uppl, sid 205) betecknat läget så att ”ett beslut att bevilja ansvarsfrihet i allmänhet blott är en gest utan någon som helst juridisk betydelse”. Om revisorn ej tillstyrker ansvarsfrihet är detta naturligtvis en betydelsefull följd av vad han konstaterat vid förvaltningsgranskningen och även närmare utvecklat i sin RB. I motsatt fall kan alltså ”ansvarsfrihet” visserligen uppfattas som ett traditionsbundet honnörsord men det känns kanske för en revisor föga stimulerande att avrapporteringen i RB av en av hans mest angelägna arbetsuppgifter enligt ABL skall utmynna i en rekommendation till bolagsstämman att fatta ett beslut som i allmänhet – med någon tillspetsning – kan betecknas som meningslöst.
Lämpligheten av ABLs krav på formulering av uttalandet i RB om ansvarsfrihet för förvaltningen kan sålunda ifrågasättas inte blott därför att begreppet ansvarsfrihet inte täcker hela området för förvaltningsrevisionen utan också därför att det numera inte har den juridiska betydelse man i allmänhet föreställer sig.
Sigvard Lövgren, auktoriserad revisor, Bertil Olssons Revisionsbyrå AB