Värdeminskning på anläggningar vid inflation

Nukostnadsredovisningen innebär möjlighet att utnyttja traditionella avskrivningstekniker och ändå uppnå rimlig periodisering av anskaffningskostnader.

FARs utkast till nukostnadsredovisning har mött varierande mottaganden – från varmt välkomnande till kallt avvisande. För egen del tillhör jag de välkomnande och jag är förvissad om att de flesta skulle tillhöra samma skara om vissa grundläggande missförstånd klarades ut. Syftet med detta inlägg är att söka belysa det kanske mest betydelsefulla missförståndet, nämligen hur värdeminskning på anläggningar (avskrivningar) skall beräknas. Min tes är att nukostnadsredovisningen oförtjänt får klä skott för kritik som egentligen borde riktas mot nuvarande redovisningspraxis. Min analys kan delvis ses som en utveckling av Hans Edenhammars inlägg i Balans nr 8/81.

Min diskussion utgår från ett enkelt exempel som visar alternativa avskrivningsmetoders effekt på resultat och räntabilitet. Jag bortser genomgående från skatt. Analysobjektet är en enskild maskin med en ekonomisk livslängd på 5 år. Maskinen förväntas ge en lika stor betalning (antas inträffa i slutet av respektive år och överensstämma med resultat före avskrivningar) på 100 under vart och ett av åren. Vi antar inledningsvis att ingen inflation existerar och att företagets kalkylränta därvid sätts till 5 %. Investeringens nuvärde blir då 433, vilket antas överensstämma med maskinens anskaffningskostnad.

TEORETISKA AVSKRIVNINGAR

Med dessa förutsättningar blir den teoretiskt korrekta årliga avskrivningen i enlighet med tabell 1. Den är den teoretiskt korrekta, därför att den medför att redovisningen hela tiden ger samma information som investeringskalkylen, nämligen att kapitalet förräntas till 5 %. Den bestäms genom att jämföra tillgångens nuvärde vid utgången av perioden efter det att periodens betalning realiserats. För period 1, exempelvis, är ingångsvärdet 433, medan det är 354,6 vid årets utgång efter det att inbetalningen på 100 realiserats. Avskrivningen blir således 433 − 354,6 = 78,4.

Tabell 1

Teoretiska avskrivningar. Inga prisändringar. 5 % kalkylränta

Allmänt sett blir alltså de årsvisa avskrivningarna en funktion av betalningsöverskotten. Detta skapar problem för både redovisningsmannen och lagstiftaren (hur isolera vissa betalningskonsekvenser till viss anläggning; hur prognosticera framtida betalningar; hur bestämma kalkylränta). Mot bakgrund härav har man i redovisningspraxis och lagstiftning vänt på steken och låtit avskrivningarna uttryckas som en funktion av anskaffningsvärdet. Detta blir mer ”objektivt”. Men, och det är viktigt, denna funktion skall man då utforma på så sätt att den ger ett avskrivningsförlopp som så nära som möjligt ansluter sig till det teoretiskt korrekta. Linjära avskrivningar över den ekonomiska livslängden blir här en modell bland andra (degressiva, progressiva etc) och får bedömas efter dess approximationsgrad till det korrekta avskrivningsförloppet. Detta illustreras i tabell 2.

Tabell 2

Linjära avskrivningar på anskaffningskostnad – Inga prisändringar.

LINJÄRA AVSKRIVNINGAR

De linjära avskrivningarna ändrar alltså ej det totala resultatet, de totala avskrivningarna eller det totala nettoresultatet. De innebär endast en annan periodisering av anskaffningskostnaden och därmed en annan räntabilitetsutveckling. Huruvida de linjära avskrivningarna ger en tillräckligt god approximation till de korrekta avskrivningarna kan naturligtvis ifrågasättas. Om företaget endast har en enda maskin kommer de linjära avskrivningarna att ge en stigande räntabilitet. Om man emellertid successivt anskaffar nya maskiner, kommer måhända genomsnittsåldern att ligga omkring 2–3 år och approximationen taget för hela maskinparken blir då relativt god. Vi skulle därför kunna acceptera den linjära avskrivningen som en praktisk metod.

AVSKRIVNINGAR UNDER INFLATION

Låt oss nu tänka oss att prisstegringar om 10 % per år inträffar och att detta överensstämmer med inflationstakten. Företagets kalkylränta måste då höjas till ca 15 % (om inflationstakten är 10 % och realräntekravet 5 % och dessa tal är uttryckta som årsräntor, blir den exakta kalkylräntan 15,5 %). De teoretiskt korrekta avskrivningarna, fortfarande definierade som ändringen i betalningarnas nuvärde efter hänsyn till realiserad betalning, blir då i enlighet med tabell 3.

Tabell 3

Teoretiska avskrivningar. Årlig prisökningstakt = 10 %. Kalkylränta 15,5 %.

Om nu linjära avskrivningar utnyttjas som approximation till de teoretiskt korrekta erhålls värden i enlighet med tabell 4.

Tabell 4

Linjära avskrivningar på anskaffningskostnad. 10 % prisökningstakt.

Liksom i det tidigare fallet medför de linjära avskrivningarna endast en annan periodisering av anskaffningskostnaden. Det sammanlagda resultatet före och efter avskrivningar förändras ej.

Som framgår av räntabilitetstalen i tabell 4 blir ett utnyttjande av linjära avskrivningar som approximation till de teoretiskt korrekta betydligt sämre när vi för exemplet närmare verkligheten genom att införa ett antagande om prisändringstakt. Fortfarande kan relativt god approximation uppnås vid viss kontinuerlig tillväxt men detta är ej den praktiska verkligheten. Och så snart investeringsmönstret ser litet annorlunda ut fås stora avvikelser mellan uppmätt och korrekt räntabilitet med kraftiga överskattningar av räntabiliteten i företag med gamla anläggningar och underskattningar i företag med nya anläggningar.

ÄNDRA VÄRDERINGSMETOD

Det grundproblem som en ökad prisändringstakt medför är således att traditionellt utnyttjad avskrivningsmetod (linjär avskrivning) utgör en betydligt sämre approximation till en korrekt bestämd avskrivning. Ingen kan rimligen förtränga detta och den logiska slutsatsen blir: Låt oss göra något åt detta, d v s låt oss tillämpa en avskrivningsmetod som bättre approximerar den korrekta.

Det principiellt enklaste sättet att undanröja de snedvridande effekterna av de traditionella avskrivningsmetoderna vore naturligtvis att explicit beräkna de teoretiskt korrekta tillgångsvärdena och avskrivningarna. Men detta stöter på patrull på grund av olika praktiska redovisningshänsyn, främst argumenten mot att explicit grunda kalkylen på förväntade framtida betalningar och en explicit angiven kalkylränta. (Här bör vi dock kanske märka, att om man utnyttjar viss avskrivningsmetod – exempelvis linjära avskrivningar på anskaffningskostnad – och menar att denna ger en god approximation till de korrekta avskrivningarna – och detta måste ju vara argumentet för vald metod – så implicerar detta även viss kombination av framtida betalningar och kalkylränta. Man har inte kommit undan dessa begrepp, bara blundat!)

Det är här begreppen nukostnadsavskrivningar och tillgångsvärdering till nukostnad kommer in i bilden. Vi söker efter medel för att kunna hålla kvar vid tillämpad avskrivningsmetod (linjära avskrivningar) och ändå nå en bättre approximation till korrekta avskrivningar än denna metod applicerad på anskaffningskostnad. Den centrala utgångspunkten i sökandet är beslut om viss tillgångsvärdering. Vårt beslut blir värdering till (netto-) nukostnad. Detta beslut får sedan konsekvenser vad gäller resultatmätningen.

NUKOSTNAD

Låt mig återgå till exemplet och nu anta att maskinens nukostnad stiger med 10 % per år och att vi mot bakgrund av vår linjära avskrivningsfilosofi menar att maskinens restvärde bör vara 80, 60, 40, 20 respektive 0 % av aktuell nukostnad i slutet av respektive år 1–5. Vi kan då göra följande analys (se tabell 5).

Tabell 5

Utnyttjande av nukostnader.

Jämfört med tidigare analyser av exemplet (jfr tabell 4) är det alltså samma totala resultat före avskrivningar, samma totala resultatpåverkan (den ursprungliga anskaffningskostnaden periodiseras) och samma totala nettoresultat. Vi har bara gjort en omperiodisering av anskaffningskostnaden. Och vi når vårt väsentliga syfte, nämligen en bättre approximation till den korrekta periodiseringen (jfr räntabilitetstalen i tabell 5 med dem i tabell 3).

Här skulle vi kunna stanna med konstaterandet att tillgångsvärden bestämda via ett linjärt värdeminskningsförlopp utifrån nuanskaffningskostnad i stället för anskaffningskostnad i allmänhet ger en resultatmätning som bättre stämmer överens med en korrekt resultatmätning. (Förutsättningen för att ett linjärt värdeminskningsförlopp utifrån nuanskaffningskostnad skall ge en god approximation till det korrekta värdeminskningsförloppet är att nukostnaden utvecklas ungefär på samma sätt, procentuellt sett, som bruttoöverskotten. I exemplet utnyttjas en prisändringstakt på 10 % för båda komponenterna. Om i stället nukostnaden exempelvis stiger med 20 % och bruttoöverskotten med 10 % medför ett värdeminskningsförlopp baserat på nukostnader att räntabiliteten sjunker successivt från 21,4 % år 1 till -10,3 % år 5.) Men givet att vi accepterar införandet av nukostnadsmätning som medel för detta ändamål kan vi ”passa på” att knyta ytterligare en möjlighet till resultatmätningen. Det gäller mätningen av rörelseresultatet (ovan har vi bara diskuterat ”slutprodukten” nettoresultatet). Och här kommer nukostnadsavskrivningarna in i bilden (den uppmärksamme läsaren har kanske hittills undrat vart de tog vägen).

RÖRELSENS RESULTAT SPECIFICERAS

Vi får här en ny frågeställning: Hur bör rörelsens resultat mätas? Ett synsätt är följande: Låt oss mäta rörelsens resultat exklusive alla vinster och förluster som uppstår genom att vi anskaffat resurser (tillgångar) till andra priser än dem som gäller vid tidpunkten då resurserna förbrukas. Därigenom mäter vi ett rörelseresultat som beskriver det nettoresultat som vi skulle ha erhållit om resursanskaffning och resursförbrukning sammanfallit i tiden. Vinsterna och förlusterna på resursinnehavet samlar vi ihop till en särskild resultatkomponent, kallad ”prisändringar” eller något liknande.

Det handlar alltså om att specificera tidigare uppmätt nettoresultat. Rörelseresultatet skall därvid beräknas som om vår maskinförbrukning (d v s en femtedel av maskinen per år) anskaffats vid förbrukningstillfället. Vi måste således värdera förbrukningen till aktuellt pris. Detta kallar vi nukostnadsavskrivning. Det som blir över, d v s skillnaden mellan vad jag ovan kallade ”resultatpåverkan” och nukostnadsavskrivningen, kallar vi prisändring. Specificeringen ger följande bild (tabell 6).

Tabell 6

Specifikation av nettoresultatet vid nukostnadsredovisning.

Specifikationen möjliggör således precisering av ett rörelseresultat och åtföljande rörelseräntabilitet. Kravet på storleken av denna rörelseräntabilitet bör ligga i närheten av vårt reala förräntningskrav. Därutöver preciseras resultateffekterna av prisändringar under innehavstiden. Dessa kan om man så vill uttryckas realt, d v s efter avdrag för den allmänna penningvärdeförsämringen (inflationstakten). Detta görs i FARs förslag till rekommendation om nukostnadsredovisning, variant III. I ovanstående exempel blir, om vi antar en inflationstakt på 10 %, de reala prisändringarna 0 varje år och det reala nettoresultatet kommer därmed att överensstämma med rörelseräntabiliteten (vilket antydes i tabellen genom att skillnaden mellan räntabilitetsmåtten just är inflationstakten).

FÖRBÄTTRAT INFORMATIONSVÄRDE

Genom att särskilja resultateffekten av prisändringar från rörelseresultatet tillförs redovisningen en väsentlig kvalitet som bör förbättra dess informationsvärde både internt och externt. Detta är ett fristående och viktigt syfte som nås i förslaget till nukostnadsredovisning. Men det är viktigt att inse, att det grundläggande syftet med nukostnadsredovisningen är att minska den missvisning i resultatmätningen som följer av att anskaffningskostnaden med nuvarande avskrivningsmetoder periodiseras på ett olämpligt sätt. Nukostnadsredovisningen erbjuder här en teknik, som möjliggör att man kan hålla fast vid de traditionella avskrivningsteknikerna (främst linjära avskrivningar) och ändock nå en rimlig rättvisande periodisering av anskaffningskostnaden.

Låt mig avsluta med att ge två synpunkter på FARs förslag till rekommendation om nukostnadsredovisning. Den första knyter an till ovanstående analys och är av terminologisk karaktär. Det gäller begreppet ”orealiserade prisändringar” som utnyttjas i balansräkningen för att beteckna skillnaden mellan traditionellt beräknat planvärde på anläggningar och en beräkning baserad på nukostnader. Som framgått av min analys syftar utnyttjandet av nukostnader till att nå en riktigare periodisering av anskaffningskostnaden jämfört med traditionell periodisering. Det är alltså fråga om att reducera ett fel i tillgångsvärderingen. Detta förhållande skulle understrykas om man i stället för den förledande beteckningen ”orealiserade prisändringar” provokativt utnyttjade beteckningen ”ackumulerade felmätningar vid avskrivning enligt plan”. Något mindre provokativt vore att kalla beloppet för ”skillnad mellan nettonukostnad och planvärde på anläggningar”.

Den andra synpunkten gäller klassificeringen i variant III av real vinst/förlust på monetärt rörelsekapital. Förslaget innehåller på denna punkt en innovation jämfört med den amerikanska rekommendationen genom att denna vinst/förlust ingår bland rörelsekostnaderna i stället för att särredovisas. Jag menar emellertid att det amerikanska valet är rimligare. Själva idén med rörelseresultatet sådant det mäts i en nukostnadsredovisning är att intäkter skall ställas mot kostnader värderade vid resursförbrukningstillfället, så att man därigenom undviker att inkludera prisändringar i rörelseresultatet. Då bör man ej inkludera en speciell komponent som sammanhänger med resultateffekter av resursinnehavet. Det i och för sig rimliga syfte som man har med den föreslagna klassificeringen, nämligen att reala ränteintäkter och reala räntekostnader specificeras genom att inflationsvinst/-förlust endast beräknas på räntebärande tillgångar/skulder, kan ändå nås genom att inflationsvinsten/-förlusten på det monetära rörelsekapitalet särredovisas under rubriken ”Finansiella intäkter och kostnader”.

TRADITIONELLA REDOVISNINGSMETODER LEDER FEL

Till sist. Det huvudargument som anförts mot införandet av nukostnadsredovisning enligt FARs förslag är svårigheterna att uppskatta nukostnader. Jag har respekt för detta argument och jag menar att vi måste acceptera en övergångsperiod av nukostnadsredovisningar byggda på grova schabloner. Men jag stegrar mig då argumentet utnyttjas för nuvarande redovisningspraxis. Ty vi vet att den ökade prisändringstakten medfört att traditionella redovisningsmetoder kan resultera i väsentliga felskattningar av ställning och resultat. Det grundläggande problemet vi står inför är inte om utan hur nuvarande redovisningspraxis skall ändras. FARs förslag till nukostnadsredovisning erbjuder här ett värdefullt framsteg.

Lars Bertmar, docent vid Handelshögskolan och medarbetare vid Bohlins Revisionsbyrå AB.