Vilka konsekvenser har ett aktieägartillskott och hur skall det redovisas?
Ett aktieägartillskott har till syfte att öka bolagets tillgångar utan att öka dess skulder. Tillskottet ökar bolagets nettobehållning men påverkar inte den del därav som redovisas såsom bundet kapital. Tillskottet ökar alltså det fria egna kapitalet, i den mån det inte genast måste avräknas mot en förlust.
En ofrånkomlig förutsättning för att tillskottet skall ha den nu nämnda effekten är att det verkligen är fråga om ett tillskott och inte om ett lån. Det ankommer på aktieägaren att välja om han vill lämna bolaget ett lån eller göra ett tillskott. Det är viktigt att han i ett protokoll eller en annan handling ger klart besked om åtgärdens karaktär, för framtida information.
VILLKORSLÖST ELLER VILLKORAT TILLSKOTT
Ett aktieägartillskott kan göras villkorslöst eller villkorat. Två slag av villkor kommer i praktiken ifråga: det ena att tillskottet skall återbetalas i den mån bolaget har fritt eget kapital tillgängligt för detta ändamål, det andra att tillskottet vid likvidation eller konkurs skall återbetalas sedan alla fordringsägarna blivit till fullo förnöjda men innan aktieägarna i denna sin egenskap får ut något. Dessa båda villkor kan kombineras och bör väl i regel också göra det.
Om ett tillskott göres av bolagets ende aktieägare (eller av flera aktieägare i proportion till vars och ens aktieinnehav), spelar det från aktiebolagsrättslig synpunkt inte någon roll om tillskottet är villkorslöst eller ej. Aktieägarna skall ju behandlas lika vid vinstutdelning och vid utskiftning, och ett återbetalningsvillkor lägger i detta avseende inte något nytt till vad som ändå gäller.
Läget blir annorlunda om tillskott göres av en av flera aktieägare; då kan det vara viktigt för den tillskjutande aktieägaren att genom villkor vid tillskottet säkra sig en preferens vid vinstutdelning och/eller utskiftning, om han nu önskar detta.
Ett villkor om återbetalning ur fritt eget kapital kan emellertid, om det finns fler än en aktieägare, ha betydelse också ur en annan synpunkt. Om nämligen aktieägarna har olika meningar om när återbetalning skall ske, kan villkoret vara ett stöd för den som önskar återbetalning men i detta avseende har en majoritet emot sig.
Den handling, som enligt det nyss sagda bör upprättas angående tillskottet, bör tydligen utvisa om tillskottet göres med villkor och i så fall ange villkorets innehåll. Om tillskottet göres utan villkor, är det klokast att klart utsäga detta, så att det inte i framtiden skall kunna uppkomma en tvist om huruvida ett villkor trots handlingens tystnad var underförstått.
REDOVISNING AV TILLSKOTT
Jag övergår till frågan om de redovisningsmässiga konsekvenserna av ett aktieägartillskott.
Det är uppenbart att ett villkorslöst tillskott inte har någon annan konsekvens än att nettobehållningen ökar och därmed också – sedan en ev förlust avräknats – det fria egna kapitalet.
Svårare att besvara är frågan om konsekvenserna av ett villkorat tillskott, närmare bestämt ett tillskott med villkor om återbetalning ur fritt eget kapital.
Mig veterligen finns det bara ett auktoritativt uttalande härom, nämligen ett uttalande i lagberedningens förslag 1941 till lag om aktiebolag (SOU 1941:9 s 568). Det heter här: ”Men tillskott kan vidare tänkas ske med villkor om rätt till ersättning allenast ur uppkommande vinst för bolaget. Har tillskott med dylikt villkor ägt rum, torde det, då vinst ej finnes, icke åligga bolaget att i den årliga balansräkningen utföra ersättningsanspråket bland bolagets skulder.” Trots lagberedningens försiktiga ordalag synes mig detta självklart; om ett sådant tillskott skall kunna rädda ett bolag från likvidation måste ju skuldföring kunna underlåtas. Längre än så fullföljer emellertid lagberedningen inte sitt resonemang.
Det har ifrågasatts, om inte ett villkor, som utan reservation säger att tillskottet skall återbetalas i den mån bolaget har fritt eget kapital tillgängligt för ändamålet, skulle medföra att återbetalningsskyldigheten måste skuldföras redan i den balansräkning, vari erforderlig tillgång på fritt eget kapital första gången redovisas. Mot en sådan regel kan man emellertid rikta flera invändningar.
Till en början kan man invända, att en skuldföring redan i den balansräkning, vari erforderligt fritt eget kapital första gången redovisas, kommer ett år för tidigt.
Först måste ju detta fria egna kapital redovisas, och innan detta skett genom att balansräkningen fastställts kan inte någon återbetalningsskyldighet uppkomma. Det är visserligen sant att man sedvanemässigt redovisar utdelning i form av koncernbidrag från dotterbolag till moderbolag ett år för tidigt (se härom Johansson och Rodhe i BALANS nr 1/1978 s 33). Det synes dock inte finnas någon anledning att tillämpa denna självsvåldiga sedvana också i det nu föreliggande fallet.
Viktigare är en annan invändning, för vilken man kan argumentera på följande sätt.
ÅTERBETALNING AV TILLSKOTT ÄR VINSTUTDELNING
ABL 12:1 stadgar, att utbetalning till aktieägarna av bolagets medel får ske endast enligt bestämmelserna i denna lag om vinstutdelning, utbetalning vid nedsättning av aktiekapitalet eller reservfonden, och utskiftning vid bolagets likvidation.
Stadgandet är i ett avseende illa formulerat: det är uppenbart att det omfattar inte bara en utbetalning utan också en skuldföring, som inte omedelbart följes av en utbetalning. Detta underförstår jag i det följande.
Av stadgandet följer enligt min mening, att en återbetalning av ett på angivet sätt villkorat tillskott måste betraktas såsom en vinstutdelning i lagens mening. Denna avviker visserligen från vanlig vinstutdelning i två avseenden: dels däri att den tillskjutande aktieägaren har företräde framför annan vinstutdelning, dels däri att den tillskjutande aktieägaren har rätt att påfordra att utdelning skall ske. Ingen av dessa avvikelser är emellertid främmande för ABL. Företräde till utdelning kan vara stadgat i bolagsordningen, och rätt att påkalla vinstutdelning kan följa av ABL 12:3 st 2 eller av bestämmelse i bolagsordningen. Det ovanliga är att avvikelsen föranledes av ett villkor vid tillskottet och inte av en bestämmelse i bolagsordningen. Icke desto mindre måste den betraktas såsom vinstutdelning och följa de för en sådan åtgärd gällande, främst till borgenärernas skydd uppställda reglerna – den kategoriska föreskriften i ABL 12:1 öppnar inte någon annan väg.
Det sagda innebär, att en återbetalning av tillskott inte får ske i strid mot den allmänna försiktighetsregeln i ABL 12:2 sista stycket. Det innebär vidare, att ett moderbolag inte får återbetala tillskott, om det inte finns motsvarande fritt eget kapital enligt koncernbalansräkningen.
Det sagda innebär också, att återbetalning inte får ske förrän bolagsstämman i sedvanlig ordning fastställt en balansräkning, utvisande erforderlig tillgång på fritt eget kapital. Först sedan detta skett kan det bli aktuellt att bolagsstämman fattar beslut om återbetalning eller skuldföring av det belopp en aktieägare har anspråk på att återfå.
Även om nu ett beslut om återbetalning eller skuldföring av villkorat tillskott måste fattas med iakttagande av de för vinstutdelning gällande formella och materiella föreskrifterna i ABL, bör det naturligtvis i beslutet uttryckligen anges att det är fråga om återbetalning eller skuldföring av ett villkorat tillskott. Detta är viktigt från två synpunkter: dels måste man gardera sig mot att det i framtiden än en gång framställes anspråk på återbetalning eller skuldföring av samma tillskott, dels måste man ge skattemyndigheten erforderlig information om åtgärdens karaktär.
Min slutsats blir alltså, att en rätt och plikt att återbetala eller skuldföra ett villkorat tillskott aktualiseras först sedan bolagsstämman i de för beslut om vinstutdelning stadgade formerna bestämt att återbetalning eller skuldföring skall ske.
Den ståndpunkt jag här utvecklat synes mig vara den som står i bäst överensstämmelse med den grundläggande föreskriften i ABL 12:1. Något domstolsprejudikat till stöd för ståndpunkten kan jag dock inte åberopa.
HUR KAN TILLSKOTT FULLGÖRAS?
Jag övergår nu till en annan fråga, nämligen på vad sätt aktieägaren kan fullgöra sitt tillskott.
Att tillskottet kan fullgöras genom en kontant inbetalning (eller en därmed likvärdig åtgärd, såsom girering etc) står utom diskussion. Men kan ett tillskott också fullgöras helt enkelt genom att aktieägaren förklarar sig betalningsskyldig gentemot bolaget för tillskottsbeloppet? Svaret på denna fråga är inte alldeles självklart, i varje fall såvitt angår ett tillskott som skall täcka en ”brist” i aktiekapitalet.
När ett aktiebolag bildas, måste det tecknade tillskottet ovillkorligen betalas in till bolaget. Det räcker inte att en aktietecknare ställer sig såsom gäldenär i förhållande till bolaget. Uttryckt på ett annat sätt: värdet av kapitaltillskottet får inte vara beroende av aktieägarens betalningsförmåga.
Detsamma gäller när aktiekapitalet ökas genom nyteckning.
Fråga uppkommer nu, om denna grundläggande princip kan utsträckas därhän, att posten aktiekapital inte heller i fortsättningen får täckas av fordran mot aktieägare.
Jag lämnar för enkelhetens skull reservfonden utanför mitt resonemang.
Aktiebolagsutredningen föreslog (SOU 1971:15 s 322 ff) att man skulle införa ett förbud mot penninglån utan betryggande säkerhet till aktieägare. Undantag skulle dock gälla för lån som täcktes av fritt eget kapital enligt fastställd balansräkning för det senaste räkenskapsåret. Så långt stämmer utredningens förslag med den inledningsvis anförda grundprincipen. Det år 1973 införda och i ABL 1975 12 kap 7 § upprepade låneförbudet går emellertid längre och gör inte något undantag för lån som lämnats inom ramen för fritt eget kapital och inte heller för lån som lämnats mot betryggande säkerhet. Å andra sidan innehåller låneförbudsreglerna – liksom också 1971 års utredningsförslag gjorde – flera undantag, främst koncernundantaget, vilka inte är förenliga med en princip att aktiekapitalet inte skulle få täckas av fordran mot aktieägare.
Låneförbudet kompletteras av den genom rättsfallet NJA 1951 s 61 (”Sueciamålet”) fastslagna principen att lån till en icke betalningsduglig aktieägare är att anse såsom förtäckt vinstutdelning. En sådan utdelning är olovlig i den mån inte motsvarande belopp kunde ha delats ut öppet. När man bedömer om aktieägaren är betalningsduglig skall man bortse från hans innehav av aktier i just detta bolag. Men om aktieägaren med beaktande av övriga tillgångar är betalningsduglig, betraktas lånet inte såsom förtäckt utdelning, även om det sker utanför ramen för fritt eget kapital.
Varken ur låneförbudet eller ur principen att lån till en icke betalningsduglig aktieägare är att betrakta såsom förtäckt utdelning kan man alltså härleda något generellt förbud mot att ett bolags aktiekapital får täckas av fordran mot en betalningsduglig aktieägare.
Slutligen är att anteckna, att ABL 11 kap 8 § 1 st 4 ger bestämmelser om särredovisning av vissa fordringar mot aktieägare utan att det någonstädes i lagtext och förarbeten antydes att sådana fordringar även om de är fullvärdiga inte skulle få beaktas till den del de skall utgöra täckning för aktiekapital. Det sagda gäller också motsvarande bestämmelse i ABL 1944 101 § 4 mom.
Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att det inte finns underlag för ett generellt påstående att posten aktiekapital – sedan en gång tillskott skett enligt reglerna om bildande av aktiebolag och om nyemission – måste täckas av andra tillgångar än fordran mot aktieägare.
Detta resultat står i god överensstämmelse med den gängse och veterligen inte bestridda uppfattningen, att ett aktiebolag med ”brist” i aktiekapitalet kan räddas från likvidationsplikt genom att bolagets nettobehållning ökas på det sättet att en aktieägare förklarar sig betalningsskyldig gentemot bolaget för erforderligt belopp.
TILLSKOTT SÅSOM UNDERLAG FÖR FONDEMISSION
Det sagda tycks emellertid leda till en förbluffande konsekvens: om ett aktiebolag har ett fritt eget kapital (jämte ev reservfond), som existerar endast tack vare att bolaget har en häremot svarande fordran mot en aktieägare, så skulle man kunna använda detta kapital till en fondemission och därigenom öka aktiekapitalet på grundval av aktieägarens betalningsutfästelse, i strid med vad som gäller om ökning genom nyteckning. Kan detta vara möjligt?
Någon lagregel, som förbjuder fondemission i denna situation, finns inte. Ej heller har såvitt jag vet frågan om ett sådant förbud skulle kunna anses gälla utan uttryckligt lagstöd diskuterats i lagförarbeten eller i aktiebolagsrättslig litteratur. Något domstolsprejudikat finns mig veterligen inte.
Om man emellertid skulle tillåta en fondemission under angivna förutsättningar, skulle man öppna en utomordentligt bekväm och inbjudande möjlighet att kringgå reglerna om inbetalning av tillskott vid nyemission.
Jag saknar kännedom om huruvida patent- och registreringsverket har haft anledning att taga ställning till denna fråga, men jag har mycket svårt att tro att verket skulle med öppna ögon för registrering godtaga en fondemission av detta slag.
Knut Rodhe, professor emeritus vid Handelshögskolan i Stockholm