Inflationsredovisning skall kunna tas fram med mindre arbete än det som utkastet till nukostnadsredovisning tyder på.

FARs REKOMMENDATION

FARs redovisningskommitté presenterade i BALANS nr 8/1980 ett utkast till rekommendation om inflationsredovisning.

Resultatet har blivit ett intressant dokument, något mindre komplicerat och förvirrande än en del av dess utländska förebilder.

REDOVISNINGSPROBLEMET

Den konventionella redovisningen utmynnar i ett nominellt resultat, baserat på anskaffningskostnader. Beräkningen av detta resultat kan vara mer eller mindre komplicerad, oavsett om vi har inflation eller ej.

De specifika komplikationer inflationen medför är däremot tämligen enkla att redovisa. Det gäller bara att inte låta sig förvillas av de många urspårningar som ägt rum i den internationella debatten.

Vid inflation aktualiseras följande frågor som inte är aktuella vid konstant penningvärde.

  1. Vad är det reala resultatet? En potatishandlare kan t ex fråga sig hur många kg potatis han tjänat under ett år. (Resultatet blir ett helt annat än om han dividerar den konventionellt beräknade vinsten med potatispriset.) Det är dock mera praktiskt att uttrycka detta resultat i kronor. I penningvärdet vid periodens slut.

  2. I vilken mån har det reala resultatet uppstått i rörelsen, dvs genom det arbete vi utfört under perioden?

  3. I vilken mån och på vad sätt har det reala resultatet uppkommit på grund av inflationen, dvs oberoende av våra egna åtgärder?

Det väsentliga syftet med inflationsredovisning måste vara att besvara dessa frågor.

Det hade varit önskvärt att kommittén något starkare hade fokuserat även fråga tre. Den har kommit i skymundan trots att den är exakt lika betydelsefull som fråga två. Det hade också varit bra om man vid val av lösningsalternativ hade eftersträvat så enkla metoder som möjligt.

KAFFERASTMODELLEN

Det är måhända beklagligt att redovisningskommittén inte noggrannare studerat min artikel i BALANS nr 4/1979, sid 4–7. Av denna framgår nämligen hur inflationsredovisning för praktiskt bruk kan göras mycket enkel. På en kafferast.

Kafferastmodellens syfte är mycket relevant med hänsyn till informationsbehovet vid inflation.

Den anknyter direkt till god redovisningspraxis.

Den bygger på dokumenterbara fakta som behandlas konsekvent och logiskt korrekt.

Den är enkel att förstå och tillämpa.

Den är användbar för olika analysändamål.

VARIANT II

Redovisningskommitténs utkast innehåller tre varianter. Varianterna I och III finner jag mindre tilltalande än variant II. Jag nöjer mig således med att kommentera variant II.

Variant II är delvis mycket bra!

SKILLNADEN

Skillnaden mellan variant II och Kafferastmodellen kan vad resultatberäkningen beträffar belysas med redovisningskommitténs sifferexempel (bilaga nr 1).

Bilaga nr 1

Jämförelse mellan Variant II och Kafferastmodellen 1980-12-01

VARIANT II

KAFFERASTMODELLEN

Diff

Anm

RESULTATRÄKNING 19X1

RESULTATRÄKNING 19X1

RÖRELSERESULTAT

Försäljning

1.000

Försäljning

1.000

Varor, nukostn

−260

Varor, återansk kostn

−260

1

Övr driftsomkostn

−565

Övr driftsomkostn

−565

Avskrivn, nukostn

−129

Avskrivn, kalkylmässig

−129

Rörelseresultat, nukostnadsbaserat

46

Rörelseresultat, realt

46

INFLATIONSRESULTAT

Prisändring lager

20

Varulager

16

4

2

Prisändr anläggningar

72

Anläggningar

48

24

3

Eget kapital

−43

2

4

Nukostnadsbaserat resultat före finansiella poster

138

Inflationsresultat, realiserat

21

Räntekostnader

−70

Räntekostnader

−70

Nukostnadsbaserat netto resultat

68

Inflations korrigering

−41

4

Realt nettoresultat

27

REALT RESULTAT

−3

30

Inflationskorrigering

43

4

NOMINELLT RESULTAT

40

före bokslutsdisp och skatter

Variant II har enligt min uppfattning följande nackdelar, från en praktikers synpunkt. De kan lätt rättas till!

  1. Orealiserade prisändringar behandlas oförståndigt.

  2. Inflationskorrigeringen av eget kapital utföres utan hänsyn till svenska skatteregler och är dessutom behäftad med några tekniska svagheter.

  3. Prisändring i varulager beräknas enligt anvisningarna på ett komplicerat sätt. Resultatet blir inte helt korrekt.

  4. Den föreslagna separata resultatuppställningens redigering är inte helt ändamålsenlig. Inflationseffekterna kan redovisas i den ordinarie resultaträkningen.

I min kritik bortser jag från att de tekniska anvisningarna för nukostnadsavskrivning är (milt uttryckt) luddiga och så krångliga att årets prisändring i anläggningar tycks vara felräknad i sifferexemplet.

Metodskillnad i beräkning av realiserad prisändring. I detta fall samma resultat.

Årets orealiserade prisändring i lager.

Metodskillnad beträffande beskattat eget kapital, orealiserade prisändringar och tidpunkt för omräkning. (2 x 215 x 0,1 = 43).

Metodskillnad beträffande beskattat eget kapital, orealiserade prisändringar och tidpunkt för omräkning. (2 x 215 x 0,1 = 43).

Metodskillnad beträffande beskattat eget kapital, orealiserade prisändringar och tidpunkt för omräkning. (2 x 215 x 0,1 = 43).

OREALISERADE PRISÄNDRINGAR

Utkastets resultatberäkning innehåller orealiserade prisändringar i varulager och anläggningar. Detta är felaktigt, meningslöst och kontroversiellt.

Det är fel att bibringa en icke initierad läsare föreställningen att en orealiserad prisökning representerar en intäkt, jämförbar med resultaträkningens övriga poster. En orealiserad prisökning medför under följande period(er) en realiserad nominell inflationsvinst och en lika stor real kostnadskomponent i rörelseresultatet. För den avslutade periodens resultat har den däremot ingen relevans. Skillnaden mellan de båda posternas nuvärde är noll.

Beträffande varulager realiseras ifrågavarande prisökning redan påföljande år förutsatt att lagret omsättes minst en gång per år. Oavsett vilken inställning man har i sakfrågan är således dess praktiska betydelse marginell och beräkningen meningslös.

Beträffande anläggningar förhåller det sig så att den orealiserade prisökningen sett över anläggningens livstid blir noll. Nyare anläggningar uppvisar positiva tal, äldre negativa. För ett företag med kontinuerliga investeringar blir även denna nettoeffekt marginell.

Varje ekonom med fötterna på jorden torde ha svårt att acceptera kommitténs inställning i denna fråga.

INFLATIONSKORRIGERING AV EGET KAPITAL

För att man skall komma fram till ett realt resultat måste det ingående egna kapitalet omräknas med hänsyn till inflationen (i %) till penningvärdet vid årets slut. Kommittén har gjort ett allvarligt förbiseende genom att härvid inte skilja på beskattat eget kapital (E) och obeskattade reserver (R).

Eftersom inflationskorrigeringen skall användas i ett sammanhang där övriga poster är obeskattade måste hänsyn också tas till den schablonskatt som krävs för att det egna kapitalets realvärde skall bibehållas även efter skatt. Vanligen kan beskattat eget kapital för detta ändamål multipliceras med två.

Inflationskorrigeringen blir således (2E + R) x i %.

I min föregående artikel redovisade jag detta värde i två poster, inflationskorrigering av justerat eget kapital (E + R:2) x i % och konfiskatorisk skatt (samma belopp).

Konfiskatorisk skatt är en realitet. Det förvånar mig att inte revisorerna upptäckt detta.

I utkastet inflationskorrigeras även den dolda reserv i eget kapital som motsvaras av orealiserade prisändringar i realtillgångarna. Som en konsekvens av resonemanget i föregående avsnitt är detta onödigt.

Slutligen vill jag invända mot att kommittén använder genomsnittskapitalet vid inflationskorrigeringen. Det är det redovisade egna kapitalet vid årets början som skall omräknas till penningvärdet vid årets slut.

PRISÄNDRING I VARULAGER

Ett företag som inte har något varulager köper och säljer lika många varor under en period. Resultatet för perioden blir därmed ett äkta rörelseresultat, ett mått på den affärsmässiga prestationen.

Vi kan också föreställa oss ett företag som vid periodens början äger ett varulager, men föredrar att vare sig köpa eller sälja något under perioden. Varulagrets värde, uttryckt i pengar, stiger likväl till följd av inflationen. Denna värdeökning har uppenbarligen inte med rörelseresultatet att göra. Den uppstår automatiskt.

Vi har alltså att göra med två av varandra helt oberoende resultatfaktorer.

  1. Det egentliga rörelseresultatet som är skillnaden mellan försäljningsvärde och sålda varors återanskaffningskostnad under perioden.

  2. Den prisändring i ingående lager som uppstår oberoende av våra åtgärder. (Prisändringen blir exakt densamma oavsett om varulagret anses finansierat med eget eller främmande kapital.)

Dessa båda resultatkomponenter blir i konventionell redovisning (FIFO) dessvärre hopblandade. Det är emellertid vanligtvis lätt att räkna ut prisändringar i redovisat ingående lager enligt formeln QIB x (PUB – PIB). För lagerposter som utgått under året kan PUB uppskattas.

Prisändringen är en real kostnad som skall påverka rörelseresultatet. Samtidigt är det en realiserad nominell intäkt som vi kan använda för att räkna ut inflationsresultatet.

I de tekniska anvisningarna påstås att ovanstående metod att beräkna prisändring är ”mindre lämplig då mer betydande lagerförändringar ägt rum under året”. Detta är en missuppfattning. Det är anvisningen som är mindre logisk och föranleder en orimlig arbetsinsats.

RESULTATUPPSTÄLLNINGEN

Om man jämför den separata resultatuppställning kommittén förordar enligt variant II med Kafferastmodellens finner man att den senare har en stor fördel.

I Kafferastmodellen redovisas inflationseffekterna i den ordinarie resultaträkningen, med delsummor för de väsentliga resultatbegreppen. Det behövs inte dubbla redovisningsversioner och resultaträkningen behöver inte belastas med värdelös information.

BALANSRÄKNINGEN

Värderingen av anläggningar är under alla förhållanden ungefärlig och subjektiv. Det redovisade värdet är – med eller utan inflation – exakt rätt blott vid två tillfällen: vid förvärvet och efter utrangeringen. Under mellantiden är balansvärdet en funktion av periodiseringsprincipen.

Den avskrivningsplan som ger ett linjärt sjunkande nominellt restvärde ger vid inflation ett degressivt sjunkande realt restvärde, vilket i många fall är mer realistiskt.

Ett enkelt sätt att låta avskrivningsplanen bli delvis självjusterande är att underlåta planenliga och kalkylmässiga avskrivningar de 2–3 sista åren, och göra erforderlig justering vid utrangeringen.

Att successivt redovisa orealiserade prisändringar är inte motiverat i fråga om anläggningar med måttlig livslängd (säg 10 år).

I fråga om anläggningar med lång livslängd anvisar aktiebolagslagen möjlighet till uppskrivning och avsättning till uppskrivningsfond eller fondemission. Denna möjlighet kan utnyttjas då det bedöms motiverat.

I övrigt anser jag att mer eller mindre ungefärliga uppgifter om nuvärden kan redovisas i noter som den intresserade läsaren kan använda efter behag.

Praktiska skäl talar således för att balansräkningen behålles i historiska värden. Varulagret bör bruttoredovisas, anläggningar upptas till planenligt restvärde inklusive eventuella uppskrivningar.

SAMMANFATTNING

Mitt förslag är att redovisningskommittén med utgångspunkt från variant II omarbetar sitt utkast med syfte att användarna med mindre arbete skall kunna åstadkomma en mer ändamålsenlig redovisning. Det bör gå på en kafferast.

Det vore roligt om den handske jag nu kastat kunde locka fler praktiker att ge sig in i debatten. Teoretikerna tycks behöva lite motvikt.

Henry Nilsson, direktör Förenade Well AB