Inflationsredovisningen inom SCA koncentreras till rörelsens kostnader, avskrivningar, fordringar och skulder.

Föreliggande artikel utgör i huvudsak ett sammandrag av ett anförande, som hölls inför Aktiespararna den 16 mars 1981. Anförandet behandlar enbart extern inflationsredovisning och berör inte alls de problem, som inflationen skapar för den interna styrningen.

I stort sett har västvärlden haft inflation under hela efterkrigstiden. Med jämna mellanrum har inflationen tagit FARt och då har också diskussionerna om inflationsredovisning blivit livliga.

Den här gången har emellertid kraven på inflationsredovisning varit ovanligt ihärdiga. Orsakerna härtill kan måhända illustreras med ett par bilder.

Den svenska inflationstakten var mycket låg under hela 1960-talet – genomsnittligt under 4 % per år (se figur i Balans 5/1981 sid 20). Åren 1970 till 1973 steg inflationstakten till ca 7 % per år för att under perioden 1974–1980 ligga på nivån strax över 10%.

Resultatbedömningarna har naturligtvis påverkats av denna successivt stigande inflationstakten, vilket framgår av figur 2 (se Balans 5/1981 sid 20). Den heldragna linjen representerar SCA-koncernens vinst per aktie baserat på anskaffningsvärden för lager och anläggningar. Utan att fördjupa sig i beräkningsmetoden, så representerar den streckade kurvan vinsten per aktie enligt nukostnadsprincipen. Som synes är skillnaderna mellan kurvorna mycket små för perioden 1972–1975. Därefter skiljer sig kurvorna åt på ett mer markant sätt, men fortfarande är inte skillnaderna överväldigande.

Man kan kanske av dessa diagram våga dra den slutsatsen att först när inflationstakten under en längre period ligger relativt högt påverkas resultatbedömningen. Motivet för inflationsredovisning är ju att den skall ge bättre information om det verkliga vinstläget än den traditionella redovisningen kan. Gör den inte det, fyller inflationsredovisningen ingen funktion. En kommande rekommendation från FAR bör om möjligt ta hänsyn till detta, så att man inte ovillkorligen vid alla inflationstakter kräver en inflationsredovisning.

I flera länder har inflationen periodvis varit mycket hög eller väsentligt högre än man är van vid och där har man efter mycken möda och stort besvär tagit fram rekommendationer om inflationsredovisning. Detta har t ex skett i USA, England, Kanada och Sverige.

Gemensamt för alla förslag är att:

  • Inflationsredovisningen är supplementär, dvs huvudnumret är fortfarande den traditionella redovisningen.

  • Inflationsredovisningen baseras på nukostnadsprincipen. Med det menas dels att rörelseresultatet belastas med aktuella kostnader för varuframställning inkl avskrivningar på anläggningarnas nuvärden, dels att värdeförändringarna på befintliga tillgångar redovisas i resultaträkningen vare sig de är realiserade eller ej.

INFLATIONSREDOVISNING I SCA

Efter denna mycket korta inledning om inflationsredovisning i allmänhet, skall jag i fortsättningen koncentrera mig på SCAs försök till inflationsredovisning, som i årsredovisningen enbart har berört resultaträkningen.

De första beräkningarna dyker upp i 1976 års årsredovisning och omfattar åren 1972–1976. Därefter har beräkningar gjorts i varje årsredovisning. Redan från början baserades beräkningarna på nukostnadsprincipen. Den metod, som använts, ansluter sig mycket nära till variant III i FARs utkast till rekommendation som presenterades hösten 1980.

Under de år som har gått har inga principiella förändringar gjorts vid beräkningen av nuvärden för anläggningar och varukostnader. Det innebär inte att vi har funnit de använda metoderna oantastliga. Tvärtom har vi mött många problem, som vi inte alls är säkra på att vi löst på ett riktigt sätt.

En del av våra problem är branschspecifika – som t ex beräkning av värdeförändringar på skogsmark och vattenkraftanläggningar, medan andra torde vara mer allmängiltiga såsom t ex:

  • Nukostnad för lager i ordertillverkande industri. Varje order är ju unik och några återanskaffningar är därför inte aktuella. För övrigt kan man fråga sig hur tillgångar, som ej skall återanskaffas, skall prissättas.

  • Metod för beräkning av värdeförändringar på ej börsnoterade aktier.

  • Metod och data för beräkning av nukostnad för specialmaskiner.

Det vore önskvärt om FAR i sin kommande rekommendation om inflationsredovisning anvisade lösningar både på de generella och de branschspecifika problemen.

I vår inflationsredovisning har vi kringgått problemen genom att anta att summan av alla värdeförändringar på aktier, industrianläggningar, skogsmark och kraftverk är precis lika stor som inflationen, dvs den reala värdeförändringen är 0. Med hänsyn till storlek och sammansättning av dessa tillgångar i SCA-koncernen är det inte ett alltför osannolikt antagande.

Om de reala värdeförändringarna på vissa tillgångar sätts till 0, skiljer sig den reala resultatberäkningen från den traditionella med avseende på rörelsens kostnader, avskrivningar, fordringar och skulder. För att demonstrera inflationens effekter på dessa poster i resultaträkningen, skall jag jämföra koncernens resultaträkning för 1980 med den nukostnadsberäkning av resultatet som finns i kommentaren till årsbokslutet (se figur 3).

Figur 3

SCA KONCERNEN 1980

(Mkr)

Inflationsredovisning

Koncernens resultaträkning

Differens

Rörelsens intäkter

6.739

6.739

Rörelsens kostnader

5.902

5.843

− 59

Rörelseöverskott

837

896

Nukostnadsavskrivningar

− 387

− 241

− 146

Rörelseresultat

450

655

Finansiella intäkter

+ 4

+ 270

− 266

Finansiella kostnader

+ 134

− 237

+ 371

Resultat före e o-poster

588

688

− 100

E o-poster

30

30

Bokslutsdispositioner

− 388

+ 388

Resultat före skatt

618

330

+ 288

Skatt

− 80

− 80

Nettoresultat

538

250

+ 288

Vinst per aktie efter schablonskatt, kr

24

28

RÖRELSENS KOSTNADER

Varukostnad

Differensen – 59 består av två poster, varav den ena beror på kostnadsskillnader för försålda varor inom gruppen Skogsbruk och skogsindustri. Denna del uppgår till 49 Mkr. Detta är den s k prisdifferensen på ingående lager. Bäst kan den posten demonstreras av figur 4.

Figur 4

PRISDIFFERENS I INGÅENDE LAGER 1980

Lagret till nupriser

Prisnivå 1980

Prisnivå 1979

49 Mkr

Lagret till faktiska anskaffningspriser

Den andra delen består av köpkraftslust på bundet rörelsekapital i form av kortfristiga rörelsefordringar och rörelseskulder. Fordringarna översteg rörelseskulderna vid årets ingång med 74 Mkr.

Inflationen i Sverige var under 1980 ca 14 %, vilket alltså innebär en köpkraftsförlust på rörelsekapitalet med 14 % av 74 Mkr eller 10 Mkr.

Avskrivningar

De avskrivningsbara tillgångarnas nuanskaffningskostnader är ca 3 000 Mkr högre än anskaffningskostnaderna. Med en genomsnittlig avskrivningssats på 4,5 á 5 %, innebär det att nukostnadsavskrivningarna blir 146 Mkr högre än motsvarande avskrivningar på faktiska anskaffningskostnader.

Finansiella poster

SCAs finansiella tillgångar i huvudsak i form av kassa, medelsplaceringar och långfristiga fordringar genererar ränteintäkter. Dessa uppgår till 270 Mkr. Men med 14 % inflation urholkas också köpkraften i dessa tillgångar. Tillgångarna uppgår till ca 1 900 Mkr, vilket multiplicerat med 14 % blir 266 Mkr. Den reala intäkten är alltså 4 Mkr.

På samma sätt som de finansiella tillgångarnas köpkraft urholkas av inflationen, minskar också skuldbördans reala värde. Skulderna exkl rörelseskulder och latenta skatteskulder uppgick vid 1980 års ingång till 2 650 Mkr. Med inflationen 14 % innebär det ett minskat realt värde på skulderna med 371 Mkr. Räntekostnaderna enligt resultaträkningen är 237 Mkr. Den egendomliga situationen uppstår alltså att de reala räntekostnaderna är positiva med 134 Mkr. Det innebär i klartext att SCAs genomsnittliga räntenivå på upplånade medel väsentligt understiger inflationen och att långivarna följaktligen har en negativ real förräntning på sina lån till SCA.

Netto är alltså det reala finanssaldot 105 Mkr bättre än det i resultaträkningen redovisade + 138 Mkr i stället för + 33 Mkr.

Det har varit och är en livlig diskussion om hur man skall se på köpkraftsförändringar på skulder och fordringar. Sveriges Finansanalytikers Förening (SFF) har angivit en annan metod än den här använda – skuldandelsmetoden. Den metoden skulle för SCAs del ge en lägre positiv effekt på finanssaldot än den som används i nukostnadsredovisningen.

Både skuldandelsmetoden och köpkraftsförändringen på fordringar och skulder är dock samma andas barn, nämligen att hela den av inflationen förhöjda kostnaden för att ersätta nedslitna anläggningar och använda lagervaror inte behöver ske med egna vinster. En del kan finansieras med skulder, utan att soliditeten försämras. Skuldandelsmetoden är dock mer inriktad på finansieringsproblematiken än nukostnadsredovisningen enligt FAR, som i stället tar sikte på räntabilitetsmätningen.

Bokslutsdispositioner och skatter

Bokslutsdispositioner finns inte i ett realt system. Över huvud taget skapar bokslutsdispositionerna och skatteberäkningen ett problem i inflationsredovisningen. Beskattningen finns i ett nominellt system med faktiska anskaffningsvärden som bas, men genom bokslutsdispositioner i form av varulagerreserver och avskrivningar utöver plan har man försökt att undvika en beskattning av inflationsvinster, dvs man har i varje fall strävat efter en real beskattning. Därför är den av FAR föreslagna modellen med faktisk skatt i inflationsredovisningen väl motiverad.

Vinst per aktie

Vid beräkning av vinst per aktie använder vi däremot schablonskattemodellen enligt SFFs principer. Om faktisk skatt skulle ha använts, skulle siffrorna ha fått följande utseende (se figur 5).

Figur 5

VINST PER AKTIE

1976

1977

1978

1979

1980

Efter schablonskatt

18

13

9

17

24

Efter faktisk skatt

30

19

11

21

41

Onekligen en viss skillnad! Det är lätt att inse betydelsen av att SFF och FAR samsas om en gemensam uppfattning beträffande skatteberäkningen. Det vore högst olyckligt om inflationsredovisningen enligt FAR avslutades med en nettovinst efter faktisk skatt samtidigt som SFF använder schablonskatt vid beräkning av vinst per aktie.

Jan Blomberg, ekonomidirektör, SCA