Enkla genvägar till en redovisning av inflationens effekter på resultat och ställning leder lätt fel.
FARs redovisningskommittés utkast till rekommendation om nukostnadsredovisning har tagits upp till diskussion från flera håll. Henry Nilsson har i BALANS nr 2/1981 kritiserat utkastet med utgångspunkt från sitt eget förslag till inflationsredovisning (kafferastmodellen). Jan Blomberg och Rolf Rundfelt tog upp några aspekter i BALANS nr 5/1981.
Henry Nilsson jämför alltså med sin kafferastmodell (presenterad i BALANS nr 4/1979) och finner flera brister i FAR-utkastet. Han tycker att vi valt en alltför komplicerad modell.
OREALISERADE PRISÄNDRINGAR
Orealiserade prisändringar bör enligt HN ej ingå i resultatet. De skall – precis som i den konventionella redovisningen – ingå i resultatet först då de är realiserade. Kafferastmodellen innebär alltså – till skillnad från FAR-modellen – att realisationsprincipen bibehålls och anläggningarna värderas med utgångspunkt från anskaffningskostnad. Visserligen medger modellen att anläggningar uppskrivs enligt samma principer som i den konventionella redovisningen men dessa uppskrivningar skall då föras direkt till det (bundna) egna kapitalet på vanligt sätt. Det reala resultatet enligt kafferastmodellen (– 3 enligt HN’s beräkning) är därför lika med den konventionella redovisningens resultat (40) minskat med en inflationskorrigering som är beräknad på basis av konventionellt redovisat eget kapital (43).
I inflationskorrigeringen ingår alltså inte någon avsättning för bibehållandet av köpkraften på de orealiserade prisändringarna. Detta är en av modellens svagheter. Inflationskorrigeringen blir i kafferastmodellen väsentligt lägre än i FAR-modellen. Och resultatet blir i motsvarande mån högre.
Detta framgår inte av HN’s sifferexempel eftersom det motverkas av att han behandlar skatt på ett annat sätt. Enligt min mening leder kafferastmodellen av detta skäl till en systematisk överskattning av företagens reala resultat. För t ex Volvo, som 1980 hade orealiserade prisändringar på ca 3 600 mkr, skulle kafferastmodellen ha inneburit en ca 500 mkr bättre resultat än FAR-modellen. Räntabiliteten på eget kapital skulle ha varit fyra procentenheter bättre. Det är alltså inga betydelselösa skillnader.
Kafferastmodellen tenderar också att systematiskt missgynna expanderande kapitaltunga företag och å andra sidan gynna företag med relativt gamla anläggningar. Detta beror på att för nya anläggningar är förändringen i de orealiserade prisändringarna positiva medan de för gamla anläggningar är negativa (se sifferexempel i BALANS nr 1/1981 sid 22). I t ex Volvo, som har halvgamla anläggningar, är förändring i de orealiserade prisändringarna ungefär lika med noll, dvs prisändringarna i sin helhet realiserade. Men i t ex de flesta fastighetsbolagen eller Sydkraft innebär utelämnandet av de orealiserade prisändringarna ytterligare en allvarlig felkälla i kafferastmodellen.
Tyvärr är det så att enkla genvägar till en redovisning av inflationens effekter på resultat och ställning lätt leder fel. Genvägar kan användas av en kunnig analytiker som kan bedöma hur en viss typ av approximation slår för ett visst företag. Men de duger inte som modell för inflationsredovisning i alla företag.
INFLATIONSKORRIGERING
HN kritiserar FAR-modellen för ett allvarligt förbiseende när den inte beaktar latent skatt i obeskattade reserver och orealiserade prisändringar. Detta har vi gjort medvetet och noggrant motiverat i utkastet.
Enligt HN bör inflationsredovisningen utgå från att bolagsbeskattningen är baserad på den nominella vinsten. För att inflationsskydda det beskattade egna kapitalet krävs därför enligt hans mening inte bara en nominell vinst på inflationen gånger det egna kapitalet utan dessutom utgår (”konfiskatorisk”) skatt på denna vinst. Hans inflationskorrigering blir därför i sifferexemplet 0,1 x 2 x 215 = 43.
Vi tycker inte man kan bortse från att vårt skattesystem innehåller så generösa möjligheter till konsolideringar att flertalet företag även på lång sikt kan undgå beskattning av en stor del av de nominella vinsterna. Vi tycker därför att det är orealistiskt att i inflationsredovisningen utgå från att de nominella vinsterna beskattas i sin helhet. Tyvärr är skattesystemet inte så utformat att man kan utgå från att beskattningen begränsas till t ex de reala vinsterna. Överhuvud finns det inte underlag för att göra en rimlig periodisering av skattekostnaden.
Vi har mot denna bakgrund sagt oss att det är rimligast att i inflationsredovisningen – precis som i den konventionella redovisningen – redovisa skattekostnaderna då de uppkommer och att inte räkna med några latenta skatteskulder. HN anför inga sakargument mot vårt ställningstagande. Att han kallar den eventuella skatten på inflationskorrigeringen för ”konfiskatorisk” betraktar jag inte som ett argument.
Jan Blomberg har i sin artikel uttryckt en förhoppning att FAR och SFF skall komma på samma linje när det gäller principer för skatteberäkning. Vi arbetar för att så skall bli fallet.
KOMPLICERADE GENOMSNITTSBERÄKNINGAR
HN tycker också att vi komplicerat tillvaron i onödan genom att basera inflationskorrigeringen på genomsnittskapitalet. Han tycker beräkningen skall baseras på det ingående egna kapitalet. Att gå på genomsnittskapitalet är inte helt korrekt. Men att gå på det ingående kapitalet är inte heller korrekt om kapitalet ändrats under året vilket ofta sker. Om vidare inflationskorrigeringen skall fördelas på olika tillgångs- och skuldposter (variant III) blir det ännu mer tveksamt att gå på det ingående kapitalet. Varulager och anläggningar kan ju t ex ändras kraftigt under året. Det är sådana praktiska motiv som ligger bakom vårt val. Det är alltså fråga om att välja mellan två approximationer där vi valt den som vi tror ger mer tillförlitliga siffror till ett obetydligare merarbete.
ONÖDIGT JUSTERA BALANSRÄKNINGAR?
HN tycker det är onödigt att justera balansräkningen. Han menar att de normala uppskrivningsreglerna är fullt tillräckliga. Jag delar inte hans bedömning. För att återigen ta Volvo som exempel, så utgör anläggningarnas planenliga restvärde 5 700 mkr, (netto) nukostnaden 9 300 mkr och den orealiserade prisändringen således 3 600 mkr. Den orealiserade prisändringen utgör 16 % av balansomslutningen eller 41 % av summan av eget kapital och obeskattade reserver. Med nuvarande lagregler och praxis torde uppskrivningsmöjligheterna motsvara endast en obetydlig del av de 3 600 milj kronorna. Det finns gott om anläggningstunga företag där de orealiserade prisändringarna i anläggningarna uppgår till ännu högre andelar av redovisad balansomslutning och eget kapital än i Volvo. Det är mot denna bakgrund och mot bakgrund av att vi tycker att balansräkningen innehåller viktig information bl a som underlag för räntabilitetsberäkningar, som vi anser att inflationsredovisningen bör innehålla också en nukostnadsbaserad balansräkning.
VÄRDERING TILL NUKOSTNAD
Rolf Rundfelt förmodar i sin artikel att det svala mottagandet som FAR-utkastet rönt bland tio ekonomichefer i börsföretag som han talat med har sin förklaring i att det är svårt att förstå varför prisändringar på anläggningar skall ingå i resultatet. Jag har i en tidigare artikel försökt att utförligt argumentera för att prisändringar överhuvud skall ingå och jag har ovan anfört skäl för att prisändringar skall ingå även om de är orealiserade. Argumentationen skall inte upprepas här.
Det här är emellertid ett svårt pedagogiskt problem. De tankar som FAR-utkastet bygger på är ju inte revolutionerande nya. De har predikats på landets läroanstalter i åtminstone 15 år. Det är erfarenhetsmässigt mycket lätt att få en nationalekonom att förstå tillvägagångssättet. De är vana att beskriva ekonomisk utveckling i reala termer. Varför är det då så svårt för redovisningsfolk att acceptera dessa tankar? Jag tror att det beror på den olycksaliga blandning av värden och betalningar som finns i vårt tänkande. Värden är baserade på framtida förväntade betalningar (även om vi oftast uppskattar dessa med utgångspunkt från anskaffnings- eller nukostnader). Ett resultatmått baserat på förändringar i värdet av tillgångar och skulder kan bara under vissa speciella förutsättningar vara ett bra mått på rörelsens tillskott till årets betalningar. En beskrivning av de finansiella konsekvenserna av inflationen hör hemma i finansieringsanalysen (intern i finansplaner, likviditetsbudgets etc). Det är möjligt att om finansieringsanalysen utvecklades så att den blev en god analys av inflationens effekt på företagets betalningar så skulle det underlätta förståelsen av en kapitalbaserad resultatredovisning och ett accepterande av att prisändringar på anläggningar skall ingå i resultatet. Jag tror att en sådan utveckling kommer. I varje fall om inflationen fortsätter att vara ett redovisningsproblem.
Hans Edenhammar, auktoriserad revisor, Bohlins Revisionsbyrå AB och ordförande i FARs redovisningskommitté.