Paneldebatten vid 1981 års FAR-dagar behandlade förvaltningsrevision. Sten Dahlstrand sammanfattar debattinläggen.

Sällan har så stort intresse ägnats ett område inom revisionen som årets ämne för paneldebatten – förvaltningsrevisionen. Det var sex år sedan ämnet för första gången behandlades på FAR-dagarna och då som nu leddes diskussionen av Gustaf Olivecrona. Årets paneldeltagare i övrigt var Jan Bergquist, socialdemokratisk riksdagsman och flitig motionsskrivare i frågor rörande revision, Paul Berger, kommerseråd från Kommerskollegium, Torbjörn Ek, VD i AB Hexagon, Bo Söderberg, VD i Stockholms Läns Utvecklingsfond, samt från FAR Bertil Edlund och Sten Lundvall.

Paneldebatten föregicks av en kort redogörelse av Sten Lundvall för resultatet från den enkät som legat till grund för de tidigare förda interna gruppdiskussionerna över revisionskommitténs utkast till rekommendation om förvaltningsrevision.

VEM SKALL UTSE REVISORERNA?

Den externa belysningen av föreliggande utkast inleddes med att Gustaf Olivecrona till Jan Bergqvist ställde den ”gamla” frågan om det rimliga i att den som skall granskas, d v s företagsledning och styrelse, också skall utse granskaren och om denna fråga accentuerats ytterligare genom förvaltningsrevisionen i dess föreslagna utformning.

Jan Bergqvist, som ju i sina motioner ägnat just revisorns roll ett stort intresse, tog tillfället i akt och framförde sin synpunkt om det principiellt felaktiga i det nuvarande systemet för tillsättande av revisorer. Visserligen finns det endast något enstaka praktikfall där revisorns oberoende kunnat ifrågasättas, men den bestämda uppfattningen framfördes att utvecklingen går mot att allt större krav ställs på revisorn inte minst från samhällets sida. Det bästa vore att redan nu tillsätta en utredning med representanter från olika intressenter och där diskutera revisorns roll i det framtida samhället. Härvid torde det bli naturligt att hitta ett annat formellt sätt att utse revisorer så att fler intressen blir tillgodosedda.

Gammal fråga och gammalt svar genmälde på detta Paul Berger. Visst finns det fall där revisorn inte har intagit den självständiga ställning mot den granskade som han borde ha. Men detta är självfallet ingen regel utan det är snarare så att nuvarande system fungerar överraskande bra. Det är mycket svårt att hitta ett bra alternativ. Paul Berger kunde inte se någon större fördel i att exempelvis länsstyrelsen i stället tillsatte revisorer i de 120.000 aktiebolagen. Det har tidigare diskuterats att låta andra intressenter än ägarna utse en med revisor men en sådan intressentgrupp blir svår att definiera. Principiellt borde man dock se över problematiken.

På en fråga om man kunde tänka sig att Kommerskollegium utser revisorer ansåg Paul Berger att det var tveksamt om detta vore förenligt med rollen som tillsynsmyndighet.

INGA FÖRDELAR MED NYTT VALSYSTEM

Sten Lundvall hade svårt att se några fördelar med ett nytt valsystem. Vi har ett väl fungerande system även om det inte är fullkomligt. Det finns ingenting som säger att inte en revisor lierar sig med företagsledningen även om det är någon annan som utser honom. Förutom stora övergångsproblem kom mer frågan om revisorers oberoende gentemot en intressentgrupp endast att överflyttas till att gälla en ny grupp, vare sig det är staten eller någon annan som diskuteras.

Torbjörn Ek bidrog härefter med sin egen praktiska erfarenhet av revisorer. Så när som på något enstaka undantagsfall kunde han redovisa endast positiva intryck. Det fanns ingen anledning att förändra det som redan fungerar så bra.

Sedan Gustaf Olivecrona inflikat att det närmast skulle varit uppseendeväckande om en företagsledning tyckt något annat, förtydligade sig Torbjörn Ek med att beskriva hur han som företagsledare var beroende av kompetenta revisorer för granskningen av koncernen. Han var inte säker på att statliga myndigheter, när de skulle utse revisor, hade förmågan att leta rätt på en revisor med lämplig kompetens för det enskilda företaget.

VIDGAT INTRESSE FÖR REVISORERNAS ARBETE

Bertil Edlund påminde i detta läge om att frågeställningen egentligen bottnade i arbetstagarnas begynnande intresse för revisionskåren och revisorernas arbete och att det är ganska naturligt att man då har sett på revisorerna med en viss misstänksamhet. En misstänksamhet mer inriktad mot kåren och funktionen som sådan än mot de individer som revisorsvalet gäller. Ser man på alternativ till nuvarande system så finns risken att revisorn förlorar ett förtroendefullt samarbete med de människor han har att granska. Existerar inte detta så blir antingen företagsledningen utbytt eller revisorn. Det finns andra sätt för övriga intressegrupper att utöva påtryckning.

Jan Bergqvist tyckte ändå inte att man kunde bortse från löntagarnas inställning till revisorer. Denna blev ofta onödigt negativ just av den anledningen att man uppfattar revisorn som en som går i företagsledningens ledband. Att han utses av någon som skall kontrolleras är ett argument som stärker deras negativa inställning. Det vore väl snarare så att om aktiebolagslagen reformerades så att valorgan med representanter för olika intressen skapas, så får revisorn förtroende från flera håll.

Efter detta inlägg från den paneldeltagare som kanske har störst möjlighet att påverka förändringar genom lagstiftning, förde Gustaf Olivecrona in diskussionen mer direkt på dagens ämne om förvaltningsrevision.

DEN UTVIDGADE FÖRVALTNINGSREVISIONEN

Paul Berger inledde med att framhålla att utkastet i det stora hela var ett bra förslag. Det fanns dock problem som främst berörde begreppet utvidgad förvaltningsrevision. I korthet säger man i utkastet att det enligt aktiebolagslagen är en plikt för företagsledningen att ha ett bra system för planering och kontroll och ha en god uppfattning om vilka risker företaget är utsatt för i sin verksamhet. Saknas sådana funktioner säger man i utkastet att det föreligger en pliktöverträdelse utav aktiebolagslagens regler och då skall revisorn agera och i sista hand anmärka.

På basis härav ställde Paul Berger tre frågor.

  1. Är det verkligen enligt aktiebolagslagen en plikt för företagsledningen?

  2. Kan revisorerna göra en granskning utav den här typen?

  3. Bör revisorerna göra en sådan granskning?

Hans eget svar på frågorna var ett ja/kanske, och han markerade samtidigt att detta var hans bestämda inställning till utkastet.

Innan frågorna gick vidare till Sten Lundvall passade Gustaf Olivecrona på att lägga till en fjärde fråga :Är den här utvidgningen ett sätt att öka sysselsättningen i revisorskåren?

GOD SED FÖRE LAGSTIFTNING

Sten Lundvall började med att dra paralleller med andra krav som revisorerna ställt utan att dessa explicit an getts i lagstiftningen. Långt innan bokföringslagen tog in de balans- och resultaträkningsscheman som nu finns har revisorer ställt krav på en förbättrad redovisning.

En annan parallell är kraven på att den interna kontrollen skall vara beskaffad på ett visst sätt, trots att det inte direkt har sagts lagen att det skall finnas en intern kontroll. Revisorerna har ställt sådana krav därför att det hört till god förvaltningssed att ha en intern kontroll av viss omfattning. På motsvarande sätt har revisionskommittén resonerat i utkastet över vad utvecklingen av god förvaltningssed anger i fråga om företagsledningens plikter avseende planering och kontroll samt riskanalys.

Vad gäller frågan om den utvidgade förvaltningsrevisionen som ett sätt att öka kårens sysselsättning hänvisades till propositionen till den nuvarande aktiebolagslagen. Här föreslogs långt mer gående arbetsuppgifter för revisorerna, såsom att granska företagets beteende ur social och samhällsekonomisk synvinkel.

Få företagsledare, påpekade Bertil Edlund, borde vara tveksamma till kravet på att de även skall ägna sig åt planering och kontroll. Risken är snarare att revisorerna ställer överdrivna krav på formalism när det gäller planeringsinstrumentet.

KOMPETENS

Härefter diskuterades om revisorskåren är kompetent att bedöma större affärshändelser eller ändamålsenligheten hos ett företags organisation.

Sten Lundvall refererade till tidigare erfarenheter om revisorskårens förmåga att relativt snabbt skaffa sig kompetens inom nya områden. Som exempel härpå anfördes anpassningen av revisionen till den tekniskt mycket komplicerade utvecklingen på ADB-området. Företagens system för planering och kontroll innefattar ju dessutom i allt väsentligt sådana informationssystem som finns och som revisorer i stor utsträckning redan är förtrogna med.

Paul Berger replikerade att det torde vara svårt att fastställa kompetenskraven när gränserna för och konkretiseringen av riskanalysen ännu saknas.

JÄVSPROBLEMATIKEN

Härefter kom debatten på nytt in på en oberoendefråga – denna gång angående jävsproblematiken. Upptakten gavs i Bo Söderbergs och Torbjörn Eks inlägg där båda underströk den nytta företagsledningen har av revisorernas insatser i form av råd och dåd i företagens verksamhet. Revisorn fyller härvid främst en förebyggande funktion genom att ställa krav på och ge anvisningar till förbättrad redovisning, attestinstruktioner, kassakontroller etc. Mot denna bakgrund ansåg de den utvidgade förvaltningsrevisionen som utomordentligt välkommen. En viss tveksamhet framhölls dock över revisorns kompetens att bedöma företagsledningens marknadsplaner och strategiska handlande. Ekonomisk planering och kontroll ansågs mer ligga inom revisorns kompetensområde.

På en direkt fråga från Gustaf Olivecrona om det var rimligt att revisorn hjälper till att bygga upp system som han sedan skall revidera, ansåg Bo Söderberg att det visserligen förelåg en viss jävsproblematik här men att ett vettigt samarbete mellan företagsledningen och revisorn var viktigt. Revisorskårens oro över integritetsproblemen borde tonas ner. Bo Söderberg kunde dock tänka sig att det fanns andra synpunkter på denna fråga.

ETT STORT PRINCIPIELLT PROBLEM

Synpunkter kom omgående från Paul Berger som här såg ett av de stora principiella problemen med utvidgningen av förvaltningsrevisionen. Om man bestämmer sig för att revisorn skall granska företagsledningens system för planering och kontroll, kommer man genast in på frågan om revisorn kan, så som idag sker i stor utsträckning, hjälpa till med utformningen av systemen. Svaret på frågan är ganska enkelt. Här föreligger en konflikt och det är svårt att inom gällande regelsystem se att man kan förena de två funktionerna. I jävsparagrafen i aktiebolagslagen står uttryckligen att den kan inte vara revisor som bl a biträder med bolagets bokföring, medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver. Den utvidgade förvaltningsrevisionen hänger upp styrelsens plikt på det här området på 8 kap 6 § där det sägs att styrelsen skall tillse att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen innefattar en tillfredsställande kontroll. Här finns uppenbarligen en motsättning som man måste ta itu med på något sätt.

Sten Lundvall bemötte problemet med att bl a ta upp de av Bo Söderberg och Torbjörn Ek anförda synpunkterna över betydelsen av en förebyggande verksamhet.

Trots intensiva försök under den efterföljande debatten lyckades Sten Lundvall, stöttad av Bertil Edlund, Bo Söderberg och Torbjörn Ek, varken övertyga Paul Berger eller Gustaf Olivecrona att jävsproblematiken inte var något större problem åtminstone inte i praktiken. Paul Berger ansåg att man i och för sig kunde fortsätta på den inslagna vägen men att jävsfrågan måste diskuteras vidare.

PLIKTER MOT SAMHÄLLET

En annan fråga som ställdes under intensiv debatt gällde om revisorn skulle åläggas att bevaka att företaget fullgör sina skyldigheter gentemot samhället, främst vad gäller skatter.

Frågan togs upp av Jan Bergqvist i samband med att man berörde propositionen till aktiebolagslagen. Han påstod härvid att läget för skattekontrollen av de bokföringspliktiga i det närmaste var katastrofalt. Pressen på ytterligare insatser av revisorerna kommer att öka mycket kraftigt. Under de närmaste åren måste man räkna med att samhället på allvar kommer att vilja diskutera vad revisorerna ytterligare kan göra för att bekämpa skattefusk och skatteflykt. Det fanns en ganska utbredd uppfattning i riksdagen att man borde undersöka möjligheterna att ändra revisorernas roll i dessa sammanhang.

På frågan om detta inbegriper ett uppbrytande av revisorernas tystnadsplikt när det gäller skatter, medgav Jan Bergqvist att det finns med som ett alternativ.

Bertil Edlund påpekade att en bra redovisning är det bästa botemedlet och ger bästa hjälpen till skattemyndigheterna. Intern kontroll och redovisning är i det föreslagna utkastet som i alla andra rekommendationer ett väsentligt syfte med granskningen. Det var därför något överraskande när politikerna inte ville acceptera förslaget att utvidga revisorsplikten med krav på kvalificerade revisorer i alla företag.

Tystnadsplikten är en förutsättning för en öppen kommunikation mellan revisorn och företagsledningen. Den som kommer utifrån och inte har tystnadsplikt har mycket svårare att få förtroendefull information. Detta är ganska självklart. Skattemyndigheterna utför skattekontroll men revisorerna hjälper skattemyndigheterna genom att se till att företagen har en bra redovisning.

Paul Berger höll med Jan Bergqvist att det kunde bli nödvändigt att utnyttja revisorerna i större omfattning. Mot bakgrund av den tidigare belysningen kring jävsproblematiken vore det dock fel att denna granskning görs som en del av det ordinarie revisionsuppdraget – man skall inte blanda den rollen med några nya uppgifter – utan man borde definiera ett tilläggsuppdrag.

Efter en sammanfattning av Sten Lundvall avslutade Gustaf Olivecrona debatten med förhoppningen att diskussionen lett till att det fortsatta arbetet med rekommendationen ger ett resultat, som, när det föreligger, skall få både Paul Berger och Jan Bergqvist att unisont utbrista: Det FAR gör är alltid rätt.

Sten Dahlstrand