Balans nr 4 1982

Nya amerikanska regler för redovisning av kursvinster och -förluster

Valutajusteringar skall enligt FAS 52 ske i två steg, först ”omvandling” sedan omräkning.

I december 1981 publicerade den amerikanska bokföringsnämnden (Financial Accounting Standards Board – FASB) sin nya anvisning beträffande omräkning av transaktioner och årsredovisningar i utländska valutor. ”Foreign Currency Translation”: Financial Accounting Statement – FAS – no 52, som ersätter FAS 8 från 1975. Eftersom FARs rekommendation nr 11 förordar monetary – non monetary, som är i det närmaste detsamma som den temporala metoden som fastställdes i FAS 8 och som nu överges i USA, kan det vara av intresse för oss i Sverige att närmare studera den nya amerikanska anvisningen och varför den kom till. Denna artikel är ett försök att, i korthet, ge en redogörelse för de viktigaste punkterna i denna nya anvisning och att återspegla något av debatten och kritiken som har uppstått runt den.

BAKGRUND

Principen bakom FAS 8 var, att en koncernredovisning skulle presentera koncernens årsredovisning som om denna var ett enda bolag och dotterbolagens verksamhet skulle betraktas som om dessa var en förlängning av moderbolagets verksamhet. Av detta följde att den temporala metoden var den logiska omräkningsmetoden, eftersom den återspeglade situationen som om alla transaktioner hade utförts av moderbolaget i moderbolagets valuta. FAS 8 krävde, att den temporala metoden skulle användas utan undantag och att alla omräkningsvinster och -förluster skulle redovisas över resultaträkningen. Den kritiserades redan när den antogs, 1975, men då var dollarn stark och metoden gynnade amerikanska företag i regel, så den accepterades. Kritiken växte mot slutet av 70-talet, när valutamarknaden blev oroligare och dollarn svagare. Kritiken kan sammanfattas enligt följande:

  1. kravet att alla valutavinster och -förluster skulle redovisas över resultaträkningen ledde till kraftiga svängningar i det redovisade resultatet.

  2. bolag tvingades till konstlade valutatransaktioner om de ville undvika att redovisa dessa kraftiga svängningar

  3. metoden ansågs inte återspegla den verkliga ekonomiska situationen för den självständiga utländska verksamheten: t ex det var inte ovanligt att en vinst enligt ett dotterbolags redovisning i den lokala valutan blev en förlust i den omräknade redovisningen.

Dessa argument mot den temporala metoden och FAS 8 var inte nya – de ventilerades ordentligt redan vid diskussionerna innan FAS 8 antogs före 1975 och alternativa regelsystem föreslogs. Vad som har hänt nu är att mot bakgrund av hur FAS 8 fungerade i praktiken, har de gamla argumenten tillmätts annan vikt, så att man har kommit fram till en annan slutsats. Att man övergivit FAS 8 och antagit FAS 52 speglar ingen stor ändring i opinion; den nya anvisningen har antagits med en knapp majoritet av FASB-medlemmarna 4-3.

METODENS HUVUDDRAG

Mot bakgrund av kritiken mot FAS 8 har de gamla argumenten omvärderats. FASB har nu kommit fram till att omräkning av ett dotterbolags redovisningar bör åstadkomma följande:

  1. ge information som återspeglar de väntade effekterna av en kursförändring på bolagets penningflöden och eget kapital;

  2. återspegla i koncernredovisningen de enskilda dotterbolagens ekonomiska förhållanden såsom de redovisas i deras årsredovisningar uttryckta i sina funktionella valutor.

FAS 52-processen är i regel en två-stegs process: först omvandling till den funktionella valutan, (”expressing in terms of the functional currency”) och sedan omräkning till rapporteringsvalutan (”translation”). För omvandling tillämpas en metod som skiljer sig från den gamla FAS 8 metoden endast i några detaljer. För omräkning används current rate-metoden. I princip skall valutajusteringar som uppstår vid omvandling (”omvandlingsjusteringar”) föras över resultaträkningen och valutajusteringar som uppstår vid omräkning (”omräkningsjusteringar”) föras till ett separat konto bland eget kapital.

Uttrycket ”funktionell valuta” (”functional currency”) är ett nytt begrepp som introduceras i FAS 52. Det är av central vikt i metoden, som därför kallas för ”Funktionella valutametoden” (”Functional Currency Method”).

FUNKTIONELLA VALUTAN

Ett bolags funktionella valuta (”Functional currency”) definieras som ”den valuta som används i den primära ekonomiska miljön, i vilken bolaget driver sin verksamhet” och det är, i regel, den valuta, i vilken bolagets penningflöde genereras och betalas.

Vilken som är den funktionella valutan för varje bolag kan vara svårt att utröna. FAS 52 ger två klara exempel, som illustrerar de olika alternativen. I det första fallet är dotterbolaget en självständig enhet, integrerad i och beroende av lokala ekonomiska förhållanden. I detta fall är den lokala valutan den funktionella valutan. I det andra fallet är dotterbolagets verksamhet en förlängning av moderbolagets verksamhet och helt ekonomiskt beroende av moderbolaget. I detta fall är det moderbolagets valuta, som är den funktionella valutan. I praktiken hamnar de flesta dotterbolag i en situation någonstans emellan dessa två klara situationer och det kan bli något svårt att identifiera, vilken valuta som egentligen är ett visst bolags funktionella valuta. FAS 52 anger sex faktorer som bör övervägas i detta sammanhang: penningflöde, försäljningspriser, försäljningsmarknaden, kostnader, finansiering, transaktioner med moderbolaget. (Se nedan.)

INDIKATORER BETRÄFFANDE FASTSTÄLLANDE AV DOTTERBOLAGS FUNKTIONELLA VALUTA

Indikator

Lokal (utländsk) valuta är den funktionella valutan

Moderbolagets valuta är den funktionella valutan

1 Penningflödet

Dotterbolagets penningflöde är primärt i lokal (utländsk) valuta; ingen direkt påverkan på moderbolagets penningflöden.

Dotterbolagets penningflöde har direkt, omedelbar påverkan på moderbolagets penningflöde och kan remitteras till modern.

2 Försäljningspriser

Dotterbolagets försäljningspriser påverkas mest av lokala faktorer och inte primärt av ändringar i valutakurser.

Dotterbolagets försäljningspriser påverkas direkt av valutakursändringar.

3 Försäljningsmarknad

Aktiv lokal marknad för dotterbolagets produkter (men det kan finnas väsentlig exportförsäljning dessutom).

Mest betydande marknad är moderbolagets hemland, eller försäljningskontrakt är upprättade i moderbolagets valuta.

4 Kostnader

Varor och tjänster köps mest i lokal valuta.

Varor eller tjänster köps till stor del från moderbolagets land.

5 Finansieringen

Primärt i lokal (utländsk) valuta; dotterbolaget självfinansierar.

Finansiering primärt från moderbolaget; eller i moderbolagets valuta.

6 Transaktioner med andra

Låg volym; inga väsentliga ekonomiska relationer mellan dotter- och moderbolagets verksamheter.

Hög volym; ekonomiska relationer mellan dotter- och moderbolag är väsentliga och viktiga.

STOR SUBJEKTIVITET

I vilken utsträckning moderbolagets ledning styr dotterbolaget har ingen betydelse betr vilken som är bolagets funktionella valuta. Detta beror endast på ekonomiska faktorer. FAS 52 anger ingen rangordning för dessa faktorer och det är koncernledningen som gör värderingen och som bestämmer vilken som är varje dotterbolags funktionella valuta. Därför finns det stort utrymme för subjektiva bedömningar och eftersom val av den funktionella valutan har stor betydelse för det resultat bolaget skall redovisa har detta väckt mycket kritik. Möjligheten att ”fixa” redovisningen begränsas dock, genom att kräva att när den funktionella valutan en gång fastställs, får den inte ändras, om inte en väsentlig ändring i den ekonomiska miljön inträffar, t ex ett fd marknadsförings- och försäljningsbolag börjar en väsentlig tillverkning.

Ett bolags funktionella valuta behöver inte vara dess egna lokala valuta eller moderbolagets valuta. T ex om ett USA-ägt bolag i Österrike har sin egentliga försäljningsmarknad i Tyskland och finansieras genom DM-lån, kan det väl vara att det är DM som styr bolagets handlingar och som därför är dess funktionella valuta.

För koncernrapporteringsändamål måste dotterbolagets redovisning, uttryckt i sin funktionella valuta, omräknas till rapporteringsvalutan. Eftersom en av FAS 52’s målsättningar är att behålla samma relationer i den omvandlade redovisningen som i redovisningen i den funktionella valutan, ligger det nära till hands att använda en konstantfaktor, t ex kursen vid utgången av redovisningsperiodens slut. Denna metod förkastas emellertid med motivering att den skulle innebära att en justering skulle behövas vid en kursförändring så att t ex kvartalsrapporter skulle behöva omräknas, vilket är opraktiskt. ”Current rate metoden” antas i stället.

Under current rate-metoden skall poster i balansräkningen omräknas till bokslutsdagens kurs och poster i resultaträkningen omräknas till den kurs som råder vid transaktionstillfället. Det är dock opraktiskt att omräkna varje enskild transaktion för sig, så något vägt genomsnitt bör användas, t ex månads- eller kvartalsrapporter kan omräknas med den genomsnittliga kursen för respektive period och summeras för att ge resultaträkningen för hela året. Dock bör väsentliga enstaka transaktioner omräknas till den kurs, som rådde vid transaktionstillfället, t ex en väsentlig vinst på en fastighetsförsäljning.

Om ett dotterbolags funktionella valuta är annan än, rapporteringsvalutan t ex om den är den lokala valutan, uppstår valutajusteringar vid omräkning. Dessa omräkningsjusteringar skall inte rapporteras över resultaträkningen, utan skall ackumuleras som en separat post bland eget kapital. Motiveringen för detta är att sådana omräkningsjusteringar har ingen egentlig existens i den funktionella valutan och har ingen direkt effekt på penningflödet i rapporteringsvalutan. De redovisas enbart vid försäljning eller likvidation av dotterbolaget och eftersom det antas att dessa eventualiteter är avlägsna och effekten osäker, anses det bättre att exkludera sådana justeringar från resultaträkningen.

Givetvis har detta, att inte alla valutajusteringar förs över resultaträkningen, utan i vissa situationer förs direkt mot eget kapital, väckt mycket kritik.

Som noterats ovan, är FAS 52-processen i regel en tvåstegsprocess: först omvandling till den funktionella valutan (”expressing in terms of the functional currency”) och sedan omräkning till rapporteringsvalutan (”translation into the reporting currency”). Men om rapporteringsvalutan är densamma som den funktionella valutan, blir det en en-stegsprocess. Resultatet blir då detsamma som under den temporala metoden och FAS 8, som bl a innebär att ev valutajusteringar redovisas över resultaträkningen. Men om rapporteringsvalutan inte är densamma som den funktionella valutan, då måste både omvandling och omräkning göras. Valutajusteringar, som uppstår vid omvandling, rapporteras över resultaträkningen och valutajusteringar som uppstår vid omräkning, rapporteras inte över resultaträkningen utan som separat ”valutapost” bland eget kapital. Detta visar vilken stor betydelse fastställande av den funktionella valutan kan ha. Genom att välja ”rätt” funktionell valuta för dotterbolagen kan koncernledningen påverka det redovisade resultatet högst avsevärt, eftersom i det ena fallet redovisas omvandlingsdifferensen över resultaträkningen men i det andra fallet redovisas omräkningsdifferensen direkt mot eget kapital. Detta förhållande har orsakat mycket kritik.

Dessutom är det klart, att FAS 52-metoden inte kommer att innebära någon förändring från FAS 8 (temporala metoden) i många fall, t ex i de fall moderbolagets valuta (rapporteringsvalutan) är dotterbolagets funktionella valuta. Detta kan väl vara fallet för t ex många helägda försäljningsbolag.

FUNKTIONELLA VALUTAN I LÄNDER MED HÖG INFLATION

Betr länder med hög inflation – definierat som en kumulativ inflation av mer än ca 100 % på tre år – gör FAS 52 ett undantag för fastställande av den funktionella valutan enl ovan. För sådana länder skall rapporteringsvalutan alltid betraktas som den funktionella valutan. Om inte detta undantag hade gjorts, hade konsekvensen blivit att anläggningstillgångar i länder med hög inflation efter några få år hade redovisats till ett värde av närmast noll, vilket hade varit klart orimligt.

Detta är en pragmatisk lösning på problemet och det är knappast helt tillfredsställande. Ett alternativ hade varit att acceptera indexuppräknade redovisningar och sedan tillämpa de ”normala” reglerna på dessa. FASB var dock inte beredda att introducera ett element av inflationsjusterad redovisning eftersom (a) det hade varit ett avsteg från nuvarande god redovisningssed, som baserats på historiska värden och (b) inflationsjusterad redovisning är föremål för ett annat FASBprojekt och man valde att vänta på resultatet av detta projekt och inte introducera dellösningar.

TRANSAKTIONER I UTLÄNDSKA VALUTOR

Enl definition i FAS 52 är transaktioner i utländska valutor för det enskilda bolaget sådana transaktioner, där belopp specificeras i en valuta som är annan än bolagets funktionella valuta. Den vinst eller förlust som uppstår pga kursändringar mellan transaktionsdatum (eller bokslutsdatum och betalningsdatum, kallas för transaktionsvinst/förlust och skall i regel redovisas över resultaträkningen. Det finns dock situationer då transaktionsvinster och -förluster får exkluderas från resultaträkningen och istället föras mot den speciella ”valutaposten” bland eget kapital. Dessa viktiga undantag är:

  1. transaktioner mellan koncernbolag, som är att betrakta som långfristiga investeringar;

  2. valutatransaktioner som är placerade som och fungerar som motvikt till en nettoinvestering i ett utländskt bolag eller mot en identifierad förpliktelse i utländsk valuta.

TRANSAKTIONER MELLAN KONCERNBOLAG

FAS 52 gör uppdelning mellan koncernmellanhavanden som skall betraktas som långfristiga investeringar och koncernmellanhavanden, som uppstår vid löpande transaktioner. I enlighet med ”nettoinvesterings”-principen skall valutajusteringar, som hänvisas till långfristiga investeringar, rapporteras över den separata ”valutaposten” bland reserver. Detta gäller dock enbart i de fall dotterbolagets funktionella valuta inte är densamma som rapporteringsvalutan.

Observera att definitionen av dessa långfristiga mellanhavanden är restriktiv: med ”långfristigt” menas att återbetalning inte väntas inom en överskådlig framtid, d v s det är inte den vanliga ”ettårsregeln” som gäller här. Dessutom, i de fall (inte ovanliga), då ett dotterbolag finansieras genom att saldot på löpande konto alltid hålls vid en viss nivå, får inte denna balans betraktas som långfristig finansiering om den består av specifika fakturor som omsätts. Motiveringen är att en därvid sammanhängande valutajustering påverkar penningflödet i den funktionella valutan och bör redovisas löpande.

Det är klart, att detta är ett område som kan vara mycket intressant för koncernledningar, eftersom man har möjlighet att lätt justera finansieringen genom koncernmellanhavanden och därvid direkt påverka redovisningsmetod och resultat som skall redovisas för koncernen.

HEDGING

Vinster och förluster som uppstår genom transaktioner, som genomförts för att skydda en nettoinvestering i ett utländskt dotterbolag skall inte resultatavräknas utan skall föras mot ”valutaposten” i eget kapital. Den vanligaste formen av ”hedge” (och den enda som accepterades under FAS 8) är terminsaffärer (”forward exchange contracts”). Men FAS 52 accepterar inte bara terminsaffärer som hedges utan också andra transaktioner, t ex kontanter, fordringar och lån i utländska valutor kan användas. Dessutom är FAS52 så liberal, att en transaktion i en valuta, vars kurs förändras i samma takt som en annan valuta, kan accepteras som en hedge mot en risk i den andra valutan. Men för att få redovisas som hedge måste en transaktion designeras som sådan av bolagets ledning. FAS 52 ger ingen vägledning betr hur detta måste göras.

Här finns, ännu en gång, en möjlighet för bolagets ledning att påverka det redovisade resultatet – i detta fall genom att designera en viss valutatransaktion som ”hedge” eller att låta bli.

AVSLUTNINGSVIS

Det är klart att i dagens läge har man inget bra svar på problemet ”omvandling av utländska valutor”. FAS 8, den temporala metoden, var byggd på en logisk princip som tillämpades konsekvent men gav oacceptabelt resultat. FAS 52, dess ersättare, kritiseras för att vara i vissa avseenden ologisk, för att den tillåter stor subjektivitet och att den i vissa avseenden kan anses strida mot vad tidigare accepterats som god redovisningssed. Vi får hoppas, att den i alla fall ger resultat som anses vara mer acceptabla! Vad som är säkert är, att vi har långt ifrån hört det sista i denna fråga.

John Teague, auktoriserad revisor, Ernst & Whinney & Olsson AB