80-talets investeringar blir i hög grad människointensiva. Investeringarna kommer till stor del att ligga i småföretag där ett ökat engagemang i form av delägarskap kan förutses.

Näringspolitik tillhör idag – och för de närmaste åren – de svåraste uppgifterna i samhället. Det handlar om en svår balansgång mellan beslut om nedskärningar och djärva satsningar. Det blir en balansgång som måste bygga på en realistisk verklighetsuppfattning men också på en optimistisk syn på vad de enskilda människorna kan uträtta.

Företagspolitiken framöver måste därför ge stort utrymme åt individerna, företagarna och deras medarbetare. Men företag är inte något neutralt, de är mer än något annat verksamheter som lever och utvecklas genom de enskilda individerna i företagen. Det är därför en avgörande fråga om man vill få FARt på företagandet, att man skapar en företagspolitik, som verkligen bygger på att ta till vara och vitalisera det levande kapitalet.

DET HAR VARIT EN BISTER VERKLIGHET FÖR FÖRETAGARNA

Trots vackra ord under många år om de mindre och medelstora företagens betydelse som vitaliserande faktor i samhällsekonomin och en lång rad åtgärder med inriktning på dessa företag är verkligheten den, att många företag fortfarande lever i en bister verklighet. Det må vara hänt, att man inte får det intrycket, när man ser på officiell statistik över nya företagsenheter.

Men går man bakom siffrorna och ser på den totala företagsstrukturen och dess sammansättning blir bilden en annan.

  • Ökad maktkoncentration i näringslivet till ett fåtal storfinansgrupper.

  • Den s k timglasstrukturen har blivit ännu mera markant.

    De självständiga familjeföretagen i mellanklassen, 50–200 anställda, har genom uppköp och nedläggningar fortsatt att minska

  • Konkurserna bland småföretagen har ökat.

  • Underleverantörsberoendet har ökat.

    I takt med att storföretagen blivit allt större och starkare har egenföretagarnas beroende ökat; vem vågar väl tänka tanken fullt ut av effekten på svensk småindustri – och svensk samhällsekonomi – om Volvo skulle möta sådant säljmotstånd utomlands, att man måste drastiskt skära ner sin produktion och härmed sina beställningar från svenska underleverantörer; en 20–30 %-ig volymminskning under några år för mindre företag med svag soliditet, utan väsentlig andel egna produkter och utan marknadsföringskapacitet, skulle bokstavligen svepa bort dem från kartan – och i många fall också dra med sig ett antal småsamhällen ute i landet i nedgången

  • Nyetableringsstatistiken säger inte hela sanningen.

    Statistiken över nybildningar av företag kanske ser lovande ut – ett antal tusen nya företag per år och en trend av fortsatt ökning – men verkligheten bakom siffrorna är den, att en stor del av dessa företag är utpräglade levebrödsföretag inom serviceverksamhet av olika slag, konsultverksamhet, hantverk etc; även om vi ser positivt på denna typ av företagsetablering, saknar dessa företag ofta tillväxtmöjligheter. Antalet nya industriföretag, som har väsentlig tillväxtkapacitet är begränsat. Detta är än mer oroande, när vi samtidigt upplever en starkt krympande industrisektor.

  • Basföretagens problem blir också de mindre företagens problem. – när landets basföretag har problem får näringspolitiken en inriktning där man prioriterar satsningar på att lösa de stora företagens problem – och småföretagen och deras personal kommer ofta ”i kläm”.

MEN FRAMTIDEN BLIR VAD VI GÖR DEN TILL

Egna företagare tillhör ett hårdfört och verklighetsinriktat släkte. Skönmålningar och drömmar hör inte hemma i företagarnas vardag – om de skall med framgång kunna lotsa sina företag förbi alla blindskär. De accepterar, att verkligheten är besvärlig. Får de bara det lämpliga stödet i form av en bra företagsmiljö är som regel den optimala grundsynen sådan, att de också vågar satsa. Och det har faktiskt hänt en hel del som ger anledning till optimism om egenföretagens framtid.

För det första har det skett en markant förändring i positiv riktning vad gäller attityden till egenföretagandet. Vi behöver inte gå så många år tillbaka i tiden då både allmänhet och massmedia uppfattade egenföretagaren som en skum skattefifflande person. Även den politiska debatten präglades av en misstänksamhet mot egenföretagaren. Det var storföretagen som stod i ljuset för politikernas intresse.

Idag kan vi dessvärre notera att inte minst massmedia beskriver egenföretagaren – småföretagaren i positiva ordalag. Man beskriver gärna kometer och successtories inom småföretagsamheten. Och de politiska partierna försöker övertrumfa varandra i fråga om en småföretagarvänlig politik. Allt detta bidrar givetvis till en stärkt självkänsla och säkert ökad motivation hos många småföretagare och deras anställda. Detta återspeglas inte minst i det ökade antal nyetableringar vi upplever f n. Men man måste vara medveten om, att en stor del är rena enmansföretag inom servicesektorn och att dödligheten bland dessa företag är hög. Många etableringar är också av defensiv karaktär där alternativet är arbetslöshet.

För det andra har småföretagen blivit något av politikernas gunstlingar. Detta började redan under dåvarande industriministern Rune Johanssons tid i mitten av 70-talet och accelererade starkt under Nils G Åslings regeringsår. De två s k småföretagspaket som Åsling utarbetade innebar att småföretagsfrågorna lyftes fram i fokus. Dagens industriminister, Thage G Peterson, har också i olika sammanhang markerat att han avser att driva småföretagsfrågorna vidare.

För det tredje håller här i Sverige på att växa fram en ny syn på finansiering och utveckling av små tillväxtföretag. Med den amerikanska venture-capitalmarknaden som förebild har ett antal nya finansieringsorgan med inriktning på verklig riskkapitalfinansiering bildats. Wermia, Vencap, Ventech, Dackeinvest för att nämna några. Ett flertal finansieringsbolag är också under bildande. Vidare håller en småföretagsbörs eller s k OTC-marknad (Over the counter) på att byggas upp med hjälp av fondkommissionärerna.

Utmärkande för dessa venture capitalföretag måste vara långsiktigheten i satsningarna (5–10 år), parad med energiskt och kontinuerligt företagsutvecklingsarbete i de småföretag man går in i. Det räcker alltså inte med enbart riskkapital. Det måste till en bredare och djupare företagsutveckling. Det kan innebära så enkla saker som att företagarna får en aktiv och kvalificerad samtalspartner eller får tillgång till finansieringsorganets kontaktyta eller kopplingsmöjligheter men givetvis också kvalificerad rådgivning om marknadssatsningar, strukturfrågor etc.

Det är alltså inte egenskaper som snabba klipp och spekulativ förmåga på börsen som krävs utan finansiell och industriell erfarenhet, djärvhet och långsiktigt engagemang. I en sådan miljö tror vi att venturecapitalföretagen på ett aktivt sätt kan bidra till att få FARt på många småföretag eller vidareutveckla affärsidéer och därmed skapa de nya sysselsättningstillfällen som Sverige alltför väl behöver.

För det fjärde har under senare år vuxit fram ett antal högteknologiska och snabbväxande företag – nya idéföretag. Bland dessa återfinns t ex Gambro, Inter-Innovation, Versal, Snickers. En karakteristik av sådana företag kan ges genom att se på Inter-Innovation. Detta företag som bl a gör elektroniska sedelräknare har från etableringen 1977 vuxit till ett företag med 150 mkr i omsättning, 450 anställda och med en exportandel på 90 %. I idéföretag av detta slag finns en unik kombination mellan en intressant affärsidé, hög teknologi, riskvilligt kapital samt sist men inte minst framåtanda, envishet och djärvhet hos företagsledaren. Vi tror att grogrunden för dessa nya idéföretag är speciellt gynnsam här i Sverige med hög utbildningsstandard, omfattande satsningar på forskning och utveckling mm.

För det femte hoppas vi, som de optimister vi är, att regeringen menar allvar med sin deklaration om satsningen på småföretagen och att därför utvecklingshämmande faktorer som förmögenhetsskatt på det i företaget arbetande kapitalet, devalveringens negativa effekter på småföretag med stor utlandsupplåning osv kommer fr o m mitten av 1983 att tillhöra det förflutna.

”DET ÄR INTE PENGARNA SOM ÄR DET VIKTIGASTE FÖR ATT FÅ HJULEN ATT RULLA”

Många av de småföretagsspecifika åtgärder, som har kommit till stånd eller som planerats, har anknytning till kapitalsidan. Vi tror att sådana åtgärder på ett aktivt sätt kan bidra till att lösa småföretagsproblem och förbättra deras utvecklingsmöjligheter. Men ett överskuggande problem för svensk småföretagsamhet idag är den dåliga soliditeten i förening med bristande vinstgenereringsförmåga. Och de problemen löser man inte enbart genom ökad tillgång på kapital.

Externt riskkapital i all ära, men det mest riskvilliga och för företaget billigaste riskkapitalet är det kapital som företaget självt kan generera. Ju bättre skattemässiga villkor som samhället kan erbjuda företagen för att öka deras självfinansieringsförmåga desto större tillväxtpotential skapar man. Eventuella fördelningspolitiska problem borde kunna lösas.

I IDÉKRAFT OCH ENGAGEMANG LIGGER FRAMTIDEN

En framgångsrik företagare gav vid en intervju följande syn på kapitalet: ”Riskvilligt kapital är en myt. Pengar är ett primitivt instrument i företagssammanhang. Det är idékraften som driver vårt och andra företag. Och man måste ge människor frihet och förtroende, då känner de ansvar. Ansvaret resulterar i att de gör en mental och fysisk insats, vilket i sin tur ger arbetsglädje och ekonomiskt resultat för företaget.” Låt oss också citera den nye statssekreteraren i industridepartementet, Bert Ekström, från en intervju för några år sedan: ”Vi måste lösgöra de självkreerande krafterna, låta folk bli rika så länge de låter bli att konsumera den förmögenhet de bygger upp.”

Viktigare än någonting annat för svensk samhällsekonomi är, att det kommer till stånd investeringar som ökar vår produktionsförmåga och konkurrenskraft. Men 80-talets investeringar blir i allt högre grad vad vi skulle vilja benämna ”människointensiva”. Det handlar om investeringar i systemutveckling, i marknadsföring, i uppbyggnad av kunskap hos enskilda individer eller team av individer. Till betydande del måste dessa investeringar äga rum inom småföretag, i företag som ägs och leds av egna företagare, där också ett ökat engagemang från de anställda genom delägarskap kan förutses. Låt oss hoppas, att småföretagspolitiken under 80-talet också blir en småföretagarpolitik. Härigenom kan vi leva upp till de effektivitetskrav som erfordras för att svenskt näringsliv skall kunna stärka sin konkurrenskraft på 80- och 90-talen.

Bo Söderberg, direktör Utvecklingsfonden i Stockholms län

Sven-Erik Johansson, auktoriserad revisor, Tönnerviksgruppen AB