I Balans nr 10/83 finns på sidorna 23–24 intagen en mycket intressant och värdefull sammanfattning av FARs Redovisningskommittés inställning till vissa aktuella redovisningsfrågor. Ett uttalande förvånar mig emellertid och det gäller vad som sägs under rubriken ”Redovisning av räntearbitrageaffärer”.
I egenskap av revisor i banker och i en del större företag med utlandsaffärer har jag berörts under några år av frågan hur affärstransaktioner av det slag som här avses skall redovisas. Efter samråd med erfarna kolleger har jag intagit en betydligt mer restriktiv hållning i redovisningsfrågan än den FARs Redovisningskommitté ger uttryck för.
S k räntearbitrageaffärer har sin grund i skillnader i räntekostnader på olika penningmarknader. Den svenska statens upplåningsbehov har lett till en successiv uppjustering av räntenivån för krediter till staten. Placering av företagens överskottslikviditet i olika former av statspapper har därmed blivit resultatmässigt konkurrenskraftiga alternativ, som inte är förknippade med några kreditrisker. Statens räntepolitik har självklart varit styrande vad gäller prissättningen på bankcertifikat, kapitalmarknadsreverser och liknande som blivit attraktiva placeringsformer för företagen.
Det är inte bara överskottslikviditet genererad av rörelsen som blir föremål för denna placering. Svenska företag med export och import har i enlighet med Riksbankens regler möjlighet att genom svensk bank ta upp kortfristiga krediter i utländsk valuta avsedda för rörelsefinansiering. Genom de inledningsvis berörda ränteskillnaderna mellan olika marknader kan det vara attraktivt att ta upp korta utlandslån (egentligen avsedda för finansiering av rörelsen) och placera dessa medel helt i statspapper eller i andra räntebärande former om dessa placeringar ger en ränteintäkt som är högre än räntekostnaden för utlandslånet. Räntemarginalerna är ofta små, varför det måste röra sig om stora belopp för att transaktionerna skall vara intressanta för låntagaren/placeraren. I fall där jag har varit tillfrågad under de två senaste åren har det rört sig om enstaka transaktioner på mellan 100 och 500 miljoner kronor. Att belasta ett företags balansräkning med ytterligare skulder som kan uppgå till kanske 10 % eller mer av balansomslutningen för att få en räntemarginal på kanske en halv procent upplevs av företagsledningar som en otillfredsställande sänkning av soliditeten.
Företagsledningarna önskar därför hålla här avsedda utlandslån utanför balansräkningarna. En konsekvens härav blir att placeringarna inte redovisas som tillgångar. Härigenom kommer endast räntemarginalen att redovisas i bokslut, vilket innebär att sedvanliga nyckeltal som avkastning på totalt investerat kapital, soliditet etc inte blir rättvisande.
Jag har motsatt mig detta redovisningssätt av det enkla skälet att skulden i utländsk valuta avser en långivare som är annan än låntagaren och att skulden därmed enligt min uppfattning inte är kvittningsgill mot utlåningen eller rättare sagt placeringen. Redovisningspraxis är här enligt min mening väl etablerad och förankrad i civilrättsliga förhållanden.
En grundläggande förutsättning för en kvittning av skuld mot fordran i balansräkningen är således enligt min mening att borgenären även är gäldenär i transaktionen. Om det inte i artikeln i Balans hade anmälts att en minoritet delade min uppfattning skulle jag ha trott att FARs Redovisningskommitté ansett denna förutsättning så självklar att detta varit skälet till att förutsättningen inte finns med i uppräkningen i fyra punkter. När nu så inte är fallet måste jag konstatera att utelämnandet av grundförutsättningen fått mycket olyckliga konsekvenser då flera läsare bibringats uppfattningen att FARs Redovisningskommitté skulle anse att den grundläggande förutsättningen att borgenären även är gäldenären inte behöver vara uppfylld för att kunna kvitta skuld mot fordran. Kanske uttrycker ordvalet ”paketlösning” att majoriteten ansett att den av mig som grundläggande betecknade förutsättningen ligger i ”paketet” men att detta inte klart uttryckts i artikeln?
I min egen praktik har jag hittills aldrig träffat på fall där t ex svenska staten, ett företag, en bank eller ett finansbolag skulle vara både långivare och låntagare i en transaktion som här avses. Om min egen erfarenhet är generell skulle något behov i så fall ej föreligga att sätta upp de förutsättningar, utöver den saknade grundläggande, som FARs Redovisningskommitté redogjort för i Balans nr 10/83. Möjligen är inlägget av intresse som redogörelse för ett innovativt sätt att tjäna räntemarginaler i samband med utländsk upplåning.
Jag kan konstatera att de räntearbitrageaffärer jag tillfrågats om har ansetts ointressanta och därmed inte kommit till stånd när jag krävt att lån från en långivare skall redovisas som skuld och att placering hos annan än långivaren skall redovisas som tillgång. Några av de klienter som tidigare accepterat detta mitt synsätt har nu återkommit till mig och diskuterat frågan på nytt. Jag har då förstått att man nu efter artikeln i Balans nr 10/83 avser att ta upp utlandslånen och placera medlen räntebärande utan att redovisa skuld respektive placering i balansräkningen. Jag har anmält att jag anser mig skyldig att i min revisionsberättelse anmärka på detta redovisningssätt. En redovisning av stora skuldbelopp endast i not som föreslås finner jag otillfredsställande.
Det kan tänkas att det finns av mig icke kända omständigheter som lett majoriteten i FARs Redovisningskommitté till det av mig påtalade ställningstagandet. Jag vore i så fall tacksam om jag kunde få ta del av dessa omständigheter för att kunna göra en mer nyanserad bedömning av frågan än jag gett uttryck för ovan.
Vad jag kan minnas är det första gången FAR offentligt meddelat att ett beslut fattats av en majoritet och även meddelat minoritetens uppfattning. Styrkan i FARs rekommendationer och uttalanden har alltid varit att föreningen som organisation stått bakom gjorda uttalanden. I min verksamhet som FARs representant och vice ordförande i Bokföringsnämnden har jag tagit lärdom av detta FARs tidigare eniga agerande. Det är bättre att ta ytterligare tid på sig för att uppnå enighet än att driva en fråga och utåt visa upp splittring. Som ledamot i FAR är det min förhoppning att ledamöterna i FARs styrelse, kommittéer och andra organ skall framstå som eniga när uttalanden görs i viktiga frågor. Om man har inom kåren olika uppfattningar kan detta exempelvis få framgå av artiklar som skrivs av skilda ledamöter i vår tidskrift Balans.
Sune Carlsson, auktoriserad revisor, Öhrlings Revisionsbyrå AB