Redovisningskommittén har i Balans nr 10/83 uttalat sig om redovisningen av s k räntearbitragelån. Med räntearbitragelån avses att ett företag lånar utländsk valuta och investerar i svenska statsobligationer. Motivet är att företaget tjänar på räntedifferensen; trots att utlandslånet är kurssäkrat kostar det mindre än vad statsobligationerna ger i intäkt.
Enligt Redovisningskommittén får lånet och investeringen kvittas mot varandra. Man accepterar sålunda en nettoredovisning. Bruttosiffrorna skall dock redovisas i not. Frågan är uppenbarligen kontroversiell – i Balans nr 2/84 framför både Sune Carlsson och Sten Berglund kritik mot kommittén. I samma nummer av Balans finns också en kort kommentar till hur FASB löst motsvarande problem i USA. De har nyligen gett ut en anvisning – FAS 76 om Extinguishment of Debt– som väntas ha stor betydelse för amerikanska företag. Enligt denna anvisning medges en kvittning av fordringar och skulder bland annat om:
”Låntagaren nedsätter i öppet förvar tillgångar som enbart kan användas för att betala räntor och amorteringar på en viss skuld och där sannolikheten att låntagaren skulle drabbas av ytterligare betalningsförpliktelser är små.”
Som exempel på tillgångar som accepteras för detta ändamål, nämns statsobligationer. Det förutsättes också att de inbetalningar som obligationerna ger upphov till i stort sett sammanfaller med utbetalningarna. Löptiden för obligationerna får alltså inte vara längre.
Ur användarens synvinkel torde det vara helt självklart att nettoredovisning av räntearbitragelån är att föredra. Mot bakgrund av amerikansk praxis kunde möjligen tilläggas att de obligationer som lånet investeras i skall deponeras i bank. För att undanröja eventuella tvivel om detta är förenligt med Bokföringslagen bör FAR hemställa att BFN gör ett uttalande i frågan.
I sin kommentar till Redovisningskommitténs uttalande tillfogar Sune Carlsson att han anser det fel att kommittén tagit ställning i en viktig fråga utan att ha varit enhällig. För egen del tror jag inte enighet ger styrka. Tvärtom torde det vara ett effektivt sätt att lamslå kommitténs arbete om man skulle kräva enighet i alla rekommendationer. Också den här frågan har diskuterats i USA där man ifrågasatt om det inte i varje fall skulle kunna krävas att man har en kvalificerad majoritet. Förslaget har inte gått igenom, bland annat därför att man sett en risk för att det skulle leda till urvattnade rekommendationer.
Rolf Rundfelt, Ekonomie doktor, Sveriges Industriförbund