I ett gulnat exemplar från 1930 av den anrika engelska tidskriften Punch – ett studiematerial så gott som något i vidareutbildningen – finner jag en skämtteckning med flerdubbla bottnar. En rörmokare berättar för sin hustru om den gångna dagens vedermödor:
Och då säger den här kunden: ”Ni skall montera diskhon där borta i hörnet.” Och jag svarar: ”Vem tror ni att ni är, egentligen?” Och han säger: ”Jag är den som betalar för ert arbete!” Och då säger jag: ”Just det! Sköt ert så sköter jag mitt!”
Teckningen handlar om ett förväntningsgap, även om det inte är sannolikt att Punch-humoristen någonsin hade hört talas om det begreppet. Den handlar om en yrkesman, som i kraft av sina privilegier inte har för vana att fundera över vilken produkt eller tjänst hans kunder egentligen skulle vilja ha. De får hålla tillgodo med vad som bjuds, och naturligtvis betala för det och helst vara klädsamt tacksamma också.
I 30-talets England, där rören fortfarande drogs på utsidan av väggarna i nybyggda hus (”to make them more accessible to the plumber when they freeze”), åtnjöt rörmokaren det slaget av privilegier. Kundkretsens egentligen enda rättighet var engelsmännens vanliga: att skämta om sina hemsökelser.
Svenska auktoriserade revisorer har förvisso ett mera komplicerat förhållande till förväntningsgapet än de hedervärda engelska rörmokarna. Under de senaste åren har vi nog mer eller mindre ofrivilligt kämpat för att sluta förväntningsgapet ”från höger” (om jag får hänvisa till den utmärkta illustrationen i Revision I, sid 14). Vi har med andra ord koncentrerat oss på att upplysa intressenterna om vad som ingår i god revisionssed.
Inte minst FARs opinionsbildningsarbete i samband med Eko-kommissionens betänkande Effektivare företagsrevision präglades av den ambitionen. Det gällde att markera de – nödvändiga – begränsningar i revisorsrollen som gör det möjligt för revisorn att göra en konstruktiv insats i stora som små klientföretag.
Men det känns aldrig riktigt roligt att slå på trumman för sina egna begränsningar. Huvudämnet för årets FAR-dagar (se Ulla-Britt Nordins artikel i detta nummer av Balans) handlar på sitt sätt om förväntningsgapet, men från en annan utgångspunkt.
Aktiesparande har blivit ett slags folkrörelse i Sverige. Allt fler människor får anledning att mer eller mindre översiktligt läsa börs- och OTC-företagens årsredovisningar. Kreditgivare och anställda läser också årsredovisningar. Men vad menas med årsredovisning i detta sammanhang?
I vart fall menar de flesta inte den årsredovisning som revisorerna påtecknat och som sänts in i vidimerade kopior till Patentverket och taxeringsnämnden. Årsredovisning för den vanlige läsaren är den tryckta skrift som bolaget sänder ut till intressenterna, och som till en tredje- eller fjärdedel innehåller det aktiebolagslagen kallar årsredovisning.
Frågan är alltså: Vad har revisorerna möjlighet att göra för årsredovisningsläsarna – i ordets vidare bemärkelse – för att tillgodose deras krav på trovärdighet hos årsredovisningen, utan att revisorerna själva därigenom binder sådana risknippen åt sina egna ryggar att trovärdigheten går till spillo?
Eller, annorlunda uttryckt: Vilket ansvar kan revisorn ta för den tryckta årsredovisningen i dess helhet – för att tillgodose allmänhetens intresse – och vilka begränsningar av revisorns ansvar är nödvändiga om han skall kunna förbli en seriös yrkesman?
Ulla-Britt Nordin i revisionskommittén har tagit fram ett diskussionsunderlag inför FAR-dagarna. Diskussionsunderlaget kan antagligen upplevas som provokativt både av kolleger och av årsredovisningsläsare. FAR-dagsdiskussionerna blir under alla omständigheter intressanta. FAR-kåren kommer att väga ”kundintresset” mot professionalismen.
Kunden kan ju tyckas ha rätt att bestämma var diskhon skall monteras. Men han (och hans grannar) har också rätt att utgå ifrån att monteringen inte leder till att köket svämmar över.
Revisorer och rörmokare har ett tungt ansvar att tillgodose avnämarnas ”verkliga” intresse.
Björn Markland, FARs generalsekreterare