”Placerarna behöver information för att bedöma framtida resultat och aktieutdelning. Avsaknad av prognoser skapar osäkerhet av prognoser”.
Det förklarade Aktiespararnas VD Lars-Erik Forsgårdh, som tillsammans med professor Lars Östman från Handelshögskolan i Stockholm på ett Finforum-seminarium diskuterade den framtidsinriktade delen av företagens finansiella information.
Lars-Erik Forsgårdh menade också, att prognoser från företagen minskar riskerna för insiderproblem:
”Företagen arbetar ju med budgetar. Skillnaden mellan en budget och en prognos behöver inte vara stor. Anställda och stora aktieägare med representanter i företagets styrelse kan därför få information, som först långt senare når marknaden. Det skapas ett sorts insiderproblem på grund av att informationen inte kommer ut till samtliga aktörer samtidigt.”
Problemet bör tas upp eftersom allt fler anställda idag äger aktier i sitt företag, konstaterade Forsgårdh som också framhöll att prognoser från företagen bidrar till att minska osäkerheten på aktiemarknaden.
”Avsaknaden av prognoser skapar dessutom utrymme för smarta aktörer att skaffa sig fördelar på andras bekostnad.”
I det sammanhanget tog Forsgårdh upp Volvo som exempel. Våren 1985 besökte han en mäklarfirma i USA som är något av market-maker för Volvo i USA. Firman hade då publicerat en egen prognos för Volvo enligt vilken resultatet per aktie skulle öka med 40 %.
”Till och med jag kunde räkna ut att det var en alltför optimistisk bedömning. När Volvo i våras presenterade sin delårsrapport fanns hos vissa placerare förhoppningen om en ökning av resultatet med 40 %. Men utfallet blev ungefär plus minus noll.”
Om Volvo publicerat en egen prognos hade företaget förmodligen minskat placerarnas förväntningar och deras påföljande besvikelse, menade Forsgårdh.
”Företagens prognoser bör avse räntabilitet på eget kapital i första hand, men också utdelningen per aktie utgör en viktig prognosvariabel. De prognoser som publiceras ska vara kvantitativt formulerade, dvs. ange procentökning eller minskning av resultatet eller räntabiliteten.”
Forsgårdh var negativ till prognoser där det i stället för belopp talas om ”väsentligt bättre” räntabilitet, ”något sämre” utdelning per aktie o s v.
”Sådana formuleringar skapar förvirring eftersom de betyder olika saker för olika företagsledningar.”
Företagen bör tydligt ange förutsättningar för prognoser och publicera prognoser löpande så att marknaden själv kan korrigera dem allteftersom förutsättningarna ändras, påpekade Forsgårdh.
Östman tog upp några skäl mot att företagen publicerar prognoser, bl a att prognoser kan stödja en kortsiktig bevakning av företagen. Forsgårdh svarade:
”Också delårsrapporterna stödjer kortsiktig bevakning och borde i så fall inte publiceras. Men givetvis tycker jag att vi skall publicera delårsrapporten. Om inte så hinner det läcka ut information som ökar risken för insiderproblem. Men företagen kan ju utforma rapporterna på ett sådant sätt att de tonar ner de kortsiktiga resultaten.”
Lars Östman tog också upp det internationella perspektivet på svenska företags prognosgivning. Många svenska företag är ju idag introducerade på utländska börser.
Lars-Erik Forsgårdh såg detta som det kanske allvarligaste hotet mot prognoser.
”Den amerikanska vanan eller ovanan att stämma företag för att de inte levt upp till sina resultatprognoser utgör en besvärlig komplikation. Men anger företagen förutsättningarna för prognoserna tillräckligt tydligt, så bör de ha goda förutsättningar att klara sig i eventuella processer.”
Men Lars Östman bidrog också med ytterligare en fördel med prognoser:
”Genom att se hur en företagsledning lyckas prestera det man lovat får man ett mått på vilken kontroll man har över företaget och verksamheten.”