Redovisning: 20 år med Bästa årsredovisningen – Bäst blir bättre

”Volvo och tävlingen Bästa Årsredovisningen har spelat en viktig spjutspetsroll för att förbättra årsredovisningarnas kvalitet.”

I denna artikel sammanfattar professor Sven-Erik Johansson huvuddragen i utvecklingen sedan tävlingen startade. Han tecknar en mycket positiv bild av utvecklingen. Negativa inslag är de tydliga spåren i årsredovisningarna av att företagsledningarna blivit börsmedvetna.

”Val av redovisningsmetod och urvalet av information tycks inte vara opåverkat av förväntad börskurseffekt.”

Sven-Erik Johansson avslutar med att vända blicken framåt och ger förslag på hur Volvos årsredovisning kan bli ännu bättre.

Artikeln bygger på ett föredrag vid 20-årsjubileet för tävlingen om Bästa Årsredovisningen.

Jag vill börja med att tacka arrangörerna för det hedersamma uppdraget att hålla ett anförande vid detta 20-årsjubileum. Jag förmodar att arrangörerna förväntar sig att jag skall ge en återblick över utvecklingen sedan tävlingen började och möjligen också blicka framåt och diskutera möjliga förbättringar av årsredovisningarna men framför allt att jag på ett övertygande sätt skall visa hur betydelsefull tävlingen varit för att förbättra årsredovisningarnas kvalitet. Det är nog säkrast att jag börjar med den tredje punkten.

En gammal juryordförande är förvisso inte en helt neutral och objektiv bedömare och utvärderare av tävlingens betydelse. Därför vill jag hänvisa till min kollega i Göteborg, professor Sten Jönsson, genom följande citat från hans studie ”Eliten och normerna. Drivkrafterna i utvecklingen av redovisningspraxis”. (s 40):

”Per Hanner hade genom sina undersökningar 1953 och 1964 lagt grunden till en samlad överblick av utvecklingen vad gäller redovisningsprinciper i större svenska företag. Nu kommer den första konkreta åtgärden och kanske den viktigaste för den fortsatta utvecklingen, starten av tävlingen ’Bästa årsredovisning’ som skedde 1966 och gällde årsredovisningen för 1965. Initiativet kom från Esselte och stöddes av Stockholms Enskilda Bank samt Veckans Affärer. Förebild var Financial World’s tävling. Varje år sedan starten har en vinnare utsetts och ett antal företag, oftast 10, har därjämte fått omnämnanden. Tävlingens betydelse för utvecklingen av redovisningspraxis har varit stor vilket framgår av de flesta intervjuer som gjorts inom projektets ram. Den har skapat ett uppmärksamhetsvärde kring nyheter på redovisningsområdet och därmed förstärkt spridningseffekter. Även om inga specificerade regler för hur en god årsredovisning skall se ut ställts upp så har juryns motiveringar naturligtvis en styrande effekt.”

Sten Jönssons undersökning visar att det är en person som med bred marginal rankas högst i fråga om betydelse för och inflytande på utvecklingen av svensk årsredovisningspraxis. Det är auktoriserade revisorn, professorn och ekonomie hedersdoktorn Per V A Hanner. Han har ju varit juryns ankare sedan tävlingens start och bl a genom denna position kunnat påverka utvecklingen men också genom sina insatser i FAR och i lagstiftningsarbete och som forskare, lärare och auktoriserad revisor. Det är utomordentligt tillfredsställande när synnerligen hög kompetens och synnerligen hög integritet får störst inflytande på utvecklingen. Änna, vore det så inom alla områden. Det finns stor anledning att vid detta 20-årsjubileum uttrycka tacksamhet, uppskattning och beundran för Per Hanners insatser för utveckling av svensk årsredovisningspraxis.

Det finns också idag anledning att framhålla de företag som hittills varit de mest framgångsrika i tävlingens tjugoåriga historia. Av tabell 1 nedan framgår vilka företag som erhållit flest förstapris och hedersomnämnanden.

VOLVO och Astra intar en klar ledarställning och VOLVO har en knapp men klar marginal framför Astra. En vinnare placeras ”i karantän” tre år, varför VOLVO ej kunnat tävla under nio år. SCA är god trea, följd av Gränges, som dock ej deltagit i tävlingen under de senaste sju åren.

Statens årsredovisning

Från min egen tid som jurymedlem erinrar jag mig tävlingsbidrag som vittnade om god vilja att ge förbättrad information även om bidragen ej placerades på tio-i-topp-listan. Jag tänker då bl a på årsredovisningar från några pigga kommuner. Man önskar att staten visat samma ambition. Statens redovisning är en mycket stark aspirant på priset för sämsta årsredovisning. Den bygger fortfarande på kontantprincipen och bryter därmed mot den grundregel om tillämpning av god redovisningssed som staten kräver att alla bokföringspliktiga skall följa. Detta medför att staten kan redovisa en inkomstförbättring genom att kräva att t ex arbetsgivaravgifter inlevereras varje månad i stället för varannan. Sådana omläggningar genomförs med förkärlek före ett val så att inte en eventuell ny regering kan använda detta ”bokföringstrick” för att nedbringa budgetunderskottet.

Företag måste redovisa valutaförluster på sina dollarlån när dollarns värde stiger. Staten värderar sina lån till historisk anskaffningskostnad. Företag är tvungna att i sin balansräkning ta upp skulder för sina pensionsförpliktelser. Staten vet inte ens hur stort kapitalvärdet av sina pensionsförpliktelser är. Beloppet är svindlande stort. Å andra sidan känner staten inte till värdet av sina tillgångar. Här finns förvisso stort, hittills outnyttjat utrymme för förbättringar. Det synes vara primitivt att styra en jättestor verksamhet på basis av ett kassakonto.

De viktigaste huvuddragen i utvecklingen

Jag återgår nu till redovisningar, som måste följa bokföringslagen och skall göra en mycket kortfattad sammanfattning av de viktigaste huvuddragen i utvecklingen sedan tävlingen startade. Detta sker med utgångspunkt från VOLVOs första prisbelönta årsredovisning av årgång 1967. VOLVO har varit föregångare i vad jag vid något tidigare tillfälle benämnt de dolda reservernas striptease, d v s öppen redovisning av bokslutsdispositioner i resultaträkningen och av obeskattade reserver i balansräkningen. 1967 kompletterade VOLVO sin tidigare öppna redovisning av lagerreserver med en uppdelning av bokföringsmässiga avskrivningar enligt plan och avskrivningar utöver plan såväl i resultat- som balansräkning.

Näringslivets Börskommitté valde VOLVOs redovisning av årgång 1967 som förebild för de resultat- och balansräkningsmodeller som Näringslivets Börskommitté 1968 rekommenderade alla börsbolag att tillämpa. Efter några år hade praktiskt taget alla börsbolag accepterat den något modifierade VOLVO-modellen.

1976 föreskrevs i den då utgivna nya bokföringslagen att flertalet bokföringspliktiga skulle i resultaträkningen redovisa resultat före bokslutsdispositioner och skatt och öppet redovisa bokslutsdispositioner och i balansräkningen obeskattade reserver, låt vara att ingen uppdelning av bokföringsmässiga avskrivningar på avskrivningar enligt plan och avskrivningar utöver plan krävdes.

Denna utveckling från 1967 till 1976 måste betecknas som enastående. Inte bara börsbolagen utan många andra har strippat de viktigaste delarna av sin tidigare förklädnad av dolda reserver. I denna process har VOLVO och tävlingen Bästa Årsredovisningen spelat en viktig spjutspetsroll.

Utvecklingen i övrigt kan illustreras genom skillnader mellan VOLVOs årsredovisning för 1984 och för 1967. Dessa skillnader kan sammanfattas i följande punkter, som torde vara välkända och ej tarva några längre kommentarer.

* Finansiella nyckeltal (räntabilitet, soliditet, räntetäckningsgrad etc) har tillkommit och ges en framträdande roll i informationsgivningen.

* Koncernchefskommentar inleder årsredovisningen.

* Information om försäljning, resultat och räntabilitet för olika rörelsegrenar och marknader ger aktieägarna ett utmärkt och mycket förbättrat analysunderlag.

* Beträffande de traditionella redovisningshandlingarna har speciellt finansieringsanalysen och notapparaten utvecklats.

* Ett avsnitt om ”VOLVO-aktien” har tillkommit.

* Utförligare presentation av styrelse, revisorer och koncernledning.

Förändringar i VOLVOs årsredovisning fångar ej utvecklingen beträffande prognoser, där Astra varit banbrytare och lett utvecklingen genom sin sammanhängande kommunikationskedja med prognoser i bokslutskommuniké och årsredovisning, som bekräftas eller revideras först vid bolagsstämman och senare i delårsrapporter.

VOLVOs årsredovisning speglar emellertid en annan intressant och viktig utvecklingstrend för företag som introducerats på utländska aktiemarknader och därför måste anpassa informationsgivningen till de krav som dessa marknader ställer. Således innehåller årsredovisningen för 1984 beräknad nettovinst och beräknat eget kapital enligt U.S. GAAP (Generally Accepted Accounting Principles) och en analys av skillnaderna i förhållande till motsvarande mått enligt svenska redovisningsprinciper.

Den mycket positiva bild som jag ovan tecknat av utvecklingen under de senaste två decennierna med utgångspunkt från VOLVOs årsredovisning är i stort karakteristisk för börsbolagen i allmänhet. Finns det då inga negativa inslag i den allmänna utvecklingen?

Negativa inslag

Givetvis är det bekymmersamt att koncernredovisningen blivit utomordentligt komplicerad och svårtillgänglig på grund av

* att koncernbildningarna blivit så omfattande och svåröverskådliga, inte minst till följd av alla omstruktureringar genom köp och försäljning av dotterbolag,

* att utländska dotterbolag ökar i betydelse samtidigt som stora valutakursförändringar skapar svåra mätproblem.

När den verklighet som årsredovisningen skall återspegla blir mer komplicerad, kompliceras ofrånkomligen redovisningen.

Det finns en annan utvecklingstrend som också är tråkig men kanske inte borde vara oundviklig. Jag tänker då på att man alltför ofta ser tydliga spår i årsredovisningen av att företagsledningen blivit mera, låt mig kalla det, börsmedveten. Val av redovisningsmetod, urvalet av information som lämnas m m tycks inte vara opåverkat av förväntad börskurseffekt. Balansfrisering genom sale-lease-back och andra transaktioner tycks bli allt vanligare. I en strävan att ge ett förtroendefullt intryck får företagsledningens verksamhetsbeskrivning ibland ett alltför ljusblått färginslag. Informationen om dotterbolag, produkter, projekt eller marknader som går dåligt kunde vara betydligt tydligare och fylligare.

Det är viktigt för aktieägare och andra intressenter att ha god information om ett företags förlustkällor. Det är ju ibland lättare att förbättra resultatet genom att eliminera förluster än att göra redan goda vinstkällor ännu bättre. Jag tror det är viktigt att poängtera att vi i Sverige idag har mycket professionella och kunniga aktieanalytiker och aktieplacerare, som inte låter sig vilseledas av skönmålande information. Försök i den riktningen ger negativa bakslag. Negativa händelser och dåliga nyheter skall rapporteras så snabbt och tydligt som möjligt. Detta gamla recept är fortfarande ett bra recept.

Utvecklingsmöjligheter

Så lämnar jag historiken och vänder blicken framåt med utgångspunkt från dagsläget och ställer frågan hur bäst kan bli bättre. Det är då naturligt att fråga sig i vilka avseenden VOLVOs senaste årsredovisning möjligen kunde ha varit bättre. Jag gissar att ingen blir förvånad om jag då i första hand uppehåller mig vid redovisning och beräkning av finansiella nyckeltal med speciell hänsyn till skattekostnader och latenta skatteskulder. VOLVO presenterar bl a följande nyckeltal i sin prisbelönta årsredovisning (se tabell 2).

Det finns anledning att göra bl a följande reflektioner.

Varför lyfter VOLVO i sitt verksamhetssammandrag liksom i koncernchefens inledning just fram avkastning på riskbärande kapital? De läsare, som inte observerar den finstilta definitionen på s 13 får inte klart för sig att det är fråga om avkastning före skatt. De som får detta klart för sig frågar sig varför det är så viktigt att få veta vilken avkastning VOLVO skulle ha haft om koncernen inte behövt betala skatt. Hade koncernen sluppit betala arbetsgivaravgifter hae avkastningen varit ännu högre. Är det inte risk att ägare, anställda, fack, politiker och allmänhet kan få en överdriven uppfattning av VOLVOs lönsamhet?

Skattesituationen i 1984 års bokslut är i högsta grad värd att uppmärksammas såväl av VOLVOs som av många andra börsbolags aktieägare. Till följd av ändrade lagervärderingsregler kan en upplösning av lagerreserven bli erforderlig. Den statliga bolagsskatten har sänkts från 42 % till 32 %, kommunalskatten till 20 % samtidigt som vinstdelningsskatten tillkommit. För att minska eller undvika den sistnämnda skatten har företagen blivit mera benägna att göra avsättningar till allmän investeringsfond, speciellt om de räknat med möjligheten att valet 1985 skulle medföra regimskifte och därmed avskaffande av löntagarfonderna och vinstdelningsskatten. På räntelöst konto i Riksbanken måste insättas ett belopp motsvarande 75 % (tidigare 50 %) av avsättningen till allmän investeringsfond. Obligatoriska avsättningar till särskild investeringsfond måste göras och 100 % därav spärras i Riksbanken utan ränta.

VOLVOs bokslutsdispositioner, inbetalningar till Riksbanken och skattekostnad för 1984 framgår av tabell 3.

Betydligt mer än hela den skatt som VOLVO genom sina bokslutsdispositioner sparar 1984, måste inbetalas till Riksbanken. De sammanlagda spärrmedlen, sedan de nya insättningarna gjorts, uppgår till 6,2 miljarder. Ett års ränta på dessa medel till den räntesats som motsvarar VOLVOs avkastning på sysselsatt kapital, d v s 23 %, blir ca 1,4 miljarder, d v s mer än VOLVOs resultat före bokslutsdispositioner 1980. Kostnaderna för att genom investeringsfondavsättningar uppskjuta betalning av bolagsskatt och eventuell vinstdelningsskatt har blivit höga. För att kunna bedöma dessa kostnader behöver aktieägarna få information om hur länge det dröjer innan och för vilka ändamål investeringsfonderna kommer att tas i anspråk.

En aktieägare blir något konfunderad när han jämför vinst per aktie och räntabilitet på eget kapital enligt svensk och amerikansk redovisningspraxis. Detta gäller särskilt förändringen från 1983 till 1984. Enligt US GAAP redovisas som synes en betydligt större förbättring. En väsentlig anledning härtill är att VOLVO räknar med en schablonskatt av 50 %. Om VOLVO följt Näringslivets Börskommittés rekommendationer för beräkning av s k full skatt, som ansluter till US GAAP, skulle jämförelsen blivit mindre konfunderande för läsaren. Är det inte lämpligt att söka förenkla och förbättra jämförelsen mellan svenska och internationella resultatmått, som presenteras i samma årsredovisning? Många svenska börsbolag tillämpade vid sina nyckeltalsberäkningar i 1984 års bokslut av Näringslivets Börskommitté anvisad metod för skatteberäkning. Det skulle bli lättare för aktieägare och finansanalytiker att göra företagsjämförelser om enhetliga skatteberäkningsmetoder tillämpades. Känner inte VOLVO ett ansvar för att medverka i denna standardiseringsprocess?

VOLVO-koncernen uppnådde under 1984 en räntabilitet efter skatt av 28,4 % på eget kapital (enligt svensk mätpraxis). Detta är första gången på många år som VOLVOs räntabilitet på eget kapital med klar marginal överstiger ett marknadsmässigt förräntningskrav, definierat som avkastning på riskfria placeringar t ex i statsskuldväxlar + en riskpremie av, säg, 3–5 %. 1983 hade VOLVO en räntabilitet som var någorlunda marknadsmässig. 1980–82 tillhörde VOLVO den stora majoritetsgrupp av börsbolag, som ej uppnådde marknadsmässig räntabilitet på eget kapital och skulle ha redovisat förluster om en marknadsmässig ränta på eget kapital betraktades som en kostnad. Det finns flera företrädare för synsättet att ett företag egentligen inte gjort någon ”vinst” förrän det ”betalt” en marknadsmässig ränta på ägarkapitalet. 1 Jag är en varm anhängare av detta synsätt även om jag inte förväntar mig att det får genomslagskraft i årsredovisningarna. Det vore emellertid önskvärt att kommentarerna till redovisat resultat kunde återspegla ett sådant synsätt och därmed bidra till förbättrad förståelse för vinstbegrepp och vinstkrav. Här finns möjlighet till förnyelse såväl i VOLVOs som andra bolags årsredovisningar.

Många av VOLVOs aktieägare måste fråga sig hur stor betydelse dollarkursen haft för rekordvinsten 1984. I förvaltningsberättelsen sägs endast att den starka dollarvalutan haft en gynnsam effekt på VOLVOs vinstutveckling. Men detta är otillräcklig information för att aktieägarna skall kunna göra prognoser om konsekvenserna av en sänkt dollarkurs under 1985. I SCAs årsredovisning har koncernchefen skrivit en artikel om koncernens valutaexponering. Tävlingsjuryn har i sin kommentar framhållit denna artikel som en intressant förnyelse. En likartad information vore välkommen i VOLVOs årsredovisning inte minst med hänsyn till att VOLVO ej lämnar prognoser och därför har särskilt stort ansvar för att ge aktieägarna ett bra prognosunderlag. VOLVOs ovanligt utförliga information om de olika rörelsegrenarnas resultat och räntabilitet är från denna utgångspunkt föredömlig.

Jag har ovan valt VOLVOs årsredovisning såsom ”case” för att exemplifiera möjliga och önskvärda förbättringar av informationsgivningen. Det får inte tolkas så att jag inte anser VOLVO vara förtjänt av sitt första pris. Denna ansats är naturlig med hänsyn till den valda rubriken: bäst blir bättre.