Redovisning: Intresseföretagsredovisning med eller utan kapitalandelsmetod

I detta nummer av Balans presenteras ett av FARs redovisningskommitté utarbetat nytt utkast till rekommendation om ”Redovisning för andel i intresseföretag”, som ersätter det tidigare utkastet i samma fråga. Det nya utkastet kommenteras här av en av kommitténs ledamöter, Per V A Hanner.

Anledningen till att man gjort en omprövning är att kapitalandelsmetoden blivit alltmer accepterad internationellt, att företag, vars aktier noteras på utländska börser, önskar få använda kapitalandelsmetoden och att ett nytt koncernbegrepp vuxit fram.

År 1979 framlade en statlig utredning, 1974 års bolagskommitté, ett delbetänkande med titeln ”Koncernbegreppet m m”. Betänkandet avsåg i första hand de s k ”50/50-bolagens” koncernmässiga ställning och ledde till en lagändring, som klargjorde att dessa bolag icke skulle anses som dotterbolag till båda ägarbolagen utan klassificeras som intressebolag. I anslutning härtill upptogs frågan om förbättrad redovisning hos ägarföretagen för deras andelar i intresseföretag. Kommittén stannade för att sådan redovisning kunde åstadkommas utan att kapitalandelsmetoden (the equity method) behövde införas i svensk redovisning.

Eftersom FAR i betänkandet fått en förtäckt anvisning att komma med en rekommendation på området, utarbetade och publicerade FARs redovisningskommitté samma år det utkast till rekommendation ”Redovisning för andel i intresseföretag”, som sedan dess ingått i FARs samlingsvolym. Detta utkast byggde på och utvecklade i viss mån de idéer, som framlagts av bolagskommittén.

FAR-utkastet 1979 innehöll följande huvudpunkter:

• Definition av intresseföretag

• Krav på komplettering av resultaträkningen/koncernresultaträkningen med upplysning på vissa nivåer om vad motsvarande resultat skulle utgöra om icke utdelad andel av årsresultatet i intresseföretag medräknades.

• Krav på notupplysning till balansräkningen/koncernbalansräkningen om det kapital i form av andel i eget kapital och obeskattade reserver i intresseföretaget, som låg bakom de i balansräkningen bokförda värdena av andelar i sådana företag.

• Krav på medtagande, vid angivande av resultat per aktie, av de icke utdelade resultatandelarna.

När ett utkast till redovisningsrekommendation publicerats på ett område, där en någorlunda fast praxis ännu ej stabiliserats, har detta skett i avsikt att leda utvecklingen i en önskad riktning och i förhoppningen att samma utkast, kanske med mindre ändringar, skall kunna bli en rekommendation efter några år, då flertalet berörda företag anpassat sig till den rekommenderade redovisningen. Det har måst konstateras, att denna intention icke uppfyllts av 1979 års utkast. Det har ej visat tillräcklig genomslagskraft i praxis. Det har också alltsedan sin publicering – se artiklar i Balans 1980 – kritiserats för att det ej ger utrymme för användning av kapitalandelsmetoden, varvid bl a framhållits att IAS 3 om ”Consolidated Financial Statements”, som utkom redan 1976, rekommenderar nämnda metod för intresseföretag.

Kapitalandelsmetoden

Med kapitalandelsmetoden avses här och i det nya utkastet en metod som ger en annan värdering av aktier (andelar) i balansräkningen i det ägande företaget än den som framkommer vid den i svensk praxis och bokföringslag tillämpade anskaffningskostnadsmetoden. Vid kapitalandelsmetoden justeras det bokförda värdet av aktierna upp resp ned årligen med beloppet av ägarföretagets andel i det ägda företagets vinst resp förlust, och dessa resultatbelopp intages i ägarföretagets årsresultat. Däremot redovisas vinstutdelning ej som intäkt utan som ett kapitaluttag ur det ägda bolaget, varför utdelningen reducerar aktievärdet. (För vidare illustration se exemplet nedan.)

Varför stannade bolagskommittén och sedan också FARs redovisningskommitté 1979 för att – åtminstone tills vidare – vända tummen ned för kapitalandelsmetoden? Orsakerna var flera:

a) Bokföringslagen och troligen även skattelagar skulle kräva betydande ändring, vilket ansågs väl långtgående då det endast gällde en förbättring inom det begränsade området intresseföretagsredovisning.

b) Kapitalandelsmetoden är besvärligare att använda i Sverige än i de länder, där metoden uppkommit och där man saknar obeskattade reserver och bokslutsdispositioner.

c) Vid denna metod medtages i resultatet orealiserade vinster, eftersom ägaren av en andel i intresseföretag inte är i den situationen att han ensam kan besluta att all vinst utdelas från det ägda företaget.

d) En viss tvekan rådde 1979 om kapitalandelsmetoden skulle komma att bli allmänt accepterad internationellt. Härtill bidrog att EGs bolagsrättsliga direktiv om årsredovisningar (”fjärde direktivet”) behandlade metoden med starka reservationer.

e) Det fanns andra och enklare lösningar.

En omprövning

Vad kan då föranleda att man nu gör en omprövning? Ett motiv är att kapitalandelsmetoden uppenbarligen blivit alltmer accepterad internationellt. Detta indikeras bl a av att EGs ”sjunde direktiv” om koncernredovisningen anger anskaffningskostnads- och kapitalandelsmetoden som lika möjliga för intresseföretag i koncernredovisningen och ger medlemsstaterna möjlighet att tillåta båda eller endera.

Ett starkt önskemål att få använda kapitalandelsmetoden har man uppenbarligen i ett antal större svenska företag, särskilt de vars aktier noteras på utländska börser.

Det kanske viktigaste motivet är emellertid att det under hand i internationell litteratur och praxis vuxit fram ett nytt koncernbegrepp. Enligt detta består en koncern icke bara av moder- och dotterföretag, utan intresseföretagen räknas också till koncernen, fast de i koncernredovisningen behandlas på ett från dotterföretagen avvikande sätt. Detta koncernbegrepp låg bakom redan den ovannämnda IAS 3 av 1976 och är förklaringen till att redovisningen av intresseföretag, där kallade ”associated companies”, behandlades i en rekommendation om koncernredovisning. Det skall erkännas att detta sammanhang icke stod klart för FARs redovisningskommitté år 1979.

Om man nu skulle tillåta användningen av kapitalandelsmetoden i Sverige, hur bemöter man de argument som 1979 anfördes emot den? Låt oss ta dem i tur och ordning så som de uppräknades tidigare.

a) (Strider mot bokföringslagen.) Bokföringslagen (och skattelagarna) avser direkt det enskilda företaget, och det får därför anses uteslutet att använda kapitalandelsmetoden i detta företags redovisning. Bokföringslagens grundregler skall ju även vara vägledande för värderingen i koncernredovisningen, men vi kan ju konstatera att i en nutida koncernbalans åsätts exempelvis ett dotterbolags tillgångar ofta åsätts helt andra värden än i dotterbolagets egen balans, detta på grund av över- eller undervärden i förvärvsanalysen. Om man nu kan acceptera den internationella utvidgningen av koncernbegreppet till att omfatta även intresseföretagen, åtminstone för redovisningsändamål – och detta bör kunna ske, eftersom det ej strider mot lagen utan är en påbyggnad på den grund lagen ger – så bör det kunna godkännas att man i koncernredovisningen för andelen av ett intressebolag använder en värdering som jämfört med den i ägarföretaget för aktierna i intressebolaget är avvikande men följer god sed enligt internationell uppfattning. Kapitalandelsmetoden bör alltså kunna få en plats i vår koncernredovisning men endast där.

b) (Problemet med obeskattade reserver.) Skall kapitalandelsmetoden i Sverige användas kan man inte bortse från de obeskattade reserverna och deras förändringar. Man kan emellertid lösa detta problem genom en normering och schablonisering, vilket nya utkastet gör genom att rekommendera att de obeskattade reserverna i intresseföretag anses utgöra till hälften eget kapital, till hälften latent skatteskuld.

c) (Orealiserade vinster). Detta problem kan lösas och har i nya utkastet lösts genom att man visserligen tillåter att sådana vinster ingår i koncernresultatet men föreskriver att de låses i bundet eget kapital.

Nyheterna i det nya utkastet

Definitionen av begreppet intresseföretag har i förhållande till 1979 års utkast något kompletterats, närmast i begränsande riktning.

Nya utkastet ger två alternativ för intresseföretagsredovisning: alt I i huvudsak motsvarande vad som ingick i 1979 års utkast, alt II i enlighet med kapitalandelsmetoden. Det senare alternativet kan som redan sagts endast användas i koncernredovisningen. Meningen är att ettdera skall användas. Ett företag med ett förlustbringande dotterbolag, som nedbringar sin andel i det till t ex 49 %, skall icke härigenom helt komma undan att redovisa sin andel i förlusterna.

Att ”anskaffningskostnadsmetoden med tilläggsupplysningar” placerats som alt I beror dels på dess mera generella tillämpningsområde, dels på att åtminstone redovisningskommittén ser detta alternativ som det enklaste och mest praktiska i flertalet fall.

Alt 1 avviker i vissa hänseenden från 1979 års utkast. Den viktigaste ändringen består i att de koncernmässiga justeringar (avskrivningar på övervärden, upplösningar av undervärden, eliminering av förändring av internvinster) som föreskrivs vid kapitalandelsmetoden (i full överensstämmelse med IAS 3), också skall göras vid alt I. Vid båda alternativen skall sålunda samma resultatbegrepp i princip användas, även om redovisningen i resultaträkningen sker på olika nivåer (i alt I före skatt, i alt II efter – eller både före och efter – skatt).

För formen av de tilläggsupplysningar, som enligt punkt B I i utkastet skall anges i resultaträkningen vid alt I om ”resultatet inkl andelar i intressebolags icke utdelade resultat”, finns det flera möjligheter. En sådan är den komplettering av uppgifterna ”inom linjen” eller parentetiskt av resultatet, som också angavs i 1979 års utkast. Denna har fördelen att man smidigt får uppgifterna lämnade på båda de i punkt B I angivna resultatnivåerna (före resp efter extraordinära poster). Att lämna uppgifterna i not eller kanske hellre i särskild uppställning direkt under resultaträkningen kan dock ofta vara att föredra, bl a kan uträkningen visas och man kan också komplettera den med avdrag för skatt.

De viktigare inslagen i nya utkastets behandling av kapitalandelsmetoden (alt II) har berörts i det föregående. Det måste betonas att, i motsats till alt I, innebär alt II en omvärdering av andelen i intresseföretag i koncernbalansräkningen jämfört med ägarbolagets värdering av aktier och andelar i sådana företag i sin egen balans. För exemplifiering av denna värdering ges här ett sifferexempel, som också visar de omföringar till och från bundna reserver, som är nödvändiga för att eliminera icke utdelad resultatandel från koncernens fria egna kapital. Exemplet visar slutligen hur man kan uppdela andelen i ett intressebolags resultat efter skatt i två delar, nämligen beloppet före skatt och skatten. Läsaren uppmanas att studera detta exempel efter läsning av avsnitt C i utkastet.

Som påpekats av Lennart Huldén i hans artikel i Balans nr 9/1985 om ”Redovisning av minoritetsintresse i dotterföretags resultat och kapital”, innebär redovisningskommitténs där publicerade nya utkast till minoritetsredovisning att man får en smidig övergång till resp från redovisning av intressebolag enligt kapitalandelsmetoden, om ett dotterbolag blir intressebolag eller ett intressebolag blir dotterbolag.

Per V A Hanner, ledamot i FARs Redovisningskommitté