”J’apelle un chat et Rolet un fripon”
Var sak har sitt rätta namn. Det betyder att Rolet är en skälm, det var något som vi fick lära oss i skolan. Nu vill Olof Brovall, VD för S-bolagen, få oss att kalla en form av lån ”S-lån” för kapitaltillskott, d v s eget kapital. (Villkorade kapitaltillskott som offensiv finansieringsform. Balans 3/86.) S-lånen är dock inget annat än lån. Att kalla dem för något annat vore skälmaktigt.
Vad är S-lån?
S-lån eller soliditetstillskott definieras på följande sätt:
Det tillskjutande bolaget överlämnar till det mottagande bolaget ett kapitalbelopp.
Det mottagande bolaget förbinder sig erlägga årlig ränta under avtalstiden.
Parterna är överens om att det mottagande bolaget skall äga rätt underlåta skuldföring, alltså taga upp beloppet inom linjen.
Beloppet redovisas vid mottagandet som extraordinär intäkt och vid återbetalningen som extraordinär kostnad.
Tillskottet redovisas i årsredovisningshandlingarna som ansvarsförbindelse.
Återbetalningsskyldigheten är villkorad av att bolaget kan göra denna utan att förlust uppstår i bolagets resultaträkning.
Återbetalningstiden skall av parterna bedömas och fastställas i avtalet.
En förutsättning för att de skall lämnas är att ägaren åtar sig:
1. att under avtalstiden ej överlåta sina aktier,
2. att maximera löneuttag för egen del,
3. att garantera att bolagets utveckling blir sådan att den avtalade återbetalningen kan uppfyllas,
4. att om dessa garantier ej kan uppfyllas eller aktieägaren bryter mot avtalsvillkoren förbinda sig förvärva det tillskjutande bolagets fordran, som det tillskjutande bolaget då transporterar på aktieägaren, eller såsom alternativ till vad som ovan sagts,
lämna en fullgörelsegaranti från sin bank vad avser A 4 ovan eller
ställa säkerhet för sina förpliktelser enligt A ovan genom överlämnande av pant eller borgen.
S-lånen motiveras av att många mindre bolag har en dålig soliditet. Eftersom tillväxten ofta är hög är det svårt att höja soliditeten med kvarhållna vinstmedel. Nyemission är å andra sidan en dyr finansieringsform eftersom den förutsätter att man tar ut en högre lön från företaget – en lön som beskattas med åtminstone 70 %. S-lånet löser problemet, eller snarare skjuter det på framtiden, genom att lånet redovisas som eget kapital och genom att räntor och amorteringar ombesörjes av bolaget.
När är ett lån inte ett lån?
Det redovisningsteoretiska problemet är naturligtvis att avgöra vad som skall hänföras till lån resp eget kapital. I USA har man inom ramen för ett stort projekt om redovisningens syfte definierat ett antal grundläggande begrepp. Om lån heter det – ”Liabilities are probable future sacrifices of economic benefits arising from present obligations of a particular company to transfer assets.... in the future as a result of past transactions.” Kännetecknande för lån är alltså tre saker.
det skall vara sannolikt att låneavtalet förpliktar till en framtida betalning,
låneavtalet skall avse ett bestämt företag med små möjligheter att slippa betalning,
låneavtalet måste ha undertecknats och lånet utbetalts.
I praktiken har det visat sig svårt att med utgångspunkt från ovanstående eller liknande definitioner i alla lägen avgöra vad som är en skuld. Det bästa exemplet gäller väl latenta skatteskulder. I flertalet fall har man dock kommit fram till en lösning. Ett exempel är leasingkontrakt. Om vissa förutsättningar är uppfyllda behandlas det företag som leasat tillgångar på samma sätt som det företag som lånat pengar och köpt tillgångarna. Ett mer aktuellt exempel återfinns i FAS 68, en anvisning publicerad 1982 av den amerikanska bokföringsnämnden om Research and Development Arrangements. FAS 68 diskuterar hur man skall redovisa avtal om forskning som tecknas med ett fristående bolag. Det är inte ovanligt att ett bolag kommer överens med ett annat om att detta skall utföra ett visst forskningsarbete. Problemet är vilket av de båda bolagen som skall redovisa forskningskostnaderna. Om det är fråga om ett rent ”legoarbete” är det uppenbarligen beställaren som står för alla risker och som skall bära kostnaderna. I FAS 68 konstateras dock att avtalen p g a skattereglernas utformning normalt har en annan utformning. I normalavtalet föreskrives att beställaren inte behöver betala forskningskostnaderna om inte arbetet leder fram till avsett resultat. Trots detta hävdar nämnden att verkligheten ofta är en annan. Innebörden är att beställaren står för kostnaderna oavsett resultatet. I dessa lägen är det beställaren som skall redovisa kostnaderna fastän avtalstexten möjligen kan tyda på något annat.
Substans över form
Gemensamt för exemplen ovan är att redovisningen strävar efter att återge transaktionens ekonomiska innebörd snarare än dess juridiska form. Liknande exempel är relativt vanliga. Ofta riktar de sig emot vad som kallas ”off-balance sheet financing”. Det förekommer sålunda ofta att företag försöker undvika att redovisa lån eftersom dessa kan påverka kreditvärdigheten negativt.
S-lånen är ett lån
Det är svårt att se hur S-lånen inte skulle vara ett lån. Utgångspunkten måste ju vara att de lämnas till företag som har tillräckligt god lönsamhet för att en återbetalning skall vara sannolik. Visst finns det en risk för utebliven betalning. En sådan risk finns dock för flertalet lån. Möjligen är risken för S-lånen något högre än genomsnittligt, vilket i så fall sannolikt kompenseras av en högre ränta. Att detta förhållande skulle medföra en omklassificering hos låntagaren från lån till eget kapital framstår som långsökt. Att långivaren inte skulle redovisa en vanlig räntebärande fordran framstår som uteslutet.
Sammanfattningsvis: S-lånen skall redovisas som lån. Den villkorade återbetalningsskyldigheten ändrar inte detta sakförhållande. Endast om det framstår som helt säkert att återbetalning inte är aktuellt kan avtalsvillkoren användas som argument för en intäktsföring.
Rolf Rundfelt