”Om man bortser från alla tråkiga händelser var 1953 ett lyckligt år”, skrev det troskyldiga lilla skolbarnet på sin tid i en uppsats.
Jag har ofta haft anledning att citera den uppsatsen som ett lovvärt exempel på en optimistisk inställning till livets bedrövelser, grundad på en harmonisk barndom nära den trygga men samtidigt spännande sandlådan.
Alltså: Om man bortser från alla tråkiga händelser var den XIII Nordiska Revisorskongressen i Göteborg en lysande framgång.
Låt oss därför i enlighet med vår optimistiska livsinställning snabbt glida över tråkigheterna i form av exempelvis
ett borttappat prinspar (som naturligt nog ansåg sig böra anlända till invigningen genom Konserthusets stora entré, medan NRFs ordförande förgäves väntade vid den av polisen anvisade baktrappan)
en borttappad föreläsare (ett akademiskt orakel på området informationsöverföring, som på oklara grunder fått för sig att hans föreläsning var inställd)
ett borttappat sortiment kongressdokumentation som anlände batchvis och okontrollerbart från kopieringen
Minskande deltagarantal
Och, förstås, ett hundratal borttappade kongressdelegater i förhållande till de ursprungliga förväntningarna. Vad det sistnämnda beror på har många redan försökt förklara, med större eller mindre framgång. Ledsagarresor till Orust och Tjörn har inte samma lockelse som utflykter till Leningrad, har någon påstått till västkustbornas stora förnärmelse. Kongresströtthet, har någon annan försökt med: tänker man resa till Tokyo 1987 ligger det nära till hands att moderera byråkostnaderna genom att avstå från Göteborg 1986.
En allvarligare tankeställare är det, om det låga deltagarantalet till någon del beror på att ämnet – Revisorn och den teknologiska utvecklingen – inte upplevs som aktuellt och angeläget. Nu tror väl ingen att fem, sex tusen ledamöter i de nordiska revisorsföreningarna skulle ha rest till Göteborg om de alla hade funnit ämnet intressant. Men 274 delegater jämfört med 350 fem år tidigare, i en kår som stadigt expanderar, ger anledning till funderingar.
Låt oss emellertid komma ihåg vår föresats att inta en optimistisk attityd till livet. Låt oss se på vad själva kongressen förde med sig av yrkesmässigt intresse.
Kollegan Göran Raspe gör på annat håll i detta nummer av Balans ett försök att summera sina intryck från kongressen och att dra slutsatser för framtiden. Jag instämmer till stora delar i Raspes slutsatser, men jag vill gärna betona några frågeställningar som vår kår kommer att ställas inför i en nära framtid, och som belystes på ett fascinerande sätt i Göteborg.
Sverige i världen
Att svensk revision inte kan utvecklas fristående från internationellt inflytande har varit klart länge. Alla de stora och många av de mindre FAR-byråerna har etablerat samarbete med internationella revisionsbyråer eller kedjor av byråer. Hittills har samarbetet nog i de flesta fall varit begränsat till förmedling och samordning av klientuppdrag och ett allmänt utbyte av yrkesmässig erfarenhet. I några men inte alla fall har de svenska byråerna dessutom haft nytta av den internationella partnerns utbildningsverksamhet.
Det kunde nu finnas anledning att förmoda att den teknologiska utvecklingen kommer att påverka relationerna mellan svenska byråer och internationella samarbetspartners; rimligen på så sätt att de svenska byråerna blir mer beroende, eftersom systemutveckling för ADB-revision handlar om miljonbelopp.
En ytterst intressant slutsats från Göteborg är att det förmodandet inte är självklart. De svenska byråerna har ett stort kunnande om ADB och hävdar sig väl i den internationella konkurrensen. Men frågan bör förbli ett memento för den svenska revisorskåren.
Stora och små byråer
En annan fråga som belystes på ett intressant sätt i Göteborg var hur ADB-utvecklingen påverkar konkurrensförhållandet mellan stora och små revisionsbyråer. Även här är det naturligt att ha en förutfattad mening: att de erforderliga investeringarna i hård- och mjukvara är av den storleksordningen att det på sikt bara blir de stora byråerna som orkar hänga med.
Inte heller den uppfattningen visade sig vara självklar. Det visades exempel på småbyråer som orkar med en intensiv PC-användning, och det påpekades att avancerade revisionssystem finns att köpa på marknaden för den som inte har resurser att utveckla ett eget. Det fanns till och med de som hävdade att storbyråerna är handikappade i utvecklingen eftersom varje beslut där kostar så mycket pengar att man upplever handlingsfriheten som mycket begränsad den dag man finner att ett annat beslut egentligen hade varit bättre.
Den lilla byrån är flexiblare, kan skrota en felinvestering med kortare beslutsvägar och hela tiden hålla sig i framkanten av utvecklingen.
Fast i Göteborg var det som sagt mest optimisterna som hade ordet.
Vilken roll FAR skall ha i den svenska utvecklingen är en fråga som inte är färdigdiskuterad; frågan är om diskussionen ens har börjat. Den diskussionen måste beröra känsliga problem, t ex vilken betydelse konkurrensen mellan byråerna har för utvecklingen, och hur professionalismen skall kunna förenas med den tilltagande kommersialismen i vårt yrke.
In i sandlådan
På något sätt kom ändå den gemensamma nämnaren för dessa teknologiska divisioner att återfinnas på det mänskliga planet. Huvudfrågan kom att bli revisorns eget behov att hålla sina kunskaper aktuella och tillräckliga. En norsk kollega hävdade att man lär sig ADB bara genom att själv bli tillräckligt intresserad. Själv hade han en PC i sitt arbetsrum där hemma, och när någon frågade efter honom brukade hans hustru resignerat svara: Knut? Ja, han sitter väl i sandlådan och leker som vanligt.
Kanske handlar det just om det. Pessimisterna målar ibland upp en framtid där dataskärmen på läkarmottagningen föreskriver två matskedar dagligen efter måltid, och där radskrivaren i domstolen printar ut en dom på ett år och åtta månader, i båda fallen efter en helt elektronisk bearbetning av inmatade fakta.
Optimisterna ser i stället en värld där det yrkesmässiga, mänskliga omdömet tack vare oanade tekniska möjligheter kan komma till sin rätt som aldrig förr. Visst vill man gärna tro på optimisterna. Men då ställs det också nya, oanade krav på de individer som skall använda sitt omdöme. De måste bemästra tekniken och lära sig att forma den efter sina behov.
På samma sätt som gäller all kunskap och alla färdigheter lär man sig inte ADB ordentligt om man inte är road av ämnet. Låt oss därför hoppas på ett samlat intåg i sandlådorna ute på FAR-byråerna.
Björn Markland