När en konkursförvaltare anlitar sakkunniga biträden i redovisningsfrågor glömmer han alltför ofta bort den resurs som företagets egen revisor utgör. Det innebär onödiga kostnader i konkursen, hävdar godkände revisorn Herbert Arvidson vid Revisorshuset i Stockholm.
Efter ett par årtionden i revisorsbranschen har jag vid några tillfällen fått uppleva att bolag, i vilka jag varit revisor, gått överstyr. I dylika sammanhang är en sak helt ostridig: Fordringsägarna förlorar i mer eller mindre stor utsträckning pengar.
Staten har som fordringsägare genom ett systematiskt lagstiftningsarbete kontinuerligt framflyttat sina positioner – ställföreträdaransvaret, förmånsrätten, den i praktiken obefintliga möjligheten att återvinna skatter och fordringar m fl – vilket fått till följd att övriga fordringsägare – varu- och tjänstefordringsägarna – i motsvarande mån fått träda tillbaka och därigenom orsakats motsvarande större förluster.
Nu är emellertid inte syftet med dessa rader att kvirra över fordringsägarnas turordning – detta skall med rätta göras i annan ordning! – utan att belysa och eventuellt ifrågasätta några av utredningskostnaderna i konkurser.
En obeståndssituation kommer ju ingalunda som en blixt från en klar himmel utan föregås som regel av många och besvärliga skeenden, åtgärder och förhandlingar. Som revisor anser jag det ytterst angeläget att bl a kontrollera att bolaget har ett fungerande och tillförlitligt redovisnings- och rapportsystem. För min personliga del anser jag detta så angeläget att det företag jag tillhör i flera fall bestridit utläggen för redovisningen – hittills utan någon utdelning i den efterföljande konkursen. Lika viktigt anser jag det vara att den löpande granskningen och övrig revision fullföljs, i båda fallen ända fram to the bitter end. (Synsättet är säkerligen mycket ideellt så länge inte revisorsarvodena blir prioriterade fordringar!)
Samma revisorer
Ett närmare studium av några konkursutredningar visar att det påfallande ofta är samma revisionsbyråer, ja, till och med samma revisorer, som återkommer i konkursutredningarna.
Vad är det som därvidlag utreds och varför blir den som redan är revisor i företaget inte ens tillfrågad om sina synpunkter och erfarenheter?
Tillvägagångssättet står i bjärt kontrast till det som Ackordscentralerna tillämpar vid (offentliga) ackord, nämligen att i första hand samarbeta med gäldenärens ordinarie revisor, och detta i kostnadsbesparande syfte.
”Normal” konkurs
Låt mig ta ett exempel ur verkligheten.
Ett mindre dotterbolag till ett fåmansägt moderbolag med en omsättning på ca tio mkr drabbades av en kundförlust på ca 2,7 mkr i en exportaffär. Krediten hade lämnats efter en kreditupplysning – utan några reservationer av gäldenärens bank. Konkursen måste vid en samlad bedömning anses som ”normal” eller ”affärsmässigt” betingad.
Dotterbolagets redovisning och revisionen var à jour ända fram till konkursutbrottet.
Trots att dotterbolaget inte hade några anställda eller lokaler – dylika resurser tillhandahölls av moderbolaget – träffade konkursförvaltaren avtal med annan revisor om utredningshjälp. Moderbolaget, som hade en stor fordran på dotterbolaget samt dessutom ställt säkerheter till förmån för detta, fick vidkännas stora förluster, säkerligen utökade med onödiga (?) utredningskostnader.
Gemensamt intresse
Även om konkursförvaltarna är suveräna att själva välja sina biträden har väl revisorskåren ett samfällt intresse av att agera så att fordringsägarna icke förorsakas annat än helt motiverade kostnader och därmed oundvikliga förluster?
Herbert Arvidson, godkänd revisor, Revisorshuset i Stockholm.