Värdering av varulager – några problem

Varulagervärdering har alltid varit ett spännande område där det kan ha stora effekter på resultat och ställning hur man löser olika problem.

Auktor revisor Clas Blix, Bertil Olssons Revisionsbyrå, tar här med hjälp av ett exempelföretag upp sju punkter där han anser att regler och praxis kan behöva utvecklas ytterligare.

För redovisare och revisorer har varulagervärdering alltid varit ett spännande område, fyllt av intressanta frågeställningar. Dessutom ofta av stor materiell betydelse. I denna artikel tar jag upp några frågor av allmängiltigt slag rörande ”lägsta värdet” i civilrättslig mening. De avser alla ”vanligt” lager. I artikeln behandlas således ej olika teoretiska modeller rörande FIFO, LIFO etc.

Vissa frågor har framkommit i arbetet inom Redovisningskommittén. I kommittén har jag fått stöd för uppfattningen att frågorna är värda att upptagas till diskussion. Artikeln utgör emellertid inget uttalande från kommittén utan uttrycker författarens åsikter.

Jag utgår från de stiliserade grundförutsättningar som framgår av nedanstående ruta.

1. Tillämpning av nettoförsäljningsvärdet

Strax före årets slut lanserar en konkurrent ett substitut för en av produkterna till ett betydligt lägre pris. Den prisnivån verkar bli bestående. För produkten används vid varulagervärderingen i årsbokslutet oförändrat anskaffningskostnaden om den nya prisnivån är 80 kr eller högre. Vid just priset 80 kr är anskaffningskostnaden lika med nettoförsäljningsvärdet (förutsatt tills vidare att totalkostnaden skall reduceras från försäljningsvärdet vid beräkning av nettoförsäljningsvärdet). Vid lägre pris tillämpas nettoförsäljningsvärdet.

I resultaträkningen för detta år får en sänkning till 80 ingen effekt, men sjunker nivån till 70 resp 60 ökar varukostnaderna till 910.000 (nettoresultat 350.000) resp till 920.000 (340.000).

2. Inkurans

Skillnaden mellan en värdering till anskaffningsvärdet och en värdering till nettoförsäljningsvärdet är inkurans i vid bemärkelse. (Rena prisfluktuationer kan möjligen undantagas.) I FARs redovisningsrekommendation nr 2, avsnitt 5 (sid 265 i FARs Samlingsvolym 1987) sägs:

”En minskning av en varas värde på grund av tekniska eller ekonomiska orsaker brukar kallas inkurans. Varor kan bli inkuranta genom att de blir defekta (t.ex. rostskador), omoderna (t.ex. modekläder eller reservdelar för bilmodell som gått ur marknaden) eller övertaliga (d.v.s. lagret är större än vad som är möjligt att sälja inom normal lagringstid).

d.v.s. nettoförsäljningsvärdet (förf. tillägg)

I lagtexten är reglerna för inkuransnedskrivning i första hand uttryckta som ett krav att använda lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet 1 (lägsta värdets princip).”

Vidare sägs (sid 266):

”Det är vanligt i praxis att lagrets värde i balansräkningen reduceras med skattemässigt tillåtet inkuransavdrag, även om detta är högre än bedömd verklig inkurans. Detta leder till en lägre lagerreserv. Eftersom inkuransbedömning oftast är förenad med osäkerhet bör en sådan redovisning kunna tillåtas.”

Många gånger görs en dylik 5-procentig avsättning utan närmare eftertanke, den är snarare regel än undantag. Även om man funderat över problemet, gör man ändå på det sättet.

Civilrättsligt finnes inga sådana reserveringskrav, i vart fall inte så länge försäljning sker till täckande av anskaffningskostnad och (marginella?, se vidare mitt exempel 4 nedan) försäljningskostnader. Det är större ”fallhöjd” än många räknat med innan inkuransreservering behöver göras enligt de civilrättsliga reglerna. Den del som många företag nu redovisar som sådan inkuransreserv kan därför upplösas och i stället redovisas som lagerreserv (obeskattad reserv). Detta kan normalt ske utan att skatteläget påverkas (utom möjligen för vinstdelningsskatt). Även om ”försiktighetsbufferten” härigenom sänks synes detta leda till en mer rättvisande redovisning. (Övergångsåret bör effekten anges särskilt i not eller motsvarande.)

Ändå får anses att FAR-rekommendationens accepterande av 5 %-avsättning, oavsett verklig (lägre) inkurans, är rimlig i praktiken.

I sifferexemplet kan man tänka sig att företaget före beaktandet av inträffad inkurans (i vid bemärkelse) hade 5 % avsättning på 7.500 (0,05×3.000×50) för hela lagret och 2.500 för den drabbade produkten. Innan resultatet behöver påverkas kan (om bara den produktrelaterade delen används) priset gå ner till 77:50, d.v.s. då både anskaffningsvärdet minus 5 % och nettoförsäljningsvärdet är 47:50. Skulle någon komma på idén att hänföra hela den tidigare avsättningen till denna produkt blir lägsta utpris utan resultateffekt 72:50. Då utjämnas inkuransökningen på den konkurrensutsatta produkten mot ändrade lagervärden på de övriga båda produkterna.

3. Prisfluktuationer

Vi går nu tillbaka till grundförutsättningarna och konstaterar att priserna på den konkurrensutsatta produkten varierar kraftigt i början på det nya året. Priset noteras till:

Vid varje tillfälle förutsatte man att det då rådande priset skulle komma att bestå.

Vilket lagervärde skall användas? Flera alternativ kan komma upp till diskussion, bland andra:

50 kr

utgörande anskaffningsvärdet, men också nettoförsäljningsvärdet baserat på det pris, 80 kr, som gällde på balansdagen.

35 kr

utgörande nettoförsäljningsvärdet baserat på 500 st sålda i januari (till pris 70 kr) resp 500 st i februari (till pris 60 kr).

Det senare värdet kan framräknas först när allt lager från årsskiftet försålts, d.v.s. primo mars. Om bokslut skall vara klart redan primo februari och då kända förhållanden skall tas, kan 40 kr vara aktuellt. Försäljningen under januari och det förväntade priset är på 70-nivån, och efter avdrag för 30 kr i försäljningskostnader erhålles angivet värde.

FAR-rekommendationen angående varulagervärdering lämnar ingen ledning i detta fall. Enligt min uppfattning skall i princip utgångspunkten vara den information som är tillgänglig på balansdagen och de framtidsutsikter som då gäller, men att känt utfall fram till bokslutets upprättande må beaktas. Det är inte rimligt att företag som tar olika lång tid på sig för bokslutet skall behöva komma till olika värden. Det är likaså nödvändigt att ge möjlighet att få lagervärdena så riktiga som möjligt, d.v.s. de kända förhållandena skall kunna återspeglas så långt de är kända.

(Exkurs: Bevisfrågan är intressant. Hur skall företagsledningen efteråt (kunna) visa att det fanns skäl att per balansdagen ha förväntningar om oförändrad, höjd resp sänkt prisnivå? Hade i vårt fall bolaget vid årsskiftet bort inse att priset skulle gå ner? Och därmed värderat lagret lägre?

I det fall vi antagit går priset ner ytterligare i början på det nya året. Kommer då i praktiken kraven på bevis från bl.a. revisorn att öka, och det i allt högre grad ju mer det sjunker? Vad betyder det för beviskraven att priset återhämtar sig i slutet av mars? Även om det egentligen avser lager inköpt efter bokslutet.)

Risken (bortsett från att man inte beaktar vad man faktiskt anser om framtida prisutveckling) med ovanstående regel är givetvis att bokslutet manövreras tidsmässigt. Bokslutet avslutas t.ex. extra långsamt för att kunna utnyttja läget; ingen kan ju behöva annat än att förbättra resultatet/lagervärdena med anledning av senare utfall. Den pessimistiska bedömning bolaget på balansdagen hade anledning göra kan ju komma på skam.

Observera således att det är inte det försäljningspris som erhålles på balansdagen som skall användas som utgångspunkt vid beräkning av lägsta värde/nettoförsäljningsvärde, utan det försäljningspris som bolaget per balansdagen har anledning att räkna med vid försäljning av lagret under det kommande året. Endast undantagsvis torde dessa priser sammanfalla. Kommentar i förvaltningsberättelsen e.dyl. kan behövas avseende prisutvecklingen på nya året och beaktandet därav i bokslutet.

(Exkurs: De amerikanska reglerna skiljer på något som blir känt efter balansdagen som ger en bättre bild av hur förhållandena då var (skall beaktas) och något som inträffar efter balansdagen (omnämnes i not). Exempel på det förra kan vara att man mot förmodan och till ett bra pris (bättre än eljest upptaget värde) lyckats sälja en massa skräp på det nya året. Förändring av världsmarknadspriset på nya året kan vara exempel på det senare fallet.)

4. Rörliga, marginella försäljningskostnader

Alla revisorer har väl vid diskussion om nettoförsäljningsvärdet med företagsledningar hört invändningen att, bortsett från direkta kostnader som frakt, provision etc, inga särskilda kostnader är förknippade med försäljning av berörda produkter. På sin höjd kostnaden för ett telefonsamtal bör beaktas, får man höra.

FAR-rekommendationen nr 2 anger klart att skälig andel i indirekta försäljningskostnader och allmän administration skall reducera försäljningspriset vid framräkning av nettoförsäljningsvärdet.

Det är en from förhoppning, att ekonomer i företagen och deras revisorer strikt tillämpar detta och inte faller till föga för olika typer av marginalresonemang från marknadssidan eller företagsledningen. Benägenheten till detta kan vara stor på förnuftsmässiga grunder, då merkostnaden för att sälja berörd produkt, jämfört med att inte alls föra den, kan vara blygsam.

Inte heller får man anse att regler och praxis i andra tongivande länder eller internationella rekommendationer entydigt talar för angivna regler.

Bör rekommendationen ändras eller förtydligas på denna punkt? Skall skillnad göras mellan varor som tillverkas mot order (redan är ”sålda”) och andra varor som ligger i lager på balansdagen?

I vårt sifferexempel blir effekterna, om bara 1/3 av försäljningskostnaderna anses direkta (rörliga ?, marginella?) och att inga räntekostnader finns, att nettoförsäljningsvärdet tillämpas först när försäljningspriset är under 60 kr, d.v.s. efter avdrag av 10 är under anskaffningskostnaden 50 kr.

5. Räntebeaktande

I resultaträkningen för vårt exempelföretag införes nu en räntekostnad på 180.000 kr, d.v.s. 10 kr per styck. Finansiering sker av rörelsekapital (lagerhållning, kundfordringar, kassabuffert etc) utöver vad som erhålles i räntefria leverantörskrediter etc, samt eventuella anläggningstillgångar (lagerbyggnad, inventarier etc) delvis med främmande, räntekrävande kapital. Låt oss för enkelhets skull säga att det utgör lika mycket som egna kapitalet.

I svensk praxis påverkar detta icke i vårt fall anskaffningsvärdet på varorna.

Enligt rekommendationen (sid 264, 1 st) skall ränta beaktas i nettoförsäljningsvärdet:

”Lagringskostnader, däribland även ränta under återstående lagringstid, bör medtagas, särskilt om det rör sig om längre lagringstid eller onormalt stora lager. Räntan beräknas efter den för företaget aktuella låneräntenivån.”

Hur skall detta göras? Eller snarare, på vilket belopp skall räntan beräknas?

Nettoförsäljningsvärdet är ju en restpost sedan kostnader inklusive räntan dragits från försäljningspriset. (Vi förutsätter i detta exempel att fulla försäljningskostnaderna beaktas vid beräkning av nettoförsäljningsvärdet.) Att räkna på nettoförsäljningspriset låter sig därför inte göras. Att räkna ränta på anskaffningsvärdet är inte relevant.

Lösningen bör vara, vilket införts som ett tillägg i 1987 års version (”Räntan kan beaktas genom diskontering av nettoförsäljningsvärdet från beräknad försäljningstidpunkt tillbaka till balansdagen.”), att nettoförsäljningsvärdet såsom det framräknats exklusive ränta, ”diskonteras” till balansdagen från beräknad försäljningstidpunkt med relevant andel av räntekostnaden.

Vi har tidigare noterat att prissänkningen till lägre än 80 kr inte längre tillåter värdering till anskaffningskostnad. Med ovan angivna förutsättningar blir nettoförsäljningsvärdet något lägre (ca 79:60 d.v.s. det belopp som med hälften (därför att verksamheten till hälften är finansierad med främmande kapital) av räntan efter 12 % under en genomsnittlig lagringstid av en månad blir 80) och skall principiellt tillämpas. Med kort lagringstid som i detta fall blir utfallet nära nog detsamma om 80 kr reduceras med halva räntan på 80 under en månad.

(Exkurs: I detta fall kan det vara enkelt att tala om genomsnittlig lagringstid resp. omsättningshastighet. I praktiken har man väl ett antal hyllvärmare som kommer att levereras till den otåligt väntande kunden en bit in på 2000-talet; räntefaktorn för denna del av lagret har de största ränteeffekterna.)

Eftersom lager vanligtvis är snabbrörligt, blir räntefaktorn i allmänhet oväsentlig och behöver därför ej beaktas. Detta torde vara orsaken till att räntejustering ej påfordras i redovisningsreglerna i tongivande länder såsom USA och England. Vid längre lagringstider – vilket icke sällan är förhållandet vid tillämpning av nettoförsäljningsvärdet – kan emellertid en sådan förenkling bli missvisande. Då bör värdet av räntefaktorn beräknas. Skulle den vara väsentlig skall den givetvis beaktas i lagervärdet.

6. Ränteandel

När företagets ekonomichef tittar närmare på rekommendationerna för aktivering av räntor på anläggningstillgångar, sid 270, näst sista stycket, märker han, att ett marginalresonemang kan (bör?) användas:

”Den ränta som kan aktiveras utgör den del av företagets verkliga räntekostnader som skulle ha undvikits om investeringen inte kommit till stånd.”

Frågan blir då efter konsekvensen vid lagervärderingen: Skulle inte räntan beträffande nettoförsäljningsvärdet utgå från den ränta som skulle ha undvikits om lagret inte hade skaffats (anskaffningsvärde som bas?), respektive försålts snabbare (nettoförsäljningsvärde som bas?).

Eller kanske tvärtom: Skall om marginalkostnad används på anläggningstillgången följa att omsättningstillgången presumeras vara finansierad med eget kapital i första hand?

Försiktighetsprincipen skulle tala för att nettoförsäljningsvärdet snarast skulle beräknas med ”fullt” räntebeaktande (upp till faktiska räntekostnader), med en dubbelräkningstendens i resultaträkningen. Först då har det säkerställts att efterkommande period är neutral ur resultatsynpunkt för effekter av händelser som inträffat tidigare.

I detta fall skulle fulla värdet av t ex nettoförsäljningsvärdet 80 diskonteras ner till 79:20. Den underliggande principen skulle gälla, men fortfarande kan effekten vara oväsentlig.

7. Real contra nominal ränta

I FARs rekommendation nr 3 Redovisning av materiella anläggningstillgångar (sid 274, näst sista stycket) förs ett diskonteringsresonemang beträffande motsvarande ”nettoförsäljningsvärdet”:

”För anläggningar, som beräknas bli sålda eller utrangerade inom överskådlig tid, bör nettoförsäljningsvärdet eller utrangeringsvärdet beaktas. Avkastningsvärdet bestäms i sådana fall som summan av de diskonterade värdena av nettoförsäljnings-/utrangeringsvärdet och övriga intäkter och kostnader under återstående användningstid.”

Enligt ovanstående exempel välkomnas en ökad konsekvens vid behandlingen av lager.

Därefter följer i ovannämnda rekommendation en diskussion av real- contra nominalränta, som också får anses tillämplig på lager:

”För beräkning av avkastningsvärden krävs en diskonteringsränta. Storleken på denna beror bl.a. på om anläggningens framtida avkastning är uttryckt i fasta eller löpande priser. Vid fasta priser skall diskonteringsräntan uttrycka ett realt förräntningskrav, d.v.s. förräntning utöver förändringen i det allmänna penningvärdet (inflationen).

Speciellt vid förväntade förändringar i den framtida avkastningen är det emellertid ofta bättre att avkastningsvärdet baseras på den framtida avkastningen uttryckt i löpande priser, d.v.s. i respektive års prisnivå. Därvid skall ett nominellt avkastningskrav användas vid diskonteringen.”

Speciellt kan detta ha betydelse för t.ex. värdering av lager av reservdelar som säljs till kunder. Räntenivån får bedömas olika beroende på om kommande prishöjningar beaktas eller ej vid framräkning av nettoförsäljningsvärdet. Vidare bör med hänsyn till risknivån räntefoten sättas ganska högt och kanske t.o.m. öka om lång period avses eftersom osäkerheten om försäljningsvärdena tilltar.

Analysen förenklas inte heller av att vi på senare år sett förändringar i realräntan. Om prishöjningarna är ungefär på samma nivå som räntan, kanske den materiella effekten är oväsentlig, men vad kommer utvecklingen att bli?

I denna artikel har jag belyst några allmänna frågor, där jag tycker att praxis och/eller regler behöver kompletteras eller utvecklas. Som visats i exemplen är i många lägen de materiella effekterna inte obetydliga. Sedan kommer alla specialfall, branschspeciella företeelser etc. För att inte tala om de beräkningstekniska problemen och omöjligheten att förutsäga vad som kommer att hända i framtiden.

Så nog fortsätter lagervärdering att vara ett spännande område för redovisare och revisorer.

Auktor revisor Clas Blix, Bertil Olssons Revisionsbyrå