Innehåll

Balans nr 12 1987

1923–1926: ”Hedersmans samvete” – och förskingringarnas förlovade tid

I den nybildade Föreningen Auktoriserade Revisorer började man tidigt intressera sig för yrkesutvecklingsfrågor, och de förskingringar Birger Sjöberg skaldade om föranledde Sven Hagström till en skrift om kassakontroll och kassarevision som ingav recensenterna samma känsla som den första svalan om våren!

”Det är en modern affärsmans plikt att följa med sin tid och söka hålla sin allmänbildning uppe. Litteratur, konst och musik böra vara de källor, ur vilka en modern affärsman öser vederkvickelse efter dagens ofta enahanda tunga.”

Så motiverar Seth Svensson sitt val att recensera Birger Sjöbergs dikt om ”Hedersman” ur diktsamlingen Kriser och kransar (1926) i Ekonomen. Det är en märklig dikt för dem som upplevt 20-talets många förskingringar, och ”speciellt för de affärsmän som varit med om den stora virveln 1914 till nu”, d. v. s. den högkonjunktur som följde i första världskrigets spår.

Den auktoriserade revisorn Seth Svensson är fascinerad. ”Någon mer framstående dikt, skildrande de senare årens affärsliv och spekulation, tror jag att vårt land icke äger.”

Dikten handlar om Hedersman, en affärsman som av sin omgivning betraktas som den personifierade hedern. Tidigare än andra går han till sitt kontor och hälsas då med vördnad av de mötande. Men han är en dubbelnatur!

Dörren stängd. Nu öppnar hjärtat sig, och fyller rummet med en bitter stank.

Bittert ångrar han sina spekulationer. Men skenet måste uppehållas, raderkniven är hans hjälp:

... självaktning jag raderar ut. Den blir till lätta fjun, jag blåser bort, när värvet är fullbordat.

Med världskriget kommer dock oanade spekulationsmöjligheter. Hedersman tar sin chans ånyo, och vinner! Nu ska allt gottgöras. Han känner tacksamhet mot Gud och hela världen och ej minst mot raderkniven:

Raderkniv blev en liten hederskniv, som rätt bereder, och skär lögnen sönder och hugger av de stygga siffrors huvud, med hals och lockar.

Vad gjorde då ledamöterna i den nybildade sammanslutningen Föreningen Auktoriserade Revisorer åt detta tidens gissel för affärslivet?

På ett föreningsmöte våren 1924 tar en av ledamöterna, Sven Hagström, upp frågan om inte föreningen borde starta en egen publikationsserie för att därigenom kunna ”verka för genomförandet av rationella metoder ifråga om revision, bokföring och organisation” såsom stadgarna föreskriver.

Föreningsledamöterna har just åhört ett anförande om ”revisorsutlåtande inför domstol” av föreningens sekreterare Seth Svensson. Ämnet upplevs som mycket angeläget. De närvarande beslutar att anförandet ska skickas ut till samtliga ledamöter.

I den animerade stämningen får också Oscar Lindahl, en annan ledamot, som i eget namn ger ut en tidskrift kallad Revisorn, tillstånd att referera diskussioner från föreningens möten.

Men idén om en egen publikationsserie vill man inte släppa, utan ber Sven Hagström fundera vidare över lämpligt ämne som man borde starta en dylik serie med.

Sven Hagström var en ambitiös ung man som inte sinkat sig på vägen mot revisorsauktorisationen.

När han var 10 år gammal blev han föräldralös. Pappan var postmästare i Skänninge. Föräldrarna gick bort med ett års mellanrum. Sven Hagström togs om hand av avlägsna släktingar som inackorderade honom i Linköping för läroverksstudier. Under gymnasietiden bidrog han till sin egen försörjning genom att ge extralektioner i matematik och fysik. Under gymnasietiden dog också hans fem år äldre bror. Trots alla sorgligheter skrevs han in vid Handelshögskolan direkt efter studentexamen 1914.

Sedan 1917 hade han varit anställd hos revisorerna Isaac och Einar Cassel. När man från kansliet i Stockholms Handelskammare försynt gjorde en förfrågan om inte Sven Hagström tänkte ansöka om auktorisation, svarade han att det hade han visst, men han hade ännu inte fyllt 25 år! Jaha, då får väl övriga ansökningar vänta tills herr Hagström blir gammal nog, lär Handelskammaren ha replikerat.

Sant eller ej, men år 1920 ägde ingen auktorisation rum på förslag av Stockholms Handelskammare; däremot blev det tre stycken året därpå.

Som en liten parentes kan nämnas att Isaac och Einar var FAR och son. Fadern Isaac var dessutom en av de sex som tillsammans med Oskar Sillén blev auktoriserad år 1912. Samma år – 1918 – som sonen Einar erhöll sin revisorsauktorisation drog fadern sig tillbaka från yrket och lät sonen ensam fortsätta revisorsgärningen.

Frederic Taylor med ”The Principles of Scientific Management” hade redan 1913 översatts av Industriförbundet och försetts med lämpligt förord.

Vid sidan om Industribyrån och dess Organisationsavdelning som nu namnändrat till Avdelning för Ekonomisk Organisation såsom ett resultat av att konsultbyrån inrättat en särskild avdelning för ”fabriksorganisation” 1, torde det ha varit till revisorerna Cassel som diplomerade från Handelshögskolan kunde vända sig för tillfälliga uppdrag som assistenter. ”Ty” – som Oskar Sillén konstaterade – ”ännu (= 1924) har det icke kommit därhän att man sitter i kö i våra yrkesrevisorers väntrum utan klientelen växer långsamt, om i allmänhet ganska säkert.”

Åter till Sven Hagström och den skrift som blev resultatet av hans funderingar: Kassakontroll och kassarevision.

Den recension som ett år senare stod att läsa i Ekonomen, som nu avancerat till organ för Svenska Ekonomföreningen från att ”bara” ha varit föreningsorgan för Handelshögskolans studentkår under åren 1921–24, var entusiastisk. Den lilla boken ingav samma känsla av glädje och förväntan som den första svalan om våren... Den taktiskt riktiga punkten för dess utgivning, nämligen våren, då ”räkenskapens dag normalt nalkas och då systemen böra och skola synas i sömmarna”, kunde heller inte vara bättre enligt recensenten Olof Regnstrand, som var ordförande för Ekonomföreningen och tillika auktoriserad revisor.

Boken, som blev obligatorisk läsning för kommande elevkullar på handelshögskolorna, betingade vid sin utgivning ett pris av 2 kr och 50 öre.

Den 56-sidiga skriften skickades också till de nordiska broderföreningarna, som man etablerat kontakt med efter den första skandinaviska revisorskongressen i Kristiania (=Oslo) 1924. På 1970-talet hör biblioteket på Köpenhamns Handelshögskola av sig med en förfrågan om inte Sven Hagströms ”Kassakontroll och kassarevision” möjligen ersatts efter andra upplagan 1942. Studenternas intresse för boken, som var en av de flitigast utlånade, hade väckt bibliotekets undran!

Själv skriver Sven Hagström i sin inledning att de förskingringar som alltjämt uppdagas visar att bristerna i kontrollen varit sådana att en stor del av ansvaret måste läggas på försumliga styrelser och revisorer.

För den lilla grupp auktoriserade revisorer som kunde styrka sin kompetens med svart på vitt var givetvis detta besvärande.

Eli Heckscher var professor i nationalekonomi, från 1929 i ekonomisk historia, på Handelshögskolan 1909–1944.

Den tidningsläsande allmänheten, som ständigt matades med nya förskingringsfall, var nog mer bekant med den verklighet som också professor Eli Heckscher 2 påpekade i ett föredrag för affärsmän på skandinavisk kongress samma år som Sven Hagströms publikation utkom, nämligen den att många svenska företag med förkärlek valde att utse pensionerade statliga ämbetsmän till revisorer utan hänsyn till personernas kvalifikationer i övrigt. ”Visst var det underbart hur det svenska näringslivet här kom den svenska staten till undsättning genom att dryga ut de låga pensionerna, men detta är inte revisionens syfte och det är ett sorgligt faktum att majoriteten av de revisorer som är verksamma på de stora företagen inte fyller någon funktion alls.”

Ännu ett nummer i FARs skriftserie utkommer – det sista – och det redan i slutet av samma år. Författaren är Seth Svensson och han har valt att skriva en ”Handledning vid revision”. Också denna blir kursbok på handelshögskolorna.

Seth Svensson, som tycks vara en både flyhänt och road skribent, hinner också dela med sig av sina revisorserfarenheter i artikelform. ”Ett fall ur praktiken från förskingringarnas förlovade tid” är en artikel i Ekonomen 1925 och handlar om ett mindre industriföretag med ett aktiekapital på 200.000 kr, som Seth Svensson kallats att revidera när dess verkställande direktör ändat sitt liv genom ett revolverskott.

Ur revisorssynpunkt är fallet av stort intresse då det bjuder på ett flertal rena skolexempel avseende olika tillvägagångssätt vid förskingringar:

  • Diversekonto för särskild vinstreglering av direktören

  • Uttag från bolagets bankräkning med insättning av medel strax före bokslutsdagen varpå medlen togs ut igen

  • Betalning till leverantörer utan leverans av varor

  • Inbetalningar från kunder som togs om hand av direktören direkt

  • Beloppet 2.000 som blev 12.000 med hjälp av en etta som direktören skrivit till

  • Tantiem som flera år uttagits utan att styrelse- eller bolagsstämmoprotokoll innehållit något därom

  • Försäljning av egna värdelösa aktier till bolaget som upptogs som diverse fordringar

  • Samt höga belopp för representation, men också

  • rent privata hushållsomkostnader som ved och koks, liksom

  • kostnader för den privata bilen som fått belasta bolagets verksamhet.

Seth Svensson sammanfattar i sin artikel med att säga att fallet ger ”en god illustration till den grad av omsorg och ansvar, med vilken en stor del av revisorerna i våra svenska aktiebolag utförde sitt värv under en period ... då hela tidsläget borde hava bjudit dem att utföra sitt uppdrag med största nit”.

Men intet ont som inte för något gott med sig, ty säkert har detta fall från verkligheten varit en inspirationskälla för författandet av en revisionshandledning. När Seth Svensson elva år senare skriver förord till andra upplagan av Handledning vid revision, som utkommer 1936, hänvisar han inte bara till den nya bokföringslagen av år 1929, utan också till ”de för revisorsverksamheten så värdefulla rön, som de stora och allmänt kända krascher – bl. a. Kreuger & Toll – som hemsökt vårt näringsliv” bidragit med. Det mänskliga ingeniet har då än en gång visat sin hart när otroliga förmåga att finna nya fält för oärliga manipulationer i fråga om redovisning och räkenskapsföring, en förmåga som författaren reserverade sig emot redan i första upplagan!

På föreningsfronten – d. v. s. FAR – avlastas Seth Svenssons flitiga penna ”det betungande och otacksamma sekreterarjobbet”. På Seth Svenssons lott hade också under den här perioden fallit att formulera föreningens första remissvar. Den nya bokföringslagen var på gång, ett arbete som ordförande Oskar Sillén aktivt deltagit i, och därför kände sig förhindrad att ytterligare kommentera.

In träder i stället Sven Hagström som visat sig kunnig på skrivkonstens område. Seth Svensson blir i stället vice ordförande efter Jakob Holmström som drar sig tillbaka, av åldersskäl får man förmoda.

Någon läsare kanske frågar sig vad styrelsesuppleanten Lars Ture Bohlin bidrog med. Lars Ture, som framför allt var en organisatör, ägnade sina huvudsakliga krafter åt att vara Ekonomföreningens ”ombudsman” – d. v. s. PR-man – och att etablera sig som auktoriserad revisor. Tre år efter auktorisationen – 1926 – anställer han sin första medarbetare och flyttar verksamheten från bostaden till en fast kontorsadress.

Men han hinner också se till att ”vännen Seth”, som är en festglad ungkarl, får större svängrum. Seth Svensson flyttar nu från Oskar Silléns våning till den Bohlinska fastigheten på Artillerigatan.

Seth Svensson, som ”minst varannan afton” ses slinka in på Operans föreställningar, umgås även privat med operans aktörer. Han bjuder frikostigt på nachspiel och trakterar även sina gäster med ”en aktningsvärd pianistisk färdighet”.

Så småningom blir också Seth Svensson revisor vid Kungliga teatern.

Källor

Ekonomen 1921–1927 Kassarevision och kassakontroll – Sven Hagström

Handledning vid revision – Seth Svensson

Public Accountancy in Sweden – a Review – Per V.A. Hanner

Intervjuer:

Ella Bohlin och Sten Nackstad

Sten Berglund och Bo Bexelius

Åke Hagström och Gunilla Åhström samt K-E Regelius

Per V.A. Hanner

Protokoll från FAR 1923–1927

Working Paper 1983/1. Eva Wallerstedt, AB Industribyrån 1912–1932. Oskar Sillén som företagskonsult. Företagsekonomiska Institutionen vid Uppsala Universitet.

Anneli Noréus