I dag ägnade Dagens Nyheter en halv sida åt de s k ishockeyänkornas problem. Ishockeyänkor är inte änkor efter avlidna ishockeyspelare. Det är helt enkelt kvinnor som är gifta med ishockeyspelare som är ute och spelar matcher och sällan hinner träffa familjen. Detta beskrevs som ett stort problem, och man räknade ut hur många spelare som var engagerade i elitserien och hur många familjer som följaktligen var drabbade.

”Vilka pseudofrågor de tar upp i tidningen”, sade jag till min man.

”Hur så?”, sade han och tittade upp från konkursspalten. ”Tycker du att de hellre borde skriva om revisorsänkor?”.

När jag tänkte efter var det precis vad jag tyckte! För vad är ishockeyänkornas problem jämfört med våra? Vi tappra revisorshustrur som år efter år vinkar adjö till våra män i början av januari för att sedan inte se till dem förrän i början av maj. Ishockeyspelarnas fruar kan i alla fall sola sig i glansen av den glamour och berömmelse som deras män åtnjuter. Men vad har vi? Platt intet!

När jag berättar för nya bekantskaper att jag är gift med en revisor, ger de mig en medlidsam blick och byter samtalsämne. För sitt inre öga ser de nämligen en liten närsynt, gulblek figur som sitter böjd över sina räkenskaper med en grön skärm i pannan och sådana där gummiband runt skjortärmarna. De har dessutom ofta för sig att revisorer är inskränkta dygdemönster, som njuter av att sätta åt och dit sina medmänniskor, och som själva aldrig skulle drömma om att så mycket som gå mot röd gubbe.

I en intervju i Svenska Dagbladet nyligen beklagade sig generalsekreteraren i FAR, Björn Markland, för att man hade svårigheter med att rekrytera ungdomar till yrket, bl a på grund av den tråkiga imagen. Jag förstår så väl hans problem. Några konkreta förslag om hur man skulle ändra på imagen hade han emellertid inte. Men den går att ändra! Se bara på hur juristerna har lyckats! Förr såg man dem som blekfeta tingsnotarier med hopsnörpt mun och mittbena. Nu är de riktiga he-män som mäktigt ingriper i människors öden. Här har Perry Mason gjort en tidig insats. För att inte tala om den där tjusiga Miss Davenport i Spanarna på Hill Street. Och vår egen Henning Sjöström har ju lyckats ge yrket en doft av elegans och den fina världen. Mason och Davenport är ju påhittade figurer. Men vad är det som hindrar att man hittar på en stilig och spektakulär revisor? Varför skriver ingen en TV-serie om revisorns heroiska kamp mot ekonomiska storbovar interfolierad med glimtar från hans hjältemodiga strid mot byråkratin till förmån för de små och svaga i samhället? Eller varför inte en TV-serie i deklarations- och bokslutstider med en distingerad, silverhårig revisor som ger råd åt tittarna?

Den engelske thrillerförfattaren Dick Francis har faktiskt skrivit en oerhört spännande bok där den modige, intelligente och atletiske hjälten är – revisor! ”Risk” heter boken på engelska. Läs den! Sprid den! Ge den till era fruar, fästmör och flickvänner! Eller för den delen till era män, fästmän och pojkvänner! (Det finns väl revisorsänklingar.) Skänk den till era klienter i födelsedagspresent! Propagera för en filmatisering av den med Sven Wollter i huvudrollen! Tro mig, det kommer att göra susen!

Elisabet Oppenheimer är auktor. hustr.