Det behöver klargöras om skyldigheten att upprätta kontrollbalansräkning är beroende på huruvida pensionsutfästelsen skuldförts eller inte. Anders Palm, pensionskonsult i Malmö, har beretts tillfälle att läsa Laila Kihlströms artikel och lämnar här sin kommentar.
Min enda kommentar till Laila Kihlströms artikel är att det behövs ett klarläggande i frågan om skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning – f.ö. också skyldighet att träda i likvidation – verkligen inträder tidigare om pensionsutfästelser blivit skuldförda, än om de inte upptagits i balansräkningen.
Frågan diskuterades vid ett seminarium om 13 kap AL under SVEREV-byråernas höstkonferens 1986, lett av docenten Gösta Kedner. Balans läsare håller säkert med om att det är ologiskt om likvidationsfrågan påverkas av redovisningens utseende. Det finns två olika sätt att göra tidpunkterna för kontrollbalansräkning och likvidation oberoende av redovisningsmetod:
Det egna kapitalet bedöms med bortseende från skuldförda pensionsutfästelser.
Det egna kapitalet bedöms med avräkning för icke skuldförda pensionsutfästelser.
Detta var också de båda alternativ Kedner bad om synpunkter på och som jag av konferensledaren ombads ge min syn på.
För det första alternativet talar att bokföringslagen inte kräver redovisning i balansräkningen, varför det kan tyckas rimligt att en frivillig redovisning finge upphävas vid bedömningar enligt 13 kap 2 § AL. Emellertid är pensionslöften inte av annan karaktär än andra rörelseskulder och de tabeller som anvisats för kapitalisering utgör närmevärden av vad det kostar att avlösa löftena genom pensionsförsäkring. Tredje stycket nämnda paragraf nämner endast att visst slag av skuld p.g.a. slutligt stöd ska lämnas obeaktade och därmed torde det vara klart att bortseende i enlighet med det första alternativet inte får göras. Parentetiskt kan nämnas att det vid löpande redovisning är förbjudet enligt 7 § och bötesbelagt enligt 8 § tryggandelagen att minska bokförd faktisk pensionsskuld.
Vad gäller andra alternativet kan det först konstateras att varken 13 kap 2 § AL eller lagens förarbeten nämner något om ej bokförda pensionsförpliktelser. Att därav dra slutsatsen att avräkning för sådana skulder inte behöver ske kan dock vara förhastat. Endast poster som ska värderas annorlunda än vanligt regleras ju i paragrafen, vilket kan vara en förklaring till att pensionsförpliktelser inte nämns. Pensionsförpliktelsers kapitalvärde ändras inte. Ett justerat eget kapital ska ju beräknas och värdet av pensionsförpliktelser kan rimligen inte redovisas som eget kapital, vilket ju blir konsekvensen om avräkning inte görs för dess värde.
Utan att i detalj resonera som ovan, hävdade jag alltså på SVEREV-konferensen, att värdering skulle ske med beaktande av ej skuldförda pensionsförpliktelser. Det visade sig att detta var det svar Kedner ville ha och ansåg riktigt.
Synsättet medför att redan lämnandet av en pensionsutfästelse i sig skulle kunna framkalla likvidationsskyldighet. Det skulle alltså krävas att denna hypotes beaktas redan innan planerad utfästelse lämnas ut. Detta motsägs emellertid av förarbetena till den 20 år gamla tryggandelagen. Någon djupare analys utfördes dock inte, utan det förutsattes att frågekomplexet skulle lösas i samband med då pågående arbete med nya bokförings- och aktiebolagslagar. Så skedde dock inte.
En klargörande ändring i 13 kap 2 § AL vore önskvärd liksom införandet av ny rubrik i 13 kap BFL för redovisning av pensionsskuld, som ej upptagits i balansräkningen (se Balans 5/87 sid. 34 spalt 1). Det bör också uttryckligen lagfästas att förekomst av ej skuldförda pensionsmedel begränsar möjligheten till utdelning. Över huvud taget finns det behov av att redovisningsfrågor rörande pensioner tas upp till diskussion.
Jag vill gärna tolka Laila Kihlströms redogörelse för varför FPG inte beviljar avsteg från sitt skuldföringskrav, ens när det gäller utfästelser som vid skuldföring medför skatterättsliga komplikationer, som så, att principen inte är ”helig” och att en omprövning kan komma att ske. Det vore önskvärt att en positiv lösning kom till stånd redan före eventuella lagstiftningsåtgärder. Paradoxalt nog är det alltså f.n. lättare att kreditförsäkra ”ensidigt” antastbara pensionsutfästelser än definitiva.
Anders Palm, pensionskonsult, Malmö