Balans nr 1 1988

Uppdragsförhållande eller ej?

Vilka risker löper en revisor att bli bunden av ett underförstått uppdragsförhållande, och vilka skyldigheter har han att precisera uppdraget för klienten? Urban Engerstedt, föreningsjurist på FAR, kommenterar en aktuell tingsrättsdom som lägger ett stort ansvar på revisorn.

Antalet rättsfall som belyser en revisors ansvar i olika situationer är litet. Nyligen har det dock avkunnats en dom i Helsingborgs tingsrätt (1987-10-12; DT 742) som är av principiellt intresse inte bara för revisorer utan också för andra självständiga uppdragstagare som yrkesmässigt går allmänheten tillhanda med råd och dåd i olika angelägenheter.

Genom domen har en revisor förpliktigats att utge skadestånd till en klient med 215 tkr på grund av felaktig rådgivning i en skattefråga. Det intressanta med domen gäller emellertid inte huruvida rådgivningen varit felaktig utan huruvida det existerat ett uppdragsförhållande mellan parterna.

Omständigheterna i målet var följande.

A var ägare av samtliga 500 aktier i AB C. Hon hade ärvt dem av sin make efter dennes död 1974. Genom avtal 1976-09-30 och 1977-04-22 överlät A aktierna i AB C till ett annat bolag för 805 tkr. AB C var ett s.k. vinstbolag. Bolagets obeskattade vinstmedel, vilka uppkommit genom avyttring 1976 av varulager och inventarier, uppgick till 834 tkr.

I sin deklaration för 1977 års taxering redovisade A en skattepliktig realisationsvinst av aktieförsäljningen. Med frångående av deklarationen eftertaxerades hon med tillämpning av vinstbolagsbestämmelserna. Den tillkommande skatten bestämdes till 473 tkr.

I tingsrätten gjorde A gällande att auktoriserade revisorn D varit uppdragstagare i förhållande till henne vid försäljningen av aktierna och att D gjort sig skyldig till en försummelse som medförde skadeståndsansvar för honom genom att inte avråda henne från transaktionen med tanke på skatteeffekterna av denna. Till utvecklande av sin talan anförde hon att D under ett tjugotal år varit AB C:s revisor och även biträtt hennes make med råd i ekonomiska angelägenheter. D hade även efter A:s makes död kommit att fortsätta som revisor i bolaget och som rådgivare åt A.

I samband med aktieöverlåtelsen, som skedde i samråd med D, biträdde D henne med att göra en värdering av aktierna; någon diskussion om de skattemässiga konsekvenserna av försäljningen förekom inte. Något senare hade D på fråga av A:s son framhållit att det inte var fråga om några planerade skatteflyktsåtgärder och att det därför inte kunde bli tal om en vinstbolagstransaktion.

D bestred käromålet under påstående – såvitt nu är i fråga – att han inte haft något uppdrag att biträda A vid aktieförsäljningen eller med skatterådgivning. Uppdraget som revisor i C hade inte heller medfört någon sådan skyldighet för honom. Eftersom A ej fört talan om skadestånd förrän år 1985, var under alla omständigheter hennes fordran preskriberad enligt bestämmelsen i handelsbalken 18 kap. 9 § (enligt vilken bestämmelse talan mot en sysslomans uppdrag skall föras inom ett år efter det att uppdraget slutredovisats; min anmärkning), eftersom D avslutat sitt uppdrag den 24 september 1976 genom att till företrädare för C överlämna granskade räkenskapshandlingar och debitera C för sitt arbete.

Tingsrätten fann emellertid att D varit uppdragstagare till A. Följande omständigheter talade enligt tingsrätten för denna bedömning.

Då A:s make avled hade D varit AB C:s revisor i ett tjugotal år och även biträtt A:s make med råd i ekonomiska angelägenheter. A, som efter makens död blev ägare till samtliga aktier i C, hade helt saknat kunskaper om och erfarenhet av affärslivet. Hon hade varit beroende av rådgivare och hade enligt egen utsago förlitat sig på D, vilken efter A:s makes bortgång deltagit i ett flertal styrelsesammanträden i C samt fortsatt med att bistå A med att upprätta hennes självdeklarationer. D hade vidare enligt egen uppgift utan att vara därtill förpliktigad diskuterat frågan huruvida försäljningen av aktierna var en vinstbolagsaffär med såväl A som hennes son. Mot bakgrund av det anförda måste D ha förstått att A betraktade honom som sin personliga rådgivare. Vid sådant förhållande hade det åvilat D att klargöra för A att han endast var C:s rådgivare.

D:s invändning om preskription lämnades av tingsrätten utan avseende med motiveringen att D inte förmått visa att han avsagt sig uppdraget som rådgivare åt A.

Några kommentarer

Att en revisor är skyldig att i kraft av sin sakkunskap verka för att förutsättningarna för ett uppdrag noga klarläggs för klienten till undvikande av missförstånd har uttalats av både Kommerskollegium och FARs disciplinnämnd. I detta fall går dock domstolen längre. Sålunda lägger man hela skulden på revisorn för att denne inte upplyst klienten om att något uppdrag över huvud taget inte existerade. Revisorns invändning om att – för den händelse ett uppdragsförhållande ändå skulle anses ha förelegat – fordran varit preskriberad avvisas av domstolen med motiveringen att revisorn ej förmått visa att han avsagt sig uppdraget – ett uppdrag vilket han alltså ej ansett sig inneha!

Man får en känsla av att det hade blivit fel hur revisorn än betett sig. Till saken hör också att det gått närmare tio år mellan tidpunkten för ”uppdragets” utförande och tidpunkten för stämningen i målet under vilken tid, såvitt framgår av domen, revisorn inte utfört några som helst sysslor för klienten.

Sista ordet är emellertid inte sagt i denna sak. D har enligt uppgift överklagat domen, varför det nu blir Skånska hovrättens uppgift att dra gränserna för revisorns ansvar. Oavsett utgången i hovrätten visar målet på vikten av att en revisor – liksom andra kvalificerade rådgivare – så långt möjligt definierar och preciserar sina uppdrag vad avser t.ex. mål, omfattning, riktlinjer för dess genomförande samt arten av arbetsinsats från såväl revisorns som klientens sida. Detta är till gagn för båda parter. Erhållet uppdrag samt senare ändringar i detta bör vidare bekräftas av revisorn, helst skriftligen.

Urban Engerstedt, föreningsjurist FAR