Balans artikelserie Revisorer att minnas, som publiceras med anledning av revisorsauktorisationens 75-årsjubileum, har nu nått fram till den dramatiska tiden för Kreuger-kraschen. I tragedins skugga fortsätter uppbyggnaden av det fortfarande helt unga revisorsyrket.
”Det förefaller som om lagförslaget tillkommit på grund av en av kända förhållanden skapad panikstämning, ... Föreningen är mycket tveksam och anser att man bör avvakta med ändringar tills en mer fullständig revidering av aktiebolagslagen genomförts. ...
Skulle statsmakterna i händelse av brist på advokater, läkare, apotekare m.fl. representanter för de fria yrkena utse en grupp lekmän att vid behov fylla deras funktioner? Det måste med skärpa betonas att den tidigare uppfattningen att revision innefattar uppgifter som kan handhas av vilka som helst med näringslivet förtrogna personer är felaktig.”
Så svarar FAR regeringen när den föreslår vissa ändringar av lagbestämmelserna för revisorer ett år efter dödsskottet i Paris i mars 1932. Kreugerkraschen får inte de auktoriserade revisorerna att tappa fattningen.
I en artikel i tidskriften Affärsekonomi förtydligar Oskar Sillén föreningens syn på saken. Det räcker inte, säger han, att bara ändra på bestämmelserna för hur revisorer tillsätts. Revisorerna kommer in när skadan redan är skedd:
”Det vore bättre att rikta in sig på direktionens arbete, ty det är den som handhar det värdeskapande eller förstörande arbetet. Det är enkannerligen de verkställande direktörerna som de senaste åren givit upphov till de största skadorna för näringslivet i dess helhet.”
I juni 1933 tillsätts en kommitté för att utreda frågan om en ny aktiebolagslag och Oskar Sillén blir sakkunnig. (Som sådan kvarstod han när senare – år 1935 – utredningen övertogs av lagberedningen.)
Uppgiften baseras på en enkät från föreningen till ledamöterna, som till 80 % besvarat den.
För de auktoriserade revisorerna upplevs justitiedepartementets förslag att ändra lagreglerna för revisorer som ett hot. De informationskanaler som står till föreningens förfogande utnyttjas. 1933 års ledamotsförteckning innehåller t.ex. viss statistik om hur 1.171 1 uppdrag fördelar sig. Trettionio av dessa avser företag registrerade på Stockholms Fondbörs.
Redan två år tidigare – i januari 1931 – har Stockholms Fondbörs uppvaktats med en skrivelse om det lämpliga i att börsnoterade företag anlitar kvalificerade yrkesrevisorer. Bara litet över 40 procent av de 94 registrerade företagen har då en auktoriserad revisor. Intresset på Stockholms Fondbörs är milt uttryckt ljummet.
År 1932 skriver Oskar Sillén i Affärsekonomi artikeln ”Obligatorisk fackmannarevision vid alla aktiebolag – nya tyska lagföreskrifter”. I slutet av samma år efter en personlig uppvaktning av föreningens ordförande Oskar Sillén beslutar sig Stockholms Fondbörs för att gå ut med en rundskrivelse och rekommendera ”sina” företag att utse åtminstone en auktoriserad revisor!
Men äran för framgången får nog också delas med den aktuella Kreugerkraschen.
Antalet ledamöter har nästan fördubblats på drygt fyra år. Förteckningen för år 1933 upptar 56 aktiva ledamöter. I ”landsorten” har utvecklingen varit än mer explosiv, från nio auktoriserade 1927 till 20 år 1933.
Men det är inte bara numerären som räknas och ger de auktoriserade revisorerna en starkare yrkesidentitet.
Sedan tidskriften Affärsekonomi startats med föreningens välsignelse, och med Oskar Sillén och Nils Karlgren i redaktionsledningen, har man ett forum där olika områden för räkenskapsväsendets utveckling kan bevakas. När förslag till ny bokföringslag kommer 1928, kan det återges i sin helhet och i följande nummer kommenteras och förklaras av utredningens sakkunnige Oskar Sillén.
Man kan också överrumpla med ”märkliga uppslag” som t.ex. att revisorskåren behöver utökas med en ny kategori revisorer, ”godkända granskningsmän”. Förslaget har väckts av Oskar Sillén, som utrett frågan vidare i en kommitté utsedd av handelskamrarna.
I artikeln ”Revisorsfrågan – några synpunkter” kommenterar Nils Karlgren förslaget. Han konstaterar att kommittén har kommit med ett bra förslag och det i psykologiskt rätt ögonblick.
I den konkurrerande revisorssammanslutningen Svenska Revisorsamfundet, som räknar ett hundratal medlemmar, har nämligen kraven på en annan auktorisationsordning blivit allt högljuddare. På årsmötet 1929 äger en ”kupp” rum. Mötet beslutar att man ska auktorisera 20 egna revisorer. Samfundets sekreterare heter Oscar Lindahl, en auktoriserad revisor med känd aversion mot FAR.
Motdraget från Oskar Sillén att föreslå att handelskamrarna också ska auktorisera den nya kategorin revisorer som behövs för mindre komplicerade uppdrag löser den gordiska knuten.
Revisorsamfundet förklarar sig villigt att avstå från egen auktorisation om man också blir representerad i Handelskamrarnas Centrala Revisorsnämnd! Denna begäran ger också de auktoriserade revisorerna en ”efterlängtad” representant i nämnden där FAR tidigare flera gånger försökt bli representerad.
”Med den nya ordningen lägger revisorsamfundet ned stridsyxan, Oscar Lindahl avgår som sekreterare och de båda föreningarna sluter en lång men temporär fred. Svenska Revisorsamfundet erbjuder till och med FAR att ha en representant i sin styrelse. Oskar Sillén accepterar med Seth Svensson som suppleant och uppmanar FARs ledamöter att dubbelansluta sig! Den principfaste och inte lika diplomatiskt lagde Nils Olsson förklarar dock ”att han under inga omständigheter vill ingå däri”.
Höjdpunkten i relationen inträffar 1935, när revisorsamfundets avgående ordförande överstelöjtnant Brusewitz hemställer hos FAR att dess ordförande Oskar Sillén också blir revisorsamfundets! Men det säger FAR nej till.
De båda redaktionsmedlemmarna Oskar Sillén och Nils Karlgren är sålunda väl medvetna om hur man ska backa upp revisorsyrkets utövare och intressen med lämpliga artiklar.
Affärsekonomi, som efter det första numret på 22.000 ex. har en upplaga runt 5.000, når med sin breda redaktionella målsättning företagets alla chefspersoner: kontorschefen, ekonomichefen, försäljningschefen, den nye reklamehefen, inköpschefen, personalchefen och Direktören. Prenumerationspriset är 8:50 kr för 12 nummer. Annonsörerna strömmar villigt till och får när tidningen blivit varm i kläderna krav på standardiserade annonsformat.
Tidningen är m.a.o. ett synnerligen lämpligt forum för att rapportera senaste nytt på revisorsfronten från internationella eller bara interskandinaviska revisorskongresser, för att beskriva utvecklingen av revisorsväsendet i något ledande land eller för att ta upp en aktuell företeelse som gisslar den svenska företagsamheten: förskingringarna. Företagens vånda för att drabbas av en förskingring har inte i motsvarande grad ökat deras förståelse för revisorernas sätt att granska räkenskaperna. Oskar Sillén föreslår exempelvis på ett föreningsmöte 1929 att man i revisionsberättelsen bör ange om man haft möjlighet att kontrollera reskontran eller ej!
På hösten 1930 publicerar Affärsekonomi artikeln ”Om kontroll av utestående fordringar med särskild hänsyn till förskingringsrisken” av Nils Olsson, som är en av Oskar Silléns medarbetare på Industribyrån.
Det är en lång och upplysande artikel, som inte bara slår ett slag för att inhämta saldobesked, utan också för andra kontroller som företagen själva kan ordna.
Ett exempel är systemet med korsade checkar. Någon månad senare skriver FAR på Nils Olssons förslag till alla banker och uppmanar dem att informera sina kunder bättre om just korsade checkar.
Nils Olsson är en aktiv ledamot. Tillsammans med kollegorna Fritz Tjus och Arvid Erikson ifrågasätter han föreningens dåvarande invalsregler. Han menar i en skrivelse daterad juni 1932 att reglerna om revisorernas aktieinnehav måste ses över. När det så väcks förslag om att viss yrkesverksamhet som auktoriserad borde fordras för inval samt om att dispens åt utländsk undersåte kan ges, får Nils Olsson i uppdrag att komma med förslag till nytt invalsreglemente. Det sistnämnda torde ha direkt anknytning till att Kreugerkraschen utreds av den internationella revisionsfirman Price Waterhouse & Co, som nu planerar att öppna kontor i Stockholm.
Det ökade antalet auktoriserade revisorer har medfört ett ökat antal assistenter. På föreningsmötena tar man nu upp även frågor av arbetsgivarkaraktär.
Också här är Nils Olsson i farten. Han inleder ett föreningsmöte med att redogöra för hur en assistentorganisation (= Industribyråns) kan byggas upp. Han betonar vikten av att anställa rätt person för yrket. Han för också fram synpunkter på en bestämd löneskala för åtminstone de tre första åren när assistenten ännu ”inte är till någon större nytta”! Hans förslag är 200, 250 respektive 300 kr/månad. Man kan förstå att protokollföraren Lars Ture Bohlin väljer att sammanfatta den efterföljande debatten som ”lång och livlig”.
Vad som här utspelas på föreningsmötena kan sägas förebåda de uppbrott som sker på byråsidan.
Först ut är fyra av de 15 auktoriserade revisorerna på Industribyrån, som under 1932 beslutar sig för att bryta upp.
Industribyråns avdelning för Ekonomisk Organisation har åter som ett tecken i tiden namnändrat, nu till Revisionsavdelningen. Det står nu fullt klart för envar vad det är man håller på med. Industribyrån har hitintills haft dispens från handelskammarens bestämmelser av år 1912, som stadgar att ”ej heller må revisor innehafva aflönad allmän eller enskild tjänst”. Men ”revisorsnämnden äger dock efter pröfning i hvarje särskildt fall medgifva undantag från dessa bestämmelser”.
För Oskar Sillén, Nils Olsson, Fritz Tjus och Arvid Erikson är tiden mogen för att ta konsekvenserna av denna paragraf. De går samman i en kontorsgemenskap, där var och en driver sin revisorsverksamhet i enskild firma. Det är en självklarhet att man som revisor inte genom aktiebolagsbildning begränsar sitt ansvar till klienternas förfång i händelse av eventuella skadeståndsanspråk – i England och USA var det till och med i lag förbjudet för revisorer att bedriva verksamhet i aktiebolagsform. Den nya byråbildningen kommer att gå under beteckningen STEO, d.v.s. initialerna i de fyra utbrytarnas efternamn.
Också Sven Hagström bryter upp från Einar Cassel och bildar egen byrå, medan Lars Ture Bohlin nöjer sig med att flytta till större kontorslokaler. L T Bohlins Revisionsbyrå har nu 20 anställda och kan i en förteckning, som redovisar tjugo företag som har minst fem anställda med diplom från Handelshögskolan, ståta med tio sådana.
Ytterligare en auktoriserad revisor startar egen byrå, nämligen Per O Öhrling. Han har sedan sin examen på Handelshögskolan 1924 varit anställd hos Anton Wendler, som också är styrelsesuppleant i FAR. Per O Öhrling, som tidigt har insett värdet i att publicera sig, har redan samma år han fått sitt diplom skrivit om ”Ett större grosshandelsföretags bokföringssystem”. Det är en lång och detaljerad artikel, som ”osar” examensarbete.
Anton Wendler, som framför allt hade uppdrag från Kreuger & Toll, fråntas sin revisorsauktorisation i juni 1932. Då är polisutredningarna om Ivar Kreugers transaktioner igång. Och FAR reagerar med att utesluta sin styrelsesuppleant!
Per O Öhrling och ytterligare två av Wendlers medarbetare, de auktoriserade revisorerna Åke Bergqvist och John Wendler, beslutar bryta upp och gå samman i en egen kontorsgemenskap. Som anställda frikänns de alla från ansvar för Ivar Kreugers trassliga affärer.
Den PR-intresserade Per O Öhrling lämnar också bidrag till den nystartade Affärsekonomi. Redan i nr. 2 inleds en liten följetong om ”Affärsbudgeten”. Självkostnadsberäkningar och diskussion om standardkostnader skulle nu för en tid komma att avlösas av den nya ”inneföreteelsen”: Budget.
I en kommentar från redaktionsledningen talas det om budgetkontrollen som ”det tvivelsutan största framsteg som gjorts på räkenskapsväsendets område” ... och som det hjälpmedel som ”håller på att bli affärschefens förnämsta instrument vid ledandet av affärsföretag”! Per O Öhrlings artiklar blir senare rekommenderad frivillig läsning på Handelshögskolan.
Anneli Noréus