”Om man inte lyckas få bukt med den erbarmerliga godtrogenheten som i 99 fall av 100 möjliggör de värsta svindlerierna, så kan man heller inte få någon rätsida på problemet hur mycket än föråldrade revisionssystem utbytas och moderniseras”, skriver en ledarskribent i Dagens Nyheter.
Det är anno 1931 och drygt sju månader före avslöjandet av ”generalbluffen”, ingenjör Ivar Kreugers svindlande affärer. Tidningens ledarskribent efterlyser en ”sund misstänksamhet” och fortsätter:
”Det måste vara något speciellt för vårt folks psyke detta obegränsade förtroende för dem som handha penningmedel ...
... Om man här har att göra med ett specifikt ’nationaldrag’ må lämnas osagt. Säkert är åtminstone att en hygglig, trevlig och umgängessam bedragare tycks ha det ovanligt bra förspänt i detta land. Snart sagt varje gång en ny försnillningsaffär avslöjas får man höra samma historia: Ingen kunde ju misstänka honom för dylika manipulationer ...
Lurade principaler, gäckade revisorer och godtrogna vänner och bekanta stå alltid lika förbluffade och oförstående när kraschen kommer ... (medan) en kassör som ser ut som en skurk och bedragare i regel vackert får hålla sig i skinnet.”
I tidskriften Revisorn, som utges av auktoriserade revisorn Oscar Lindahl i egen regi, har den pågående debatten återgivits med hjälp av olika ”pressröster”. Oscar Lindahl är en ivrig förespråkare av statlig auktorisation.
I tidningen Nya Dagligt Allehanda uttalar sig FARs ordförande Oskar Sillén. De många förskingringarna har väckt ledarsidornas intresse för yrket och även för själva auktorisationsförfarandet. Röster har höjts för att påskynda utvecklingen av antalet auktoriserade revisorer.
Professor Oskar Sillén försvarar den nuvarande auktorisationsförordningen och anser att man ska skynda långsamt. ”Behoven av auktoriserade revisorer böra tillfredsställas allteftersom de göra sig gällande. Säkerligen skulle många oegentligheter ha yppats tidigare, om man haft auktoriserade revisorer.” Det är alltjämt en ”uppfostringsfråga”, menar Oskar Sillén, eftersom det ”är en hel del som ännu inte riktigt ha reda på att man (– företag och offentliga förvaltningar –) till förfogande har yrkesfolk som ingenting annat gör än utöva revisorsverksamhet”.
Men Oskar Sillén glömmer här inte att upplysa tidningens läsare om den nya revisorsinstitutionen – godkända granskningsmän – såsom exempel på en konkret åtgärd som vidtagits för att öka antalet yrkesmän inom revisorskåren. En åtgärd som drygt ett år efter handelskammarens beslut tillfört kåren 170 yrkeskunniga revisorer, om än ej lika kvalificerade som de auktoriserade.
Till skillnad från de auktoriserade är granskningsmännen ofta anställda inom affärslivet och utför sina uppdrag vid sidan om sitt ordinarie arbete, något som de auktoriserade revisorerna enligt statuterna är förhindrade att göra på grund av kraven på oberoende och självständighet.
Tidningen Upsala ser den nya revisorsinstitutionen som ett led i kampen mot förskingringarna, och säger sig våga hysa vissa förhoppningar bl.a. därför att den nya revisorsordningen underlättar för företag på mindre orter att utse officiellt godkända revisorer. Dock är det intressant, påpekar tidningen, att studera hur de nya revisorerna fördelar sig på olika yrken.
Den stora gruppen, 40 procent, utgörs av anställda i bank- eller bankirföretag. Andelen självständigt arbetande yrkesrevisorer är åtta procent. Detta att banktjänstemän utnyttjas som revisorer är ej enbart av godo, instämmer värden för pressrundan, tidskriften Revisorn, och låter den danska kollegan, tidskriften Revisorsbladet, avsluta med artikeln: Är banktjänstemäns ställning såsom revisorer hos bankernas kunder förenlig med tidens krav på revisorns oberoende? ”Svaret”, skriver den statsauktoriserade revisorn och artikelförfattaren, ”kan blott bliva ett absolut nej”.
Den nya revisorsinstitutionen i Sverige har bidragit till att förse landet med fler sakkunniga revisorer, men inte dämpat debatten om revisorns oberoende. De godkända granskningsmännen auktoriseras även de av handelskamrarna, som enligt kritikerna till auktorisationsförfarandet står i ett indirekt beroendeförhållande till sina uppdragsgivare. År 1931 är det bara Finland och Sverige av de nordiska länderna som låter sina respektive handelskamrar sköta revisorsauktorisationen. I Norge har statlig auktorisation införts 1929 och i Danmark har auktorisationen alltsedan den infördes 1909 varit statlig.
Kampen mot oegentligheter är inte bara en fråga om yrkeskunnighet och/eller revisorers oberoende, utan också ett tacksamt debattstoff. Temat som de auktoriserade revisorerna i Norden väljer för sin tredje interskandinaviska kongress, som hålls i Helsingfors 1931, är mer handfast: Övervakningsrevision. Från svensk sida håller auktor revisor Folke Hoflund ett föredrag om detta ”nya” begrepp och syfte.
Med övervakningsrevision eller kontinuerlig revision avses en löpande kontroll av ett företags hela bokföring och förvaltning. Ämnesvalet för kongressen förebådar på ett definitivt sätt ett slut på den gamla goda tiden, när det räckte med att en gång om året besöka sitt företag för revision och siffergranskning. Den industriella expansionen har medfört både större och mer komplexa företag.
Det nya förhållningssättet till revisionsuppdragen följer styrelsen för FAR upp i ledamotsförteckningen för 1932. Den förses med en artikel om ”sifferrevision” – en, kan man man förmoda, något mer smaklig/mindre provocerande benämning än övervakningsrevision. Den anspråkslösa rubriken är ”Några ord om siffergranskning”.
I artikeln konstaterar författaren, auktor revisor Arvid Erikson, att ordet sifferrevision alltmer vunnit insteg i fackkretsar som en benämning på en kontinuerlig, kritisk granskning av de löpande affärshändelserna och deras redovisning i räkenskaperna.
För denna uppgift bör en särskild sifferrevisor anställas och ansvara inför de ordinarie revisorerna. För att sifferrevisorn ska få en mer självständig ställning gentemot företaget bör han helst inte vara engagerad av företaget utan av någon av de ordinarie revisorerna.
FAR pläderar sålunda försynt för förståelse hos sina klienter för att det också krävs en ökad arbetsinsats för att förhindra, eller åtminstone minska, möjligheterna till förskingringar eller andra illojala handlingar.
Betydligt mer intressant för ledamöterna i föreningen är det att få ta del av vad deras ordförande menar är själva ”toppunkten” i bokföringsuppbyggnaden, nämligen balansvärderingen, som tillika är målet för all revision.
I ett föredrag på bl.a. Helsingforskongressen och i artiklar i Affärsekonomi talar Oskar Sillén om ”nyare balansvärderingsprinciper”, koncernbalanser, om hur utförlig en balansräkning ska vara etc. Seth Svensson bidrar också med en artikel om dolda reserver i balansräkningar.
Syftet med värderingsföreskrifterna – såsom de också uttrycks i aktiebolagslagen – är att åstadkomma en balansräkning som ska utvisa vad som får utdelas som företagets vinst. Det är det främsta ändamålet, hävdar Oskar Sillén i sitt föredrag på 1931 års skandinaviska revisorskongress.
År 1931 nådde den internationella depressionen Sverige, men fortfarande noterades AB Kreuger & Tolls ”debentures” till allmänheten till priser 600 procent över det nominella värdet. Förtroendet för Ivar Kreuger var ograverat. Baissespekulanternas förhoppningar kom på skam när moderbolaget Kreuger & Toll och ägaren Ivar Kreuger kontrade med stödköp.
I ett ledarstick med rubriken ”Något om en revisionsberättelse” ställer tidskriften Revisorn frågan om det räcker att säga att de 1.514.700.368:14 kronor, som utgör balansomslutningen för Kreuger & Toll år 1930, är i överensstämmelse med de förda räkenskaperna och i övrigt vad gäller resultatet av bolagets rörelse hänvisa till styrelseberättelsen.
Enligt tidskriftens mening kan man ha anledning att förvänta sig en ”revisionsberättelse som gav lite mer upplysning om hur mycket revisorerna hade trängt in i den labyrint, som det stora bolaget skapat”. Att siffergranskningen och inventeringen av företagets värdehandlingar fullgjorts utan anmärkning uppskattas helt säkert av den kapitalinvesterande allmänheten, ”men ett företag som i så hög grad byggts upp genom allmänhetens insatser kunde förtjänat en liten ’underhandsborgen’ att den (allmänheten) fortfarande med förtroende kan placera sina pengar i bolaget.
... En så stereotyp och intetsägande revisionsberättelse som nu föreligger är inte ägnad att skänka detta förtroende. Tvärtom”, hävdar skribenten och fortsätter: ”Ej ens 30 proc. utdelning ger någon större säkerhetskänsla, då man ser att 32 miljoner av vinsten ospecificerat redovisas som ’vinst å affärstransaktioner’.”
– Några nummer senare under rubriken ”Något om en styrelseberättelse” skriver tidskriften Revisorn att man fått stort gensvar – en mångfald företagare har hört av sig för att uttala sin tillfredsställelse över artikeln ’Något om en revisionsberättelse’, men från ett mycket auktoritativt revisorshåll har det uttalats att den i artikeln framförda synpunkten rörande revisionsberättelsens innehåll ingalunda är den riktiga. Från detta håll har man förmenat att revisorn icke skall utan mycket tvingande skäl förändra en revisionsberättelses formulering från föregående år. En aldrig så liten förändring kan medföra skada för det företag han reviderar.”
Bakom den ”auktoritativa” uppfattningen står styrelsen för de auktoriserade revisorernas förening. Ordförande är alltjämt professor Oskar Sillén.
Lars Ture Bohlin har sedan några år tillbaka (1928) axlat den ”betungande och otacksamma” uppgiften som sekreterare. Övriga ledamöter är Seth Svensson, Herman Egnell, Sven Nissvandt samt suppleanterna Sven Hagström och Anton Wendler.
Suppleanten Anton Wendler är AB Kreuger & Tolls auktoriserade revisor. Detta förhållande gör säkerligen inte företeelsen med den ”intetsägande” revisionsberättelsen mindre intressant att kritisera.
Revisionsberättelsens form och innehåll har även varit föremål för diskussion på ett årsmöte i början av föreningens tillvaro. Det då livligt diskuterade anförandet hölls av Oscar Lindahls bror Gustaf, också auktoriserad revisor. Han pläderade för en ”positiv revisionsberättelse”, och med det avsåg han positivt formulerade uttalanden om olika poster i balansräkningen såsom olika tillgångs- och skuldposter, och i synnerhet då lagret och utestående fordringar. Även om värdepapper och deras värdering borde man yttra sig på ett mer upplysande sätt. Aktieägarna borde här inte nöja sig med att revisorn vid sin inventering kunnat pricka av samtliga värdehandlingar.
Årsmötets mening år 1924 var emellertid den att vartenda ord av förändring i revisionsberättelsen noga måste övervägas. I första hand måste revisorn ta hänsyn till det företag han reviderar och inte genom oförsiktiga uttalanden påskynda någon händelseutveckling mot katastrof.
Den aktuella revisionsberättelsen från AB Kreuger & Toll hänvisar till styrelsens berättelse. Denna hänvisning kunde ju ha varit tillräcklig, skriver tidskriften Revisorn, om berättelsen varit så pass upplysande att man kunnat något så när bedöma (företagets) ställning och avkastning. Men så är det inte, konstaterar skribenten, utan frågetecknen ökas allt eftersom läsningen av berättelsen fortskrider.
Från Föreningen Auktoriserade Revisorer tar man inte vidare upp den kastade handsken om en ny diskussion om revisionsberättelsens form och innehåll. Kanske bedömer föreningens styrelseledamöter det som meningslöst med de dåvarande personliga motsättningarna.
När så katastrofen är ett faktum återkommer tidskriften Revisorn till ämnet under rubriken ”Ebberöds bank”. Utredningsmännen i Kreuger-koncernen har på ”det stora lidandets dag” – långfredagen – sänt ut en kommuniké där man konstaterar att utredningen försvårats bl.a. ”därför att bolagets bokföring icke i alla avseenden klarlägger gången av de för bolaget eller detsamma underställda företag avslutade transaktionerna”. Det är samma räkenskaper som revisorerna, ”ibland vilka befann sig en auktoriserad revisor, för ett år sedan intygade vara i god ordning, förda med omsorg och noggrannhet och där bolagets innehav av aktier, obligationer och andra värdehandlingar inventerats utan anmärkning”.
Händelseutvecklingen ger också tidskriften Revisorn anledning att ta upp en annan för dess redaktör Oscar Lindahl kär käpphäst, nämligen auktorisationsförfarandet. I ett följande nummer gör Oscar Lindahl en tillbakablick på revisionsväsendets korta historia och menar att näringslivets rädsla för statligt ingripande hindrat ett från näringslivet oberoende revisorsinstitut att växa fram.
En av huvudrollsinnehavarna i Kreugerkraschen är bankdirektör Oscar Rydbeck som tillika – vilket tidskriftens artikelförfattare inte underlåter att omnämna – är vice ordförande i Handelskammaren och som sådan mycket aktiv i revisorsfrågan.
För Oscar Lindahl är det obegripligt att de auktoriserade revisorernas förening med dess ordförande Oskar Sillén i spetsen anser att revisorsfrågan i Sverige är löst på ett tillfredsställande sätt, trots att Oskar Sillén medger ”att det för närvarande är mycket svårt att försäkra sig om en effektiv kontroll”.
Det inträffade ger också stoff till en ny pressrunda som diskuterar ”lärdomar” från Kreugerkraschen. Det svenska revisorssystemet utsätts ånyo för ledarskribenters och övriga artikelförfattares intresse.
De skarpa och mycket kritiska artiklarna får Oskar Sillén att fatta pennan. Inlägget publiceras i tidskriften Revisorn. Han efterlyser ett positivt bidrag i revisorsfrågan från tidskriftens redaktör, ”det är så lätt och bekvämt att endast kritisera och riva ned”, och påminner tidskriftens läsare om att enstaka, beklagliga fall av oegentligheter även uppdagats i länder med statlig auktorisation, som t.ex. Danmark.
Skriverierna fortsätter – tidskriften Revisorn utkommer med två nummer i månaden – och kulmen nås när tidskriften ställer frågan om inte ”fallet Wendler är en naturlig frukt av den ståndpunkt som Handelskamrarnas Centrala Revisorsnämnd och styrelsen för föreningen intog år 1925”. Det var det år Oscar Lindahl tilldelades en ”föreskrift” av revisorsnämnden ”för att ha brustit i omdöme och ansvarskänsla för att ha framställt ett för sin klient herr NNs ära och anseende så kränkande yrkande som vägrad ansvarsfrihet”. Detta oaktat att ”nämnden konstaterat att räkenskaperna ej kunde anses uppfylla ens de mindre långtgående fordringarna som man borde kunna begära av en ekonomisk förening”.
Detta torde ha varit droppen för de auktoriserade revisorerna som gick ut med en gemensam annons i dagspressen: ”På förekommen anledning meddelas härmed att tidskriften Revisorn inte är organ för vare sig Svenska Revisorsamfundet eller Föreningen Auktoriserade Revisorer utan är helt och hållet ett privat företag.”
Därmed är auktoriserade revisorn Oscar Lindahl och hans tidskrift Revisorn en gång för alla avsågade som en talesman respektive ett debattforum för revisorsyrket.
Det händelserika och för revisorsyrkets utövare så känsloprövande året 1932 är nästan till ända. En glädjedroppe i allt elände är börsstyrelsens beslut att i en cirkulärskrivelse rekommendera de börsregistrerade företagen att åtminstone utse en auktoriserad revisor. För de auktoriserade revisorerna i FAR lever Kreugerkraschen vidare med utredningar och domstolsutlåtanden samt i den kommitté som tillsätts av den nya regeringen och i vilken Oskar Sillén blir sakkunnig.
Anneli Noréus