Samarbete på väg – vidareutbildning av Europas revisorer

Vidareutbildning har blivit ett hett ämne för många revisorsinstitut i våra dagar när förväntningarna på revisorerna bara ökar. Den nybildade europeiska organisationen FEE har samlat ansvariga från hela Europa till ett forum i Bryssel. IREVs VD Liv Jarness, som representerade Sverige, redogör här för tankegångarna.

Gemensamt för revisorsyrket världen över är de ständigt ökande kraven som ställs på revisorerna i modern affärsverksamhet. En revisor som skall leva upp till sina klienters behov och önskemål i en föränderlig värld genomgår en livslång kompetensutveckling. Traditionell revisorsutbildning och erfarenhet kompletteras efter hand med specialisering inom valda områden.

Detta är viktiga frågor på dagordningen för Fédération des Experts Comptables Européens (FEE). Samtidigt är man mån om att framhålla medlemsländernas och den enskilda revisorns frihet att själv avgöra vilka tjänster man vill erbjuda, så länge de etiska reglerna för yrket efterlevs.

Den världsomspännande revisorsorganisationen är IFAC – International Federation of Accountants. Europeiska länder är väl representerade i IFAC (med bl. a. svensk vicepresident: auktor revisor Bertil Edlund).

IFAC har under senare år lagt ner ett omfattande arbete på bl. a. utbildnings- och kompetensfrågor. Detta arbete har resulterat i ett flertal rekommendationer. Grundinställningen hos FEE är att IFAC skall arbeta med dessa frågor på mera detaljerad nivå, medan FEE skall koncentrera sig på utvecklingen i den europeiska revisorskåren.

Utveckling och harmonisering

FEE har som huvuduppgift att arbeta för utveckling och harmonisering av revisorsyrket i Europa i vid bemärkelse, såväl inom privat som offentlig sektor. FEE skall främja samarbetet mellan de europeiska revisorsorganisationerna i frågor av gemensamt intresse. Kongresser och seminarier kan anordnas för att förmedla kunskapsutveckling och nya rön inom relevanta områden samt att ge möjligheter till diskussion och erfarenhetsutbyte i yrkesfrågor.

FEE skall representera den europeiska revisorsprofessionen på internationell nivå, och även vara de europeiska revisorernas enda konsultativa organ gentemot EG.

Medlemmar i FEE är idag 29 organisationer för auktoriserade revisorer och motsvarande i 19 västeuropeiska länder. Därtill kommer två associerade medlemsorganisationer, från Israel och Jugoslavien.

Sverige representeras av FAR.

Arbetsspråken är i praktiken franska och engelska även om några ”officiella språk” inte existerar.

Utbildning för fri marknad

EGs åttonde direktiv handlar bl. a. om utbildnings- och praktikkrav för de revisorer som skall arbeta på den fria europeiska arbetsmarknaden inom EG. Inte alla FEE-medlemmar tillhör EG, och än så länge har endast Västtyskland infört EGs åttonde direktiv. Trots detta har självklart direktivet betydelse för FEEs arbete, även för de medlemmar i FEE som inte tillhör EG, men väl EG-sfären. Inom FEE återfinns en EG-kommitté som har till uppgift att formulera FEEs synpunkter på olika frågor som dyker upp inom EG. FEE ser sig även som initiativtagare i sådana frågor som berör revisorsyrket.

Från UEC har FEE bl. a. tagit över tidigare rekommendationer i utbildningsfrågor. Dessa rekommendationer har ännu inte fått en officiell status inom FEE, men fungerar som arbetsverktyg.

Bland de viktigare rekommendationerna från UEC är Statement on Continuing Professional Education från 1982, som i sin tur utgör basen för FARs och SRS uttalande i januari 1984 om vidareutbildning av auktoriserade och godkända revisorer (se sist i artikeln, red.anm.).

FEE och CPE

CPE står för Continuing Professional Education, ett uttryck som egentligen säger mer än den svenska översättningen: vidareutbildning. Statement on Continuing Professional Education slår fast att vidareutbildning är en angelägenhet för alla ledamöter i FEEs (tidigare UECs) medlemsorganisationer, men överlåter till respektive medlemsorganisation att avgöra om vidareutbildning skall vara obligatorisk. Dock förväntar man sig att alla FEE-organisationer kräver en viss grad av engagemang i vidareutbildning från sina medlemmar.

Medlemsorganisationerna förväntas även erbjuda sina medlemmar ett tillräckligt brett urval av kurser inom relevanta områden för att alla skall kunna fullgöra sin vidareutbildning. Det är dock fortfarande upp till individen att avgöra vad som är relevant utbildning i varje enskilt fall.

Beträffande omfattningen av vidareutbildningen har man enats om att rekommendera 120 timmar över en treårsperiod som en lämplig mängd. Samma mått gäller således för FARs ledamöter.

CPE FORUM

Till ett FORUM kring vidareutbildningsfrågor i Bryssel hösten 1987 kom representanter från 20 medlemsorganisationer i 13 länder.

På dagordningen stod dels presentationer av utbildningsläget inom de olika organisationerna, dels diskussioner kring gemensamma frågor beträffande obligatorium och deltagandet i vidareutbildning.

Dessutom diskuterades FEEs roll inom vidareutbildningsområdet och vidareutbildningsfrågor i ett framtidsperspektiv.

Här nedan skall ges tre exempel på hur vidareutbildningsfrågorna tas om hand i andra europeiska länder. Nederländerna och Frankrike har valts därför att likheten med svenska förhållanden är stor. England har ett Fellowship som motsvarar FARs Seniorbegrepp i utbildningssammanhang, nämligen vid tio år eller mer efter auktorisation.

NIvRA och VERA

Den holländska revisorsorganisationen, NIvRA (Nederlands Instituut van Registeraccountants), har valt att organisera sin vidareutbildning med hjälp av en särskild kommitté kallad VERA (Voortgezette Educatie Registeraccountants). I ledningen ingår representanter från stora och små revisionsbyråer såväl som från myndigheter och industri. Det senare beror på att man i NIvRA har även revisorer i offentlig verksamhet och internrevisorer i sin medlemskår.

VERA består av ett antal styrgrupper som var och en täcker in ett specialområde: revision, ADB, juridik, skatter, ekonomistyrning, management och non-profits. Resultatet av styrgruppernas arbete omsätts till kurser av arbetsgrupper som väljs från gång till gång.

Deltagandet i skattekurser och övriga juridiska kurser är gott, medan intresset för datakurser minskar. De stora byråerna klarar denna utbildning själva. Det är även svårt att motivera deltagare till kurser inom management-området.

NIvRAs medlemsantal den 31 augusti 1987 var 5.987, varav 2.509 på revisionsbyråer. 2.210 deltagare (1.100 personer) var med på 40 kurser vid 90 tillfällen inom VERAs program 1986/87, under totalt 3.422 deltagardagar.

NIvRA räknar med att ca 25 % av vidareutbildningen genomgås i VERA-regi. En ny rekommendation från 1986 syftar bl. a. till att utöka andelen strukturerad vidareutbildning (dvs utbildning i form av kurser och dylikt). Samtidigt anbefalls att man skall kunna redovisa kursdeltagandet.

40 timmar per år eller 80 timmar över en tvåårsperiod anses vara lämplig omfattning. En undersökning 1983 visade att endast 24 % inte nådde upp till 40 timmar per år.

Vidareutbildning är än så länge frivillig för NIvRAs medlemmar, men krafter arbetar för ett obligatorium, kanske framåt år 2000.

Samarbetet mellan NIvRA/VERA och revisionsbyråerna är gott. VERA besöker byråerna med ca fem års intervall för att hålla kontakten och även undersöka möjligheterna till samarbete kring materialutveckling m.m.

1,1 % av lönen till utbildning

I Frankrike samarbetar revisorsorganisationerna om vidareutbildningsfrågorna, som sköts av två utbildningsinstitut: CFCG (Centre de Formation Professionelle Supérieure de Comptabilité et de Gestion) och CNCC Formation (CNCC är namnet på en av Frankrikes tre medlemsorganisationer i FEE). I Frankrike finns ca 10.000 revisorer med 70.000 medarbetare.

Man försöker i utbildningen att separera de ”professionella” deltagarna från ”non-diploma”. Ca 100 kurser med totalt ca 6.000 deltagare genomförs varje år. Kurserna går över 1,5–2 dagar. För att driva fram vidareutbildningen hålls även kortare eftermiddagsarrangemang, där man kan inta en måltid före kursstart. På dessa arrangemang i Paris deltar ca 50–100 personer per gång.

Enligt fransk lag är alla företag med mer än tio anställda tvingade att avsätta minst 1,1 % av den totala lönesumman till utbildning. I verkligheten används i genomsnitt ca 2 % av lönesumman.

Detta ger god grogrund för en obligatorisk vidareutbildning. Ett krav på 40 timmar per år gäller sedan 1979 för medlemmarna i CNCC, och nu följer även de andra organisationerna efter.

Tio års vidareutbildning för fellowship

Det engelska exemplet är hämtat från ICAEW (The Institute of Chartered Accountants in England & Wales). Storbritannien var i övrigt representerat av ytterligare fyra organisationer, varav den skotska organisationen, The Institute of Chartered Accountants of Scotland, är den enda som har auktoriserade revisorer enligt svensk definition som medlemmar. Övriga organiserar konsulter av olika slag inom redovisning och finansiering.

Inom ICAEW formaliserades vidareutbildningen 1978, efter att tidigare ha drivits som en uppdateringsverksamhet. Ramen kring vidareutbildningen är självreglerande, vilket betyder att varje individ tar ansvar för sin utbildning.

Endast 25 % av institutets medlemmar är praktiserande revisorer. För dessa gäller att man måste ha två års godkänd praktik varvad med utbildning och examination för att få certifikat som revisor. Detta motsvarar närmast den grundutbildning en svensk revisorsassistent måste genomgå under praktiktiden.

Om man aspirerar på Fellowship, som är seniorgraden av medlemskap i föreningen, måste man därefter kunna dokumentera full kvot av vidareutbildning under en obruten tioårsperiod.

Tidigare hade man ett krav på 120 timmar strukturerad vidareutbildning över en treårsperiod. Stora svårigheter uppstod när kvalitetskontroll skulle utövas, särskilt som många externa kurser skulle inräknas.

Numera gäller ett enkelt rapportsystem, där man varje år fyller i en liten talong som bekräftar att man anser sig ha fullföljt sin vidareutbildning. Svarsprocenten för dem som samlar poäng till Fellowship är dock låg, något som inte behöver innebära att dessa inte har genomgått någon utbildning.

Det är möjligt för ICAEW att vid behov infordra en redogörelse för utbildningen, t. ex. i samband med disciplinärenden.

Enligt ICAEW är vidareutbildningen indelad i strukturerad, dvs närvaro som deltagare eller lärare vid kurser, konferenser och seminarier, och ostrukturerad, dvs särskilt studerande, forskning, författarskap m.m. Effektiv vidareutbildning anses bestå av en lagom blandning av dessa aktiviteter.

Omfattningen av utbildningen graderas i ett poängsystem, där ett rimligt mål anses vara 150 poäng per år. Strukturerad utbildning ger 3 poäng per timme, medan en ostrukturerad timme får räknas som 1 poäng.

Beträffande innehållet i utbildningen är det upp till varje individ att avgöra vad han behöver. ICAEW har ett omfattande utbildningsprogram, inklusive studiepaket, för att underlätta valet.

En framtidsidé som diskuteras är att bilda sektioner för medlemmar som är intresserade av specialområden, t. ex. skatter. På detta sätt kan man kanske skapa en frivillig diplomering av specialister.

Eventuellt kan kraven från det offentligas sida på vidareutbildning komma att skärpas, t. ex. genom EGs åttonde direktiv eller genom inhemsk lagstiftning.

Alla har ambitionen

För övriga deltagarländer gäller att alla har ambitionen att leva upp till ett mått för vidareutbildning motsvarande 40 timmar/år eller 120 timmar över en treårsperiod.

Skottland, som rekommenderar 100 timmar över tre år, har ett högt kursdeltagande. ICAS (Institute of Chartered Accountants of Scotland) har 11.700 medlemmar, varav hälften arbetar i Skottland, de övriga i England, Wales eller andra länder. Mer än 3.500 medlemmar deltog i vidareutbildning det senaste året. ICAS skräddarsyr även utbildning för näringslivet.

Irland har en något speciell situation, ICAI (Institute of Chartered Accountants in Ireland) har 5.500 medlemmar från både Eire och Nordirland. Hälften av medlemmarna arbetar i Dublin och Belfast, men resten är spridda över hela ön. Ca 100 kurser arrangerades föregående år. En intressant idé som presenterades var en säsongbiljett till fast pris. Med den i fickan skulle man sedan kunna gå på alla kurser man önskade.

Andra intressanta initiativ hade tagits av den spanska revisorsorganisationen Instituto de Censores Jurados de Cuentas de España, som har 4.200 medlemmar.

Det spanska institutet kräver minst 40 timmar utbildning per år av sina medlemmar. En vidareutbildningskommitté har till uppgift att försörja kåren med ett kursprogram som täcker alla medlemmars behov. För att få FARt på utbildningen anordnas gratis 16-timmarskurser i alla spanska städer där institutet är representerat. 75 % av medlemmarna deltar i dessa kurser. I tillägg till detta finns ett 30-tal andra kurser. Arbetet med nya kurser pågår, man är mycket medveten om betydelsen av vidareutbildning, och utövar även kontroll över efterlevnaden av institutets krav.

Även den portugisiska föreningen, CROC (Camara dos Revisores Oficiais de Contas), har en organiserad vidareutbildning som styrs av en utbildningskommitté. Kurser och seminarier anordnas över hela landet, oftast omfattande 12–18 timmar. Man har dock haft vissa problem med kursdeltagandet, och försöker nu i första hand lägga kurserna i Lissabon och Porto, de två städer där en stor del av kåren återfinns.

Övriga deltagande länder var, förutom Norge, Danmark och Sverige, Italien, Österrike Luxemburg och Belgien. Av dessa länder har endast Belgien ett obligatorium. För medlemmarna i Institut des Experts Comptables gäller minst 30 timmar per år. Institutet har dock ingen egen kursverksamhet, utan förlitar sig på de lokala revisorssammanslutningarna.

För Belgiens övriga revisorer, som tillhör IRE (Institut des Réviseurs d’Entreprise), finns en rekommendation om 40 timmar per år. 70–80 % av medlemmarna deltar i institutets utbildning. IRE har även ett system för övervakning och godkännande av kurser som ges av andra utbildningsinstitut.

Den italienska föreningen, Consiglio Nazionale dei Dottori Commercialisti, har ingen egen kursverksamhet, men anser att föreningens medlemmar fyller sitt behov av vidareutbildning i tillräcklig omfattning genom de lokala revisorsorganisationernas försorg.

Luxemburgs 230 medlemmar arbetar till stor del i de omkringliggande länderna, och drar således nytta av den utbildningsverksamhet som bedrivs där.

Den västtyska medlemsföreningen i FEE, IdW (Institut der Wirtschaftsprüfer), hade lämnat återbud till mötet. IdW har sedan länge en omfattande kursverksamhet.

De två österrikiska medlemsorganisationerna har frivillig vidareutbildning, utan någon styrning från föreningarna.

Förhållandena i de nordiska länderna är rätt lika beträffande vidareutbildning, även om Sverige är ensamt om att ha ett separat utbildningsinstitut, IREV. Mellan de nordiska länderna finns även ett visst samarbete i utbildningsfrågor.

Vidareutbildning i Sverige

FAR har tidigare, som medlem i UEC, varit med i arbetet kring Statement on Continuing Professional Education. En naturlig följd av detta arbete blev att ta fram ett uttalande från FAR om vidareutbildning. Till detta uttalande anslöt sig även de godkända revisorernas organisation, Svenska Revisorsamfundet SRS, 1984.

FAR och SRS rekommenderar i dag 120 timmar per treårsperiod som en rimlig omfattning på vidareutbildningen efter auktorisation eller godkännande. Vidareutbildningen indelas i fördjupning, uppdatering och specialisering (se sist i artikeln, red.anm.).

En enkät hos några FAR-byråer som tillsammans representerar mer än 50 % av FARs ledamöter visar att alla dessa byråer i dag har en vidareutbildningspolicy som motsvarar FARs uttalande. I flera fall ställs utbildningskraven högre än den rekommenderade kvoten.

De flesta av de tillfrågade byråerna hade även ett eget vidareutbildningsprogram. Innehållsmässigt stämde programmen rätt väl överens med IREVs kursutbud, oftast med vissa tillägg.

De tillfrågade byråerna hör till Sveriges största eller ingår i kedjebildningar med bl. a. gemensamma utbildningsaktiviteter. De flesta inom denna grupp ansåg att vidareutbildningen inom deras byrå eller kedja var tillfredsställande både kvalitativt och kvantitativt.

Som i övriga europeiska länder låter man i stor utsträckning individen avgöra vilken utbildning han/hon anser sig behöva.

IREVs andel av vidareutbildningen är relativt liten: 20 % av FAR-kåren deltar i en kurs eller ett seminarium arrangerad av IREV under ett verksamhetsår. Deltagandet är störst från byråer med 11–250 anställda, där 40 % av de auktoriserade revisorerna deltar under ett år.

Likaså är deltagandet störst de fem första åren efter auktorisation, då ca 30 % deltar i IREV-utbildning. Från seniorgruppen (auktoriserade i mer än tio år), som utgör en tredjedel av kåren, deltar endast 10 % i IREVs kursverksamhet.

Som jämförelse kan nämnas att Danmark och Norge har ett högre deltagande i vidareutbildningen från föreningarnas medlemmar, i båda fallen 40–45 %.

Mycket att hämta

Det är knappast möjligt att dra några slutsatser för hela revisorskåren utifrån detta undersökningsmaterial. Med de ständigt ökande kompetenskrav som ställs på revisorer i dag är det ändå rimligt att tro att mycket utbildning äger rum även hos de mindre revisionsbyråerna, internt eller via kursarrangörer utanför revisorskåren.

Trots de svårigheter som språkbarriärerna ställer till med finns det mycket att hämta i ett europeiskt samarbete i utbildningsfrågor. Att mötas till diskussioner kring gemensamma problem är alltid givande. I andra sammanhang skulle man kunna koncentrera sig på praktiska arbetsuppgifter beträffande kursutveckling, materialbyte etc. Kunskap om andra länders näringsliv och lagstiftning är en nödvändighet för alla revisorer i multinationella företag.

CPE Forum 1987 i FEEs regi var ett mycket nyttigt arrangemang för de 25 deltagarna, varav de flesta var personer som på heltid hade ansvar för utbildningsfrågor och utbildningens genomförande.

Liv Jarness, VD, IREV

Liv Jarness, IREVs VD