Man kan som revisor ha olika inställningar till revisionsuppdrag hos skumraskföretag. Lagstiftaren har nu ålagt alla aktiebolag att välja auktoriserade eller godkända revisorer. Risken finns för en kulturkollision när en seriös revisor konfronteras med en oseriös klient.

FARs generalsekreterare, auktor revisor Björn Markland konstaterar att 1988-reformen bygger på att seriösa revisorer åtar sig uppdrag även i oseriösa företag. Men då krävs också att skattemyndigheter och massmedier får bättre förståelse för revisorsrollen.

Två bilder ur verkliga livet:

Toronto, hösten 1985: Jag besöker en stor kanadensisk revisionsbyrå och diskuterar frågan om minimering av risker – revisorns risker. Mina kanadensiska kolleger visar stolt en tryckt blankett med rubriken Prospective Clients Evaluation Sheet. Fyra tättryckta sidor med finstilta kryssfrågor skall fyllas i av den partner som vill acceptera ett revisionsuppdrag hos en ny klient. En stor del av frågorna gäller klientens etiska och affärsmoraliska status.

– Minst en ytterligare partner måste gå igenom blanketten, berättar en av kollegerna. Och om han inte tillstyrker, avvisar vi uppdraget.

– Men om andra byråer också har samma principer betyder det ju att det företaget inte får någon revisor?

– So what?

FARs kansli hösten 1986: En artig och vänlig advokat har begärt företräde. Han representerar en beryktad affärsman i pornografibranschen, som skall starta ett nytt företag.

Pornografen – om uttrycket tillåts – inser att han kommer att möta en massiv kritik i massmedierna, och har instruerat advokaten att han på allt sätt vill vara säker på att inte bli kritiserad från affärsetisk utgångspunkt. Advokaten har därför fått uppdraget att engagera en förstklassig auktoriserad revisor.

Den stackars advokaten, som känner många högt respekterade auktoriserade revisorer, har ambitiöst kontaktat den ena efter den andra. Alla tackar nej när de hör vem som står bakom det tänkta klientföretaget. Till sist förbarmar sig en av dem över advokaten och lovar att ställa upp – om han får ett intyg från FAR att uppdraget inte strider mot god revisorssed.

Jag skrev ett sådant intyg. Det har sagts mig att den ifrågavarande kollegan accepterade uppdraget när han fick intyget.

Två inställningar

De två ögonblicksbilderna illustrerar lika många attityder till att vara seriös revisor i ett oseriöst klientföretag. Det skall genast sägas att problemet inte varit särskilt vanligt för oss auktoriserade revisorer.

Bland oseriösa företag har det hört till undantagen att man – som pornografen – önskat sig en auktoriserad revisor. Och vi själva har nog innerst inne tänkt i samma banor som de kanadensiska kollegerna: det är lika skönt att slippa dem!

Men mot den fullt begripliga attityden står samhällets intresse av en seriös yrkesrevision i alla företag som bedrivs utan personligt betalningsansvar för företagaren själv. Att få driva ett aktiebolag är ett privilegium från lagstiftaren, som åtföljs av ett antal åligganden: offentlig redovisning, bundet eget kapital – och obligatorisk revision!

Reformåret 1988

I år är det 1988, det år då alla aktiebolag äntligen måste välja minst en revisor som står under Kommerskollegiets tillsyn. ”1988-reformen” har länge diskuterats i termer av revisorskårens kapacitet. Företrädare för Sveriges Redovisningskonsulters Förbund (SRF) har länge bearbetat massmedierna – inte utan framgång – med budskapet att revisorerna inte kommer att räcka till. Man har till och med markerat att de väl genomarbetade och etablerade reglerna för revisorsjäv, som skapades när den nuvarande aktiebolagslagen var ny, skulle behöva snävas in om revisorerna skall få tid för alla nya klienter.

För mig är detta en pseudodebatt, framför allt efter den övertygande undersökning som kollegan Jan Johanson gjorde på PRVs bolagsbyrå 1986. Undersökningen, som publicerades i Balans 7/86, visar att de nya uppdragen bara kommer att öka de auktoriserade och godkända revisorernas belastning helt marginellt, om man jämför med revisorskårens egen dynamiska nettoökning.

Kulturkollision

Jag är avsevärt mer bekymrad över en fråga som jag knappast alls hört diskuteras bland kolleger, än mindre sett behandlad i tryck. 1988-reformen kommer att tillföra oss (SRS-byråerna förmodligen mer än FAR-byråerna, men det påverkar inte resonemanget) en helt ny kategori av klienter: de motvilliga. Och gentemot lagstiftaren har vi tagit på oss ett ansvar att ta hand också om de klienterna.

Den stora risken är att det blir en kulturkollision som vi inte är mentalt förberedda på. Men låt mig först analysera de tänkbara skälen till att tacka nej till en 1988-klient.

Jag kan tänka mig främst tre skäl till att en auktoriserad eller godkänd revisor inte accepterar ett revisionsuppdrag. Jag tillåter mig i det följande att bortse från rådgivningsuppdrag, som är något mer komplicerade från etisk synpunkt.

Får kanske inte betalt

Jag får kanske inte betalt: Åtskilliga av de bolag som väntar in i det sista med att välja en yrkesrevisor har antagligen dålig ekonomi. FAR har under senare år utfärdat flera rekommendationer och uttalanden som berör revisorns arbete i krisföretag, och de går alla ut på att revisorn skall intensifiera sin granskning när klienten drabbas av hårda tider.

Det fanns en tid när vi från FARs sida med en viss bitterhet sade att revisorsyrket var det enda jobb där man förväntades arbeta intensivare ju mindre sannolikt det var att man skulle få betalt. I och med den nya konkurslagen har vi äntligen fått förmånsrätt i konkurs för revisionsarvoden, och det med god placering i förhållande till andra prioriterade borgenärer. Den juridiska förmånsrätten är naturligtvis inte någon tröst när konkursboet helt saknar tillgångar. Men ett visst skydd är den, och inte minst markerar den lagstiftarens uppskattning av de seriösa revisorernas arbete i krisföretag.

Hinner inte flera

Jag har inte tid: En enskild revisor kan med rätt göra en sådan invändning. Men på det stora hela taget finns det, som jag påpekat, ingen anledning att förmoda att revisorskåren som helhet skulle ha några kapacitetsproblem med att ta emot de nya klienterna. Knut Wachtmeister (m) och Marianne Karlsson (c) har motionerat i riksdagen om möjligheter till dispens från 1988-reformen. Marianne Karlsson grundar sin motion främst på sociala överväganden beträffande de icke auktoriserade eller godkända revisorer som visserligen får sitta kvar som revisorer men utsätts för att dela revisionen med en yrkesrevisor. Wachtmeister, däremot, stöder sig på siffror från PRV och menar att revisorerna inte kommer att räcka till.

FAR har beretts tillfälle att, med eldunderstöd från Svenska Revisorsamfundet SRS, framträda i riksdagens lagutskott och räta ut frågetecknen kring dessa båda motioner. Själv tror jag inte att kapacitetsaspekten kommer att få någon betydelse, annat än möjligen kortsiktigt under detta och nästa år.

Vill inte ha med dem att göra

Jag vill inte ha med dem att göra: Nu är vi däremot inne på det verkliga gungflyet – området där etiken och de stolta utfästelserna ställs mot egenintresset och självbevarelsedriften.

Varför känner en FAR-revisor instinktivt att han eller hon inte vill ha att göra med en klient som gör ett oseriöst intryck? Det kan säkert finnas många olika överväganden i bakgrunden, men tre av dem är ganska lätta att identifiera: oron för vad skattemyndigheterna skall säga, risken för negativ press – och den allmänna olusten inför klienten som sådan.

Skattemyndigheternas inställning bekymrar många – tyvärr med en viss rätt. En FAR-ledamot fäste för en tid sedan min uppmärksamhet vid att hon sett en ärendeakt i en taxeringsrevision där en av de uppgifter som skulle fyllas i på aktomslaget var ”Revisor/Bokförare”. Den som fullgör ett renodlat revisionsuppdrag, och kanske till och med anmärker i revisionsberättelsen mot klientens lättsinne i skattefrågor, kan inte vara särskilt förtjust i att inför skattemyndigheten jämställas med ett bokföringsbiträde som själv bär en stor del av ansvaret för det sakliga innehållet i bokslut och deklarationer.

Riksskatteverkets verksledning, som vi har täta, schemalagda och uppriktiga överläggningar med, är helt på det klara med revisorns roll i oseriösa företag. Jag vågar påstå att RSV också har klart för sig att kunskaperna på området är betydligt blygsammare när man kommer närmare skatteförvaltningens gräsrötter, och att man är angelägen om att sprida sanningen dit där den främst behövs. Det upplysningsarbetet har dock klara paralleller med Sisyfos’ ambitioner, eftersom personalomsättningen inom skatteförvaltningen är betydande – rodnen, systrar och bröder, ty I veten vart de duktigaste tar vägen.

Tråkig uppmärksamhet i pressen

Pressen och andra massmedier är en annan hotbild för den kollega som konfronteras med en oseriös klient. Tyvärr är farhågorna helt berättigade, och hoppet om en bättring är mindre kavat än beträffande skatteförvaltningen. Som framgick av reportaget om FAR i Balans 5/88 har vi goda och täta kontakter med många ekonomijournalister, både på tidningarna och på radio/TV.

Men ”fall” som inträffar i börsbolag och andra publika företag täcks i inledningsskedet oftast inte av ekonomijournalister utan av allmänjournalister. Dem kan vi aldrig hoppas att nå med någon heltäckande information. Kanske har vi inget annat val än att trösta oss med den bittra sentensen ”Sticks and stones may break my bones but words can never hurt me”. Fast kolleger som orättvist drabbats av dagspressens snabba förkastelsedomar anser sig nog ha känt en fullt autentisk sveda av de verbala käpparna och stenarna.

Otrevligt folk

Hur rationellt man än resonerar om skattemyndigheternas och pressens inställning kommer man ändå inte ifrån att den slutliga invändningen mot en oseriös klient är att man inte vill ha med sånt folk att göra.

Auktoriserade revisorer är bortskämda. Bortskämda med att alltid vara välkomna hos klienterna. Revisorns besök är ofta ett efterlängtat tillfälle för företagsledaren att diskutera näraliggande ekonomiska problem, lägga fram planer för finansieringen, be om råd när det gäller komplicerade eller triviala redovisningsproblem. Revisorn ses som en kvalitetsstämpel att visa upp för banken, taxeringsnämnden eller storkunden.

Vi kommer att möta 1988-klienter som har en helt annan attityd. Vi kommer att möta samma miljö som taxeringsrevisorer hos skattskyldiga med diffust osäkra samveten: revisorn får det han frågar efter. Och han får det med en kylig attityd som markerar att han egentligen främst springer i vägen. Det är kort sagt en kulturkollision.

Då är det naturligt att förfalla till det oöverlagda resonemanget hos de mindre informerade delarna av skatteförvaltningen och massmedierna och säga att en seriös revisor inte vill ha med sånt folk att göra.

Inte acceptabelt

Frågan om revisors avsägelse av uppdrag har behandlats av FARs disciplinnämnd, som konstaterat att det inte går att bli av med ett obehagligt uppdrag utan vidare. EKO-kommissionen behandlade samma fråga på tal om förtida avgång och kom till samma slutsats, även om formuleringarna där nog var litet väl tillspetsade.

Däremot har frågan om att acceptera eller avböja revisionsuppdrag på etiska grunder såvitt jag kan påminna mig knappast behandlats i auktoritativa sammanhang. Om jag har rätt är det förvånande, eftersom vi talar om en viktig förutsättning för 1988-reformen.

En grym men naturlig slutsats av resonemanget borde vara att det inte är acceptabelt att avböja ett revisionsuppdrag med den enda motiveringen att klienten är oseriös och man inte vill ha med den sorten att göra.

En besvärande inskränkning i slutsatsen är dock att det är försvarbart att tacka nej om man riskerar att inte få betalt eller ens egen byrå inte har tid och likaledes, så länge omvärldens attityd till revisorsrollen släpar efter, om man har anledning att räkna med orättvisa reaktioner från skatteförvaltningen eller massmedierna.

Att komma till rätta med de sistnämnda inskränkningarna, och därmed ge 1988-reformen dess fulla genomslagskraft, är en uppgift som revisorsorganisationerna inte kan axla ensamma. Den tillkommer också skatteförvaltningen och den seriösa ekonomijournalistiken. Men både FAR och de enskilda FAR-ledamöterna och deras byråer kan och vill hjälpa utvecklingen på vägen genom en seriös och slagkraftig information om revisorsrollen.

Björn Markland, auktor revisor, FARs generalsekreterare