Vilka chanser har minoriteten mot ett inlösande moderbolag när detta bestämmer sig för att själv utse alla agerande – inklusive minoritetens gode man – i ett tvångsinlösenförfarande? – Att inlösande bolag lägger sig i vem minoriteten ska ha som ombud är på gränsen till otillbörligt, säger Lars Milberg hos Aktiespararna.
Vid tvångsinlösen tillsätts nästan undantagslöst en god man för att bevaka frånvarande minoritetsaktieägares rätt.
Den gode mannen utser sedan en opartisk skiljeman. Det inlösande bolaget utser likaledes en opartisk skiljeman. Dessa två kommer tillsammans överens om vem som ska vara opartisk ordförande i nämnden som kommer fram till en skiljedom i tvångsinlösenförfarandet.
En god ordning, inte sant? Minoritetens intressen skyddas.
Motsatsen till denna idealbild är att det inlösande bolaget skaffar sig full kontroll över alla fyra aktörerna – såväl gode mannen som alla tre skiljemännen.
För det första: Vem begär tillsättning av god man? Jo, det är dotterbolaget – d. v. s. i själva verket moderbolaget eftersom detta bolag äger minst 90 procent av dotterbolaget.
Olycklig rutin
Särskilt olycklig är rutinen att moderbolaget via dotterbolaget också föreslår vem som ska vara god man. Förslaget accepteras i regel av tingsrätten. Rutinen kan betecknas som olycklig eftersom man bortser från en viktig sak: Den gode mannens funktion är att vara ombud för frånvarande minoritetsaktieägare.
Att det inlösande bolaget på detta sätt lägger sig i vem som minoriteten ska ha som ombud är på gränsen till otillbörligt, säger Lars Milberg, aktieägarombudsman i Sveriges Aktiesparares Riksförbund.
Milberg berättar detta just kommen från en uppgörelse med en stor bank som har som policy att försöka utse sin egen gode man.
Val av skiljemän
Det inlösande bolaget utser alltså gode mannen.
Bolaget påverkar därigenom valet av minoritetens skiljeman, eftersom denne utses av den gode mannen.
Bolaget tillsätter naturligtvis också den egna skiljemannen, som man lagligen har rätt till.
Och när bolaget har de två skiljemännen i sin hand kan det naturligtvis också påverka deras val av ordförande. På så sätt behärskar bolaget alla fyra aktörerna i förfarandet.
Påverkar utgången
På det viset går det också att påverka utgången.
Lars Milberg:
– Det här är elakt uttryckt utan vederbörlig hänsyn till att det är fristående advokater, revisorer, f. d. justitieråd m. fl. som sysslar med sånt här. Man kan säga att det här är människor som inte låter sig tubbas till någonting. Caesars hustru får inte misstänkas. Men det går inte att komma ifrån att misstanken kan finnas där i alla fall.
– Ett system som gör en sådan ordning möjlig är inte bra. Det gäller ju i högsta grad en förtroendesak. Minoriteten måste ha förtroende för sin gode man.
Minoritetsaktieägarna har i regel varken tid eller pengar att själva följa förfarandet – även om det förekommer enstaka ”frihästar” i kulisserna.
Aktiespararna agerar
Men vad gör Aktiespararna i sammanhanget?
Ja, förbundet har aktier i alla noterade bolag. Det har man dels för att komma in på bolagsstämmorna, dels för att agera i tvångsinlösensammanhang. Aktiespararna accepterar aldrig uppköpsförfaranden. Det är en policyfråga att ligga kvar med sina aktier till det bittra slutet.
– Vi tar oss friheten att föreslå såväl skiljemän som gode män, säger Lars Milberg. Godemanskapet bör särskilt uppmärksammas i det här sammanhanget. Gode mannen har ett stort arbete och ansvar. Kraven på gode mannen bör vara höga – man bör inte som i vissa ovana tingsrätter till god man utse den som i andra godemansfall utnyttjas t. ex. för att handha underårigas bankböcker. Tvångsinlösen är ett område där det kan bli hett om öronen. Det finns olika skolor i olika frågor. Och – det handlar ju om pengar.
Vad göra med konvertibler?
Lars Milberg har engagerat sig mycket i tvångsinlösenfrågorna. Problemen är ju många.
Vad ska man t. ex. göra med innehavare av konvertibler och teckningsoptionsrätter?
Frågan är inte reglerad. Tvångsinlösen går inte att genomföra i de fallen.
Vidare är det många av aktieägarna som inte accepterar uppköpserbjudandena utan ligger kvar till tvångsinlösenförfarandet enbart av skatteskäl. Tvångsinlösen är ju ett sådant hot om tvång som lagen accepterar för att det bara ska bli 40 procents beskattning på aktierna oberoende av hur länge man haft den. En del väntar på tvångsinlösen för att få över beskattningen till ett annat år.
För fyra år sedan infördes – efter påtryckningar från Europadomstolen – möjligheten att överklaga en skiljedom i ett tvångsinlösenförfarande.
Viktiga kompetensfrågor
– Men vem betalar kostnader vid ett överklagande? undrar Lars Milberg. Det är en annan oklar fråga. Hela det här regelsystemet skulle må väl av en översyn. Kompetensfrågan är också mycket viktig. Mycket få människor i Sverige har den kompetens som behövs för att sköta ett tvångsinlösenförfarande. Området omfattar allt från företagsvärdering till ren juridik.
Inge Wennberg