En examensuppsats vid Handelshögskolan i Stockholm vintern 1988/89 behandlade den svåra frågan om hur pensionsskuld beräknas i FPG/PRI-systemet, hur skulden speglar de framtida utbetalningarna och hur den finansiella kostnaden kan fastställas. Författarna var Claes Janzon och Kimmo Mattila, numera verksamma vid Öhrlings Reveko och Svenska Shell.
Företag som valt att skuldföra sina pensionsåtaganden för ITPs ålderspension enligt FPG/PRI-systemet får vid boksluten ett besked från PRI med uppgift om storleken på pensionsskulden. Vid utgången av 1987 uppgick företagens totala FPG/PRI-pensionsskuld till 45 miljarder. Beräkningssättet är komplicerat och en heltäckande beskrivning saknas.
Pensionsskulden skall teoretiskt motsvara nuvärdet av den intjänade delen av pensionsrätten. Detta nuvärde är dock i praktiken vanskligt att fastställa. Flera osäkerhetsmoment ingår: livslängd, inflation och framtida förändringar av pensionsrättens innehåll. Ett pensionssystem måste på något sätt ta hänsyn till detta. Dessutom kompliceras pensionsskuldsberäkningen av att det finns ett motsvarande premiefinansierat system, SPP-systemet, som FPG/PRI-systemet vill uppnå jämförbarhet med.
Ålderspensionen i ITP-systemet grundar sig dels på den slutliga pensionsmedförande lönen, dels på den tid man varit i tjänst hos ITP-anslutna företag. För personer som ej ännu gått i pension utgår man från den nuvarande pensionsmedförande lönen.
FPG/PRI-pensionsskulden består av tre delkomponenter:
* Kapitalvärde
* Medel för pensionstillägg
* Kvarstående särskilda värdesäkringsmedel
1987 utgjorde kapitalvärdet i hela systemet 35, pensionstilläggen 7 och värdesäkringsmedlen 3 miljarder.
Kapitalvärdet
Kapitalvärdet i ett företag beräknas separat för varje individ. Summan utgör kapitalvärdesdelen av företagets totala FPG/PRI-pensionsskuld. Trots att pensionsutbetalningarna kommer att grunda sig på den lön individen har när han träder i pension bortser man från höjningar av löner och pensioner som kan antas uppkomma i framtiden. I stället utgår man ifrån den löne- och pensionsnivå som råder på balansdagen.
Vi kommer att i sju steg beskriva hur kapitalvärdet är sammansatt.
Teknisk avgift
Den pensionsrätt som intjänats under året kallas teknisk avgift. Den motsvarar de bruttopremier som skulle ha inbetalats till SPP. Vid beräkningen används ett ränteantagande om 3,5 %, den ränta till vilken SPP förbinder sig att förränta de premier som inbetalas och till vilken FPG/PRI-företagen skall förränta pensionsmedlen. Ränteantagandet korrigeras dock, vilket resulterar i en räntefot på 3,1 %. Detta förklaras nedan.
Den tekniska avgiften utgår från den fulla årliga ålderspension som den nuvarande lönen berättigar till. Det antas att man arbetar till 65 års ålder. Den årliga ålderspensionen, från pensioneringstillfället till dödsfallet, diskonteras till nuvärde. Nuvärdet visar hur mycket som skall intjänas till pensioneringen. Principen är att lika stora årliga avsättningar skall göras under alla år fram till pensioneringstidpunkten. Beloppet fastställs genom en annuitetsberäkning med utgångspunkt i nuvärdet. Annuiteten utgör årets tekniska avgift.
Vid en senare löneförhöjning beräknas en annuitet för löneökningsdelen. Den annuiteten utgår från färre intjänandeår eftersom pensioneringstidpunkten ligger närmare. Den läggs till den tidigare annuiteten och ökar därmed den årliga tekniska avgiften med samma belopp.
I uppsatsen använder vi oss av ett räkneexempel som figur 1 (se sid. 36, Balans 1/90) anknyter till. Linje 1 visar den årliga tekniska avgift som lönen vid 28 års ålder medför. Därefter har vi beräknat den tekniska avgiften om lönen höjs med ett visst lika stort belopp vid 40 eller 55 års ålder.
Figuren visar att ju närmare pensioneringstidpunkten man kommer, desto större blir ökningen i den årliga tekniska avgiften för en viss löneförhöjning. Orsaken är att löneökningen skall tjänas in på färre år. Figuren visar också att den tekniska avgiften blir noll vid 65 års ålder.
Säkerhets- och omkostnadstillägg
FPG/PRI-företagen debiteras varje år för att täcka PRIs administrationskostnader för systemet. Det sker en reservering för framtida kostnader, dels genom ett omkostnadstillägg, dels genom en driftskostnadsbelastning (se nedan). Av försiktighetsskäl görs också en reservering för framtida kostnader för avvikelser från livslängdsantagandena. Detta görs genom ett säkerhetstillägg.
Omkostnads- och säkerhetsreserveringarna görs genom att ränteantagandet sänks med ca 0,4 %, från 3,5 % till ca 3,1 %. Det är alltså 3,1 % som används vid nuvärdesberäkningar. När ränteantagandet sänks blir kapitalvärdet högre, och därmed skulden.
En reservering som gjorts ett år kommer att upplösas senare år. Det sker genom att man räknar upp reserveringen med 3,1 % ränta i stället för de 3,5 % man åtagit sig att förränta kapitalet med. Man kan också säga att pensionsskulden förräntas med 3,5 %, men att 0,4 % tas i anspråk för omkostnader och tillgodogörande av tidigare gjorda säkerhetsreserveringar.
Driftskostnadsbelastning
Vidare görs en driftskostnadsreservering för att täcka administrationen av ITP-systemet. I SPP-systemet används 1,5 % till reserveringar för framtida driftskostnader. I FPG/PRI höjs i stället den tekniska avgiften. Driftskostnadsreserveringen upplöses i praktiken med 1,5 % av grundpensionen vid varje utbetalning. Reserveringen kommer därigenom alltid att motsvara 1,5 % av kapitalvärdet.
Dödsfall/Arvsvinst
En individs förväntade genomsnittliga livslängd ökar med åldern. Därför måste kapitalvärdet höjas för att kompensera för den förväntade livslängden. Denna kapitalvärdeshöjning kallas arvsvinst. Å andra sidan bortfaller kapitalvärdet av pensionsåtagandena när en individ avlider. Systemet är uppbyggt så att arvsvinsten genomsnittligt skall motsvara de bortfall av kapitalvärden som uppkommer vid dödsfall.
Inflationsuppräkning
För att uppnå likhet med SPP-systemet räknas tidigare års intjänade pensionsrätt upp med inflationen. Uppräkningen innebär att kapitalvärdet höjs med inflationen. Liksom i SPP sker ingen uppräkning av kapitalvärdet för redan utgående pension. Denna skyddas redan genom medel för pensionstillägg. Figur 2 (se sid. 36, Balans 1/90) visar hur pensionsrätten bestäms då hänsyn tas till inflation.
Linjen bc representerar den fulla årliga pensionsrätt, i detta fall z kr, som en viss lönenivå medför. Detta belopp kommer att utbetalas, förutsatt att personen arbetar fram till pensioneringen med oförändrad lön. Linjen ab visar hur den intjänade pensionsrätten successivt byggs upp. Vid åldern x har personen tjänat in en pensionsrätt motsvarande årliga pensionsbetalningar om x’ kr. Vid den högre åldern y har denna pensionsrätt ökat till y’ kr, förutsatt att personen inte fått någon löneförhöjning och att ingen inflationsuppräkning har skett.
Vi antar nu att personen får sin första löneförhöjning vid åldern x. Höjningen är 20 % av hans tidigare lön. Den motsvarar en höjning av den fulla pensionsrätten från z till z’. Den fulla pensionsrätten representeras nu i stället av linjen b’c’. Intjänandekurvan förändras också, från adb till adb’. Pensionsrätten måste därför intjänas i högre takt mellan åldrarna x och 65.
Inflationen detta år antas uppgå till 20 %. Vi utgår från punkt d. Inflationsuppräkningen leder till att vi skjuter upp intjänandelinjen från punkt d till punkt e. Vi höjer alltså den tidigare intjänade pensionsrätten med 20 %. Den nya intjänandelinjen blir därför adeb’. Hade ingen inflationsuppräkning gjorts skulle intjänandelinjen bli adb’. Detta visar inflationsuppräkningens periodiseringseffekt: Inflationsuppräkning innebär högre kostnad vid inflationstillfället men lägre kostnader för fortsatt intjänande av pensionsrätt.
Utbetalning av pensioner
När pensioner betalas ut minskas pensionsskulden med det utbetalade beloppet. Samtidigt som utbetalningen orsakar en kostnad leder minskningen av pensionsskulden till en intäkt. De två motverkande faktorerna tar ut varandra, varför pensionskostnaden ej påverkas av pensionsutbetalningar.
Beräkning av ITPK-skuld
Pensionsskulden för ITPK-pensioner beräknas på ett annat sätt än skulden för ITPs ålderspensioner. ITPK-skulden består av ackumulerade årliga avsättningar. Beroende på tjänstemannens födelseår och pensionsmedförande lön bestäms en avsättning för ITPK som uppgår till mellan 1,7 och 3,5 % av lönen. Varje år uppräknas de ackumulerade avsättningarna med 3,1 % ränta. Någon inflationsuppräkning sker inte. Vid dödsfall upplöses skulden, och därför görs även en arvsvinstuppräkning.
Medel för pensionstillägg
Pensionsskuldens andra del består av medel för pensionstillägg.
Syftet är att ge företagen möjlighet att betala pensionstillägg med hjälp av redan avsatta medel. Pensionstilläggen har till syfte att ge ett inflationsskydd från det år då pensionen börjar betalas ut. Det sker genom att den intjänade grundpensionen varje år höjs med ett tillägg som motsvarar inflationen. De ackumulerade årliga tilläggen utgör pensionstillägget.
Medel för pensionstillägg beräknas separat för varje individ och summeras därefter för företaget totalt. För varje individ uträknas det diskonterade värdet av den pensionsrätt han intjänat vid beräkningstillfället. Nuvärdeberäkningen sker med en räntefaktor ”a” (fn. 6,1 %) för tiden före 65 års ålder, och med en annan räntefaktor ”b” (f.n. 1,1 %) för tiden därefter. Detta nuvärde kallar vi ”nuvärde I”.
Sedan uträknas på nytt det diskonterade värdet av individens intjänade pensionsrätt. Nuvärdeberäkningen sker här med räntefaktorn 3,1 % under hela perioden. Vi kallar detta nuvärde ”nuvärde II”. Nuvärde II motsvarar kapitalvärdet.
Nuvärde II subtraheras från nuvärde I. Skillnaden är individens medel för pensionstillägg. Om den är negativ sätts medel för pensionstillägg lika med noll.
Om individen är pensionär adderas det diskonterade värdet av de förväntade framtida utbetalningarna av pensionstillägg till beräkningen av nuvärdet. Härvid används diskonteringsräntan 1,1 %. Detta värde ingår däremot ej i nuvärde II.
Årets avsättning eller upplösning blir årets ändring av de totala medlen för pensionstillägg. Vid utbetalningen av pensionstilläggen minskas medlen för pensionstillägg i motsvarande mån. Vid dödsfall upplöses de medel för pensionstillägg som avsatts för den avlidne. Därför inkluderas arvsvinstuppräkning i beräkningen av medel för pensionstillägg.
Nuvärde I blir större än nuvärde II vid ca 58 års ålder (brytpunkten). Det är då som medlen för pensionstillägg börjar byggas upp för en individ. Brytpunkten och storleken på medel för pensionstillägg påverkas av storleken på räntefaktorerna a och b. Vid 65 års ålder är differensen mellan nuvärde I och II som störst. Då brukar medlen för pensionstillägg uppgå till 20–24 % av kapitalvärdet. Linjen abc i figur 3 (se sid. 37, Balans 1/90) visar utvecklingen av den totala pensionsskulden för en individ. Linjen abd visar utvecklingen av kapitalvärdet. Linjen abc överstiger linjen abd från 58 års ålder, och det skuggade området mellan linjerna utgör medel för pensionstillägg.
Kvarstående särskilda värdesäkringsmedel
Reserveringar görs för särskilda värdesäkringsmedel, motsvarande de värdesäkringspremier som skulle ha inbetalats till SPP. Denna premie uppgår årligen till 0,88 % av den pensionsmedförande lönen. Inom FPG/PRI-systemet är de kvarstående särskilda värdesäkringsmedlen (KSV) inte knutna till individerna. De finns i en gemensam pott för hela företaget. De kan upplösas bara om SAF och PTK beslutar det. KSV upplöses sålunda varken vid utbetalning av pension eller vid dödsfall. Avsättningarna ackumuleras över tiden. Samtidigt förräntas ingående KSV årligen med en marknadsränta (10,45 % för 1988). Om SPPs återbäringsmedel någon gång inte anses tillräckliga för värdesäkring måste värdesäkringsmedel tas i anspråk inom SPP. För att arbetsgivarna inom FPG/PRI-systemet skall ha motsvarande KSV som skulle ha gällt inom SPP-systemet måste FPG-företagens KSV upplösas i samma proportion som hos SPP. Denna upplösning minskar årets pensionskostnad.
Pensionsskulden och framtida utbetalningar
De framtida pensionsutbetalningarna utgör den verkliga belastningen hos företagen. Den skuld som bokförs i balansräkningen skall motsvara denna belastning. Annars kommer företagets ställning, lönsamhet och möjligheter till likviditetstillskott att bli missvisande.
Vi ser här på FPG/PRI-systemet i dess helhet. Givetvis kommer de olika företagens reservering att skilja sig från framtida utbetalningar då tidiga dödsfall respektive långlivade personer drabbar företagen ojämnt.
Speglar då kapitalvärdet de framtida utbetalningarna av grundpension? Svaret beror på om de försäkringsmatematiska antagandena stämmer. Pensionsavsättningarna baseras på de framtida pensionsutbetalningarna, och dessa beräknas med utgångspunkt från försäkringsmatematiska antaganden. Så länge dessa antaganden är riktiga kommer pensionsskulden att spegla utbetalningarna över tiden. Samma resonemang gäller frågan om medel för pensionstillägg speglar de framtida utbetalningarna av pensionstillägg. För KSV är situationen en annan. Dessa medel är endast en godtycklig reservering som kan användas om SPPs övriga reserveringar inte skulle räcka till. Därför kan de inte sägas spegla något pensionsåtagande för FPG-företagen. Av denna anledning kan man säga att värdesäkringsmedlen utgör en ”överreservering”.
Även om pensionsskulden skulle motsvara de framtida pensionsutbetalningarna över tiden betyder inte detta att pensionsskulden vid varje tidpunkt motsvarar de framtida pensionsutbetalningarna. I systemet har man ett realt förräntningskrav på 3,1 %. Detta modifieras dock av beräkningen av medel för pensionstillägg. Den totala pensionsskulden skall, för en individ, förräntas med 3,1 % plus inflationen fram till ca 58 års ålder. Mellan 58 och 65 år förräntas pensionsskulden med 6,1 % plus inflationen, eftersom medel för pensionstillägg byggs upp från 58 års ålder och räntesatsen är 6,1 % före 65 års ålder. Efter 65 år kommer förräntningskravet på pensionsskulden att uppgå till 1,1 % plus inflationen, eftersom räntefaktor b i medel för pensionstillägg är aktuell efter 65 års ålder.
Varför kräver man i det nuvarande systemet en högre förräntning än 3,1 % + inflationen mellan åldern 58 och 65, och lägre därefter? Det beror på att man mellan åldern 58 och 65 vill reservera kapital för inflation efter 65 års ålder. Den teoretiska invändningen man kan ha mot detta är att man genom att göra reserveringar för framtida inflation, och på detta sätt få en pensionskostnad (genom ökad pensionsskuld) för framtida inflation, skuldför en ännu icke uppkommen kostnad. Inflationskostnaden uppkommer ju i samband med att inflationen uppträder.
En enda komponent
Vad gäller avsättningar som görs före 65 års ålder är hela medel för pensionstillägg en överreservering som inte representerar någon pensionsutfästelse. Efter 65 års ålder är inte hela medel för pensionstillägg en överreservering. Till den del den totala pensionsskulden, beräknad med 1,1 % diskonteringsränta, överstiger en total pensionsskuld beräknad med 3,1 % ränta, både vad gäller grundpension och tilläggspension, utgör medel för pensionstillägg en överreservering även efter 65 års ålder.
KSV speglar ofta inte några pensionsutbetalningar. Denna del av pensionsskulden är fullt ut en överreservering. Däremot är kapitalvärdet en god spegling av de framtida pensionsutbetalningarna, förutsatt att de försäkringsmatematiska antagandena är riktiga.
Vi anser att en bättre spegling av pensionsskulden vid varje tidpunkt i stället kan erhållas med en konstruktion där pensionsskulden består av en enda komponent, kapitalvärdet, som alltid beräknas genom en diskontering med realräntan 3,1 %. Med andra ord skall Kapitalvärdet kontinuerligt räknas upp med en nominell ränta, motsvarande 3,1 % plus inflationen (även efter 65 års ålder). Detta innebär att inflationskostnaderna alltid tas samtidigt som inflationen uppträder.
En ytterligare periodiseringseffekt som följer av beräkningskonstruktionen i FPG/PRI-systemet är att intjänandet av löneförhöjningarna med stigande ålder slås ut på allt färre år. Det leder till att pensionskostnaderna (de tekniska avgifterna) med åldern stiger kraftigt i förhållande till lönen. Redovisningsteoretiskt borde intjänandet av pensionsrätt, och därmed pensionskostnaderna, stå i en konstant relation till den prestation som utförs (och där lönen är ett mått på prestationen). I FPG/PRI-systemet blir det däremot relativt dyrare, ur pensionskostnadssynvinkel, att ha äldre personal.
Finansiell kostnad
ITP-planen trädde i kraft 1960. Den första tiden beräknades pensionskostnaden utan någon uppdelning i olika kostnadstyper. Vissa företag började så småningom på eget bevåg redovisa en del av pensionskostnaden som räntekostnad. Den återstående delen av pensionskostnaden redovisades som rörelsekostnad.
Varför började företagen då göra denna uppdelning? Till att börja med innebär möjligheten att skuldföra intjänad pensionsrätt att företagen slipper betala ut pengar till SPP. Man kan se det som att företagen får ett kapitaltillskott, eftersom kapitalet stannar hos företagen. Hade företagen i stället betalat premier till SPP, hade de fått anskaffa kapital på annat sätt. Hade de lånat pengar hade de fått betala ränta. I FPG/PRI-systemet behövs inga lån. Det räcker med att göra en avsättning i bokföringen för pensionsskulden.
FPG/PRI är alltså en form av kapitalanskaffning. Kapital kan sällan anskaffas utan kostnad. Medan ett lån leder till ränteutbetalningar med vissa intervall är en skuldföring enligt FPG/PRI-systemet inte förenad med explicita ränteutbetalningar.
Den implicita ränta som faktiskt drabbar FPG/PRI-företagen beror på att pensionsskuldsberäkningen baseras på en diskontering av framtida pensionsutbetalningar. Denna pensionsskuldsberäkning görs även nästa år genom diskontering av framtida pensionsutbetalningar. Eftersom man närmar sig pensionsutbetalningstidpunkten under året kommer den intjänade pensionsrätten vid årets början att uppräknas med diskonteringsfaktorn. Det är denna uppräkning som skapar den finansiella kostnaden för FPG/PRI-företagen. I årets pensionskostnad kan därför sägas ingå en ränta på det kapitalvärde som fanns vid årets början.
På grund av att allt fler företag började ta hänsyn till denna finansiella kostnad, men beräkningsmetoderna varierade mellan olika företag, sökte man 1982 nå enhetlighet i redovisningen. Tidigare förutsattes det i FARs rekommendation nr 4, ”Redovisning av pensionsskuld och pensionskostnad”, att hela pensionskostnaden var en rörelsekostnad. Nu tog man i rekommendationen in en anvisning om att pensionskostnaden skulle delas upp i finansiell kostnad och rörelsekostnad. Det föreskrivs vilken metod som skall användas för att beräkna dessa poster. Kapitalkostnaden skall motsvara en viss procentandel av företagets genomsnittliga pensionsskuld, varmed menas ett genomsnitt av ingående och utgående pensionsskuld. Den procentsats som skall användas skall fastställas av FPG. Vid beslutet skall man utgå från SPPs medelavkastning under föregående år med vissa smärre justeringar.
Metoden har på senare år bedömts vara otillfredsställande. SPPs höga avkastning har lett till att företagen tar upp en finansiell kostnad som överstiger uppräkningen av pensionsskulden. Den rörelsekostnad som redovisats i FPG/PRI-företagen har därigenom understigit den som skulle uppkommit om företaget i stället varit med i SPP-systemet. I vissa fall har rörelsekostnaden t.o.m. blivit negativ, dvs blivit en rörelseintäkt.
Diskussioner har förts mellan FPG/PRI och FARs redovisningskommitté om att förändra beräkningsgrunden för kapitalkostnadsberäkningen. Vår avsikt är att diskutera tänkbara metoder att beräkna den finansiella kostnaden.
För att underlätta och skapa en struktur för vår analys skapade vi en matris. Denna matris kan användas för att skilja mellan olika synsätt vid bedömningar av hur stora kapitalkostnader som skall redovisas i ett pensionssystem där pensionerna tryggas genom skuldföring. (Se figur 4.)
I | II | |
III | IV | |
V | VI |
Modellen har två dimensioner. Den första innebär att man, som vi ser det, kan ha antingen en enhetlig ränta för alla företag i systemet eller individuellt anpassade kapitalkostnader för företagen. Detta är en viktig skillnad mellan metoderna för kapitalkostnadsberäkning.
I den andra dimension som man kan dela in metoder för kapitalkostnadsberäkningar i, finner vi att man kan ha tre olika, fundamentalt skilda, synsätt.
Det första, jämförbarhetssynsättet, innebär att kapitalkostnaden bestäms genom en jämförelse med ett motsvarande premiefinansierat försäkringssystem. Syftet är att redovisa motsvarande rörelsekostnader i skuldförande företag som i företag anslutna till premiesystemet.
Det andra, uppräkningssynsättet, innebär att kapitalkostnaden bestäms på basis av uppräkningen av pensionsskulden. Man ser alltså uppräkningen som ett förräntningskrav på företagen. Uppräkningen kan därför ses som den finansiella kostnad företaget får betala för att ha tillgång till pensionskapitalet.
Det tredje, marknadssynsättet, syftar till att den finansiella kostnaden för pensionsskulden skall motsvara den kostnad som en kapitalanskaffning på marknaden skulle innebära. Det innebär att kapitalkostnaden speglar marknadsräntorna för lån med motsvarande löptider.
Sex alternativ
De synsätt som uppkommer genom kombination av de två dimensionerna kallar vi fortsättningsvis för alternativ I till VI.
Alternativ I
Principen med jämförbarhetssynsättet är att man skall ha samma rörelsekostnader oavsett om man är med i FPG/PRI- eller SPP-systemet. Utgångspunkten är att företaget p.g.a. kollektivavtal är bundet till ITP-planen. För att uppfylla förpliktelser i ITP-planen har man att välja mellan FPG/PRI- eller SPP-anslutning. Eftersom förpliktelserna är desamma, menar man att rörelsekostnaden borde vara densamma för systemen. Eftersom det inte föreligger någon finansiell kostnad i SPP-systemet, uppgår pensionskostnaden för SPP-företagen till rörelsekostnaden. Skillnaden i total pensionskostnad mellan systemen förklaras enligt detta synsätt helt av den finansiella kostnad som tillkommer för FPG/PRI-företagen p.g.a. den kredit de får genom skuldföringssystemet.
För att jämförbarhetssynsättet skall kunna förenas med principen om en enhetlig ränta för samtliga företag måste någon sorts total kostnadsdifferens mellan FPG/PRI- och SPP-systemet beräknas. Denna totala kostnadsdifferens skall i sin tur sättas i relation till FPG/PRI-systemets totala pensionsskuld. Det är den så beräknade procentsatsen som företagen skall använda för att beräkna kapitalkostnaden.
Varav består då kostnadsdifferensen mellan avsättningar i FPG/PRI-systemet och premier i SPP? Vi kan identifiera fem komponenter:
1. Beräkningsräntan (ca 3,1 %)
2. Årets inflationsuppräkning
3. Ränterabatten (ca 1 %)
4. Kreditförsäkringspremie till FPG (0,3 %)
5. Justeringar för att vissa delar av pensionsskulden beräknas på ett annorlunda sätt
Uppräkning av pensionsskulden p.g.a. punkt 1 och 2 får FPG/PRI-företagen själva stå för, medan SPP med sin avkastning svarar för detta i SPP-systemet. Ränterabatten är en sorts rabatt som SPP-företagen får på premieinbetalningarna. Rabatten är 20 % på premien. Eftersom den bara gäller årets premie kommer ränterabatten bara att motsvara ca 1 % av den totala pensionsskulden. Kreditförsäkringspremien som betalas av FPG/PRI-företagen är en kostnad för att FPG ansvarar för pensionsskulden vid konkurs. Den saknar motsvarighet i SPP-systemet.
Vilka svagheter har då alternativ I-synsättet? Framför allt är det ränterabatten som utgör ett problem. Medan de övriga kostnadskomponenterna procentuellt utgör en lika stor andel av företagens pensionsskulder, oavsett övriga förhållanden, slår ränterabatten olika beroende på åldersstrukturen i företaget och hur länge företaget använt ITP-planen. I allmänhet gäller att ju yngre personalen är, och ju kortare tid företaget tillämpat ITP-planen, desto högre är ränterabatten. Det beror på att man får ränterabatt bara på intjänande av pensionsrätt. Att då tillämpa en enhetlig procentuell belastning på FPG/PRI-företagen motsvarande denna ränterabatt, blir naturligtvis schablonmässigt. I vissa fall kan effekten bli betydande. Dessutom kan man utifrån ett marknadssynsätt kritisera metoden för att den inte tar hänsyn till ränteläget på marknaden.
Fördelen med beräkningssättet är framför allt att man från jämförbarhetssynpunkt får samma rörelsekostnader i FPG/PRI- och SPP-systemet. Detta är bra då pensionsåtagandena är desamma i båda systemen. Vidare medför beräkningssättet att FPG/PRI-företag och SPP-företag får jämförbara räntabilitetstal vad gäller det totala kapitalet. Dessutom har användandet av en enhetlig ränta fördelen att den uppfattas som rättvis av de företag som skall använda den.
Alternativ II
Genom att använda individuella kapitalkostnader skulle problemen med schablonmässighet i ränterabattsbelastningen kunna undvikas. Görs en individuell jämförelse i stället för en kollektiv kan man ta hänsyn till att ränterabatten påverkar olika företag olika mycket.
Förutom de ovan angivna kostnadsskillnaderna skulle man dock enligt detta alternativ i förlängningen också ta hänsyn till de kostnadsskillnader som uppkommer emedan dödsfall påverkar företag i FPG/PRI-systemet.
När en person avlider i FPG/PRI-systemet upplöses individens pensionsskuld. I SPP-systemet får företagen däremot inte tillbaka erlagda premieutgifter för avlidna personer. På detta sätt uppstår en kostnadsdifferens mellan systemen. Vid dödsfall uppstår därför en merintäkt (finansiell intäkt) i FPG/PRI-företaget jämfört med SPP-systemet, eftersom pensionsskulden minskar i FPG/PRI-systemet. Likaså skall FPG/PRI-företagen räkna upp pensionsskulden för de kvarvarande pensionärerna. Dessa s.k. arvsvinstuppräkningar är enligt samma resonemang merkostnader för FPG/PRI-företagen och något som SPP-företagen inte behöver betala för. Av denna anledning skall arvsvinstuppräkningen tas upp som en finansiell kostnad hos FPG/PRI-företagen för att man skall uppnå det som alternativet syftar till.
Fördelen med denna metod jämfört med metoden med enhetlig ränta är att man får fram den korrekta kapitalkostnaden, förutsatt att man har utgångspunkten att rörelsekostnaderna borde vara lika stora för de enskilda företagen i FPG/PRI- och SPP-systemen.
Ett problem i detta sammanhang är att ett företag kan få en väsentligt minskad pensionsskuld som beror på flera ”tidiga” dödsfall bland företagets pensionsberättigade. Eftersom en sådan omständighet ej kan anses vara normal för året bör man i sådana fall redovisa denna intäkt såsom extraordinär i stället för att ta upp den som finansiell intäkt.
Alternativ III
Syftet med uppräkningssynsättet är att den finansiella kostnaden skall motsvara den teoretiska kapitalkostnad som pensionsskulden medför. Skulduppräkningen motsvarar en teoretisk ränta som inte betalas ut utan läggs till skulden. Därför anser man det rimligt att skulduppräkningen utgör den finansiella kostnaden. Uppräkningen består av följande delar:
1. Diskonteringsfaktorn (ca 3,1 %)
2. Årets inflationsuppräkning
3. Justeringar p.g.a. att vissa delar av pensionsskulden beräknas på speciellt sätt.
Enligt en grov beräkning skulle den sammanlagda effekten av detta leda till en finansiell kostnad motsvarande 3,5 % plus inflationen. Förutom denna implicita ränta borde också den explicita räntan, kreditförsäkringspremien på 0,3 %, ingå i kapitalkostnaden. Detta eftersom kreditförsäkringspremien är en entydig kreditkostnad.
Fördelen med detta alternativ är att beräkningen av den finansiella kostnaden är teoretiskt tilltalande, eftersom den harmoniserar med skulduppräkningen. Rörelsekostnaden är ett uttryck för nyintjänad pensionsrätt, medan den finansiella kostnaden motsvarar uppräkningen av befintlig pensionsskuld.
En nackdel är att rörelsekostnaderna för SPP- och FPG/PRI-företagen inte motsvarar varandra eftersom man inte tar hänsyn till ränterabatten. En annan nackdel är att den finansiella kostnaden blir oberoende av den marknadsmässiga ränta som en motsvarande skuld skulle ha inneburit.
Alternativ IV
Detta alternativ är identiskt med det föregående alternativet, eftersom skulduppräkningen blir lika stor, oberoende av det enskilda företagets situation.
Tänkbart är dock att man kan ta hänsyn till de förändringar som uppkommer p.g.a. dödsfall, på samma sätt som gjordes i alternativ II. Anledningen till detta skulle här då inte vara kostnadsdifferensen mellan FPG/PRI- och SPP-systemen utan att dödsfall leder till ändring av pensionsskulden. Man skulle således även kunna se denna ändring som en finansiell post.
Alternativ V
Skuldföringssystemet är jämfört med pensionsförsäkringssystemet ett sätt att anskaffa kapital. Principen med marknadssynsättet är att FPG/PRI-företag skall se vad det skulle kosta att skaffa kapital på ett annat sätt än genom skuldföring i FPG/PRI-systemet, t.ex. vad det skulle kosta att ta ett motsvarande lån på marknaden. De marknadsräntor som skall användas är räntor för lån med löptider motsvarande pensionsskuldens löptider. Genom att väga ihop dessa marknadsräntor med de förväntade pensionsutbetalningarna för FPG/PRI-systemet som helhet erhålls en genomsnittlig ränta som skall användas av samtliga företag.
Om pensionsskulden beräknas enligt nuvarande bestämmelser kommer pensionsskuldens storlek att vara opåverkad av marknadsräntan. I en situation där marknadsräntan är hög i förhållande till uppräkningen av pensionsskulden är pensionsskulden billig i förhållande till ett lån på marknaden. Om marknadsräntan används som finansiell kostnad kommer denna ”vinst” att återspeglas i en lägre rörelsekostnad (som ju beräknas som skillnaden mellan den totala pensionskostnaden och den finansiella kostnaden). Frågan är dock om ett bra finansiellt beslut inte bör återspeglas i en lägre finansiell kostnad snarare än i en lägre rörelsekostnad.
Antag i stället att man använder marknadsräntan som diskonteringsfaktor vid nuvärdeberäkningen av pensionsskulden. Då skulle rörelsekostnaden bli rimlig eftersom uppräkningen av pensionsskulden sker med samma räntesats som den finansiella kostnaden baseras på, dvs marknadsräntan.
Oberoende av hur pensionsskulden beräknas har metoden fördelen att den finansiella kostnaden speglar den ränta som en alternativ kapitalanskaffning skulle innebära. Man bör dock notera att det i praktiken är svårt att finna marknadsräntor för de långa löptider som det blir fråga om.
Nackdelen med att använda en enhetlig ränta är som alltid att den blir schablonmässig. Framför allt innebär detta att man inte tar hänsyn till olika företags åldersstrukturer. Exempelvis borde ett företag med äldre anställda ha en finansiell kostnad som påverkas mest av den korta räntan. Dessutom tas ingen hänsyn till företagens olika kreditvärde.
Alternativ VI
Genom att bestämma kapitalkostnaden utifrån marknadsräntorna på företagsnivå, snarare än för systemet i dess helhet, kan man ta hänsyn till skillnader mellan olika företags åldersstrukturer och kreditvärden. Det är önskvärt, eftersom räntan bör variera beroende på hur långa lån pensionsskulderna motsvarar och vilka kreditvärden företagen har. I övrigt gäller slutsatserna från alternativ V även för detta alternativ.
Fundamentalt olika
Vi har nu beskrivit sex olika alternativ för bestämningen av den finansiella kostnaden och de för- och nackdelar alternativen är förknippade med. Alternativen speglar tre fundamentalt olika synsätt på vad kapitalkostnaden skall motsvara.
Vilket synsätt som är bäst beror på vilket motiv man har med kapitalkostnaden. Vilket motiv som är bäst är däremot en värderingsfråga. Vill man ha jämförbarhet i rörelsekostnader mellan SPP- och FPG/PRI-företagen är jämförbarhetssynsättet riktigast. Vill man ha en kapitalkostnad som speglar skulduppräkningen är uppräkningssynsättet riktigast. Vill man slutligen ha en kapitalkostnad som speglar vad det skulle kosta att anskaffa kapital på marknaden, är marknadssynsättet mest relevant. Marknadssynsättet är dock i praktiken svårare att tillämpa än de två övriga. Som systemet med FPG/PRI är uppbyggt idag, kan de olika synsätten inte uppfyllas samtidigt.
Claes Janzon och Kimmo Mattila