Nära hälften av kvinnorna som slutar på en revisionsbyrå gör det redan inom två år. Men på längre sikt är det inte fler kvinnor än män som slutar. Det är två hypoteser man kan ställa upp efter en pilotstudie som Karin Engblom Fredrikson på FAR har lett. Men hypoteserna behöver prövas på ett större material.
FAR arbetar kontinuerligt med frågor som rör rekryteringen till revisorskåren. I november 1986 gjorde SIFO på uppdrag av FAR en undersökning om ekonomstuderandes uppfattningar om revisorsyrket och deras allmänna prioriteringar vid yrkesval. Sedan dess har frågorna om vilka som väljer revisorsbanan, vilka som lämnar den och varför de hoppar av ansetts viktiga i arbetet med att rekrytera ”rätt personer” till yrket och därmed tillgodose såväl den kvantitativa som kvalitativa återväxten. Under sommaren och hösten 1989 har FAR ägnat den kvinnliga delen av kåren ett särskilt intresse i det projektarbete vi kallar ”kvinnoprojektet”. Målsättningen med projektet är att belysa de kvinnliga revisorernas arbetssituation och försöka fånga upp de problem och svårigheter som är förknippade med revisorsyrket för framför allt de unga kvinnorna. Som ett första led i detta projektarbete har en förfrågan riktats till ett relativt litet urval FAR-byråer/kontor i syfte att få en uppfattning om hur pass frekventa avhoppen från revisorsyrket är under de fem första åren fram till auktorisation och om det föreligger några skillnader mellan könen i detta avseende.
Vi har frågat åtta revisionsbyråer av olika storlek och geografisk spridning. Frågeställningarna har enbart tagit sikte på dem som under de senaste sex åren, direkt eller nästan direkt efter avslutad ekonomexamen, börjat arbeta på revisionsbyrå med sikte på auktorisation som revisor.
Tyvärr har den största av byråerna endast kunnat besvara två av frågorna, nämligen de som berör hur många som anställts respektive slutat på byrån under den ifrågavarande perioden. Resultatet är trots detta intressant och av värde för det fortsatta arbetet med projektet, även om det inte är statistiskt representativt för FAR-byråerna.
Tendenser
När det gäller nyanställning i den undersökta personalkategorin anställs kvinnor i nästan lika stor utsträckning som män. Under de senaste sex åren har kvinnorna svarat för 45 % av nyrekryteringen. Den största av de tillfrågade byråerna hade t.o.m. anställt övervägande kvinnor under perioden i fråga. Detta tycks peka mot att ju större byrå desto fler kvinnor.
Av dessa revisorsassistenter har en knapp tredjedel slutat sin anställning på revisionsbyrån, männen i något litet större utsträckning än kvinnorna. I landsorten tycks man vara mer benägen att hoppa av revisorsyrket (56 %) än i storstäderna (25 %). Av avhopparna slutar 44 % inom 0–2 år, 42 % inom 2–4 år och 14 % inom 4–6 år. På de små byråerna i landsorten slutar man såväl tidigare som i större omfattning än på de stora storstadsbyråerna.
Här kan det måhända synas en smula överraskande att kvinnorna inte alls tycks sluta i större omfattning än männen samt att personalomsättningen är störst på de små landsortsbyråerna. Något som vi skall studera närmare i projektet.
Några av de främsta anledningarna till avhoppen har uppgivits vara att man flyttar (utomlands, till hemorten), byter karriär samt en önskan att få linjeansvar eller att producera i stället för att kontrollera. Andra orsaker är revisorns arbetssituation, lön, anställningsvillkor och karriärmöjligheter.
Vart tar då avhopparna vägen? De allra flesta, nästan hälften av dem som slutar, går oavsett kön till klientföretag. Till annan revisionsbyrå, egen företagsamhet och finansbolag är det endast män som hittat. På andra plats kommer näringslivet i övrigt, dit kvinnorna relativt sett söker sig i något större utsträckning än männen. Hela 25 % av de kvinnor som slutat återfinns inom stat, kommun och övrigt men bara 3 % av männen.
Detta ger således näring för hypotesen att männen söker sig till traditionellt manliga branscher, medan kvinnorna till stor del hamnar inom statlig och kommunal förvaltning.
Ett par frågor berörde föräldraledighet. Underlaget är här så litet att vi valt att avstå från att redovisa resultatet men hoppas kunna återkomma vid ett senare tillfälle.
Det faktum att nästan hälften av de nyanställda ”revisorsämnena” i dag är kvinnor bör ställas mot det antal kvinnor som auktoriserats under de senaste fem åren. Kommerskollegiums statistik visar att andelen kvinnor som auktoriserats under år 1985 var 27 %, 1986 29 %, 1987 18 %, 1988 29 % och 1989 27 %. Inte ens under det senaste året har, som man borde kunnat förvänta, någon dramatisk stegring av andelen auktoriserade kvinnor ägt rum. Denna differens skall naturligtvis följas upp i det fortsatta arbetet.
Uppföljning
Byråernas svar antyder att kvinnorna inte flyr yrket i den omfattning man på vissa håll trott. Däremot tycks kvinnornas karriär av olika anledningar fördröjas. Att unga kvinnor i fertil ålder föder barn är ingen nyhet och en föräldraledighet eller deltidstjänstgöring under praktiktiden senarelägger naturligtvis auktorisationen i motsvarande mån.
Det finns anledning att med byråernas hjälp följa upp denna ”dolda” grupp av kvinnor som arbetar kvar på byråerna i avvaktan på att uppnå de formella auktorisationskraven. Hur lång tid tar det i genomsnitt för dem att bli auktoriserade och hur många slutar efter uppnådd auktorisation? Det är några av de frågor vi hoppas kunna få svar på under det fortsatta projektarbetet.
Personliga reflektioner
Det hittillsvarande arbetet med kvinnoprojektet och de kontakter det fört med sig har föranlett några personliga reflektioner.
Om man ska våga sig på spekulationer är det möjligen så att kvinnor i allmänhet och yrkesarbetande småbarnsmammor i synnerhet inte har lika bråttom i arbetslivet som männen, kanske har de själva valt att skynda långsamt. Man behöver inte göra karriär på männens vis.
De kvinnor som valt att avancera i innerfil behöver inte vara sämre eller mindre kompetenta för det. Det är en fråga om prioritering. Att arbeta deltid är för en småbarnsmamma ofta en nödvändighet för att alls orka kombinera ett stimulerande men krävande yrkesarbete med ett givande och harmoniskt familjeliv utan att bli utbränd. Att klättra i sin egen takt och på vägen hinna njuta och inte bara slitas mellan dessa båda är en modell som gör gott för helheten och därför borde stöttas också av arbetsgivaren. Varken arbetsledning eller kolleger har rätt att titta ned eller ens snett på dessa kvinnor och än mindre behandla dem som något slags B-lag.
Det finns flera sätt för byråledningen att underlätta småbarnsföräldrarnas arbetssituation. Öppenheten för deltid är som sagt ett. Barnomsorg är ett problem de flesta unga familjer brottas med och här kan man med glädje konstatera att en av våra stora revisionsbyråer startat ett eget företagsdagis. Med dagens giganter i branschen borde det vara möjligt att få se efterföljare. Man kan också tänka sig att det i de större byråerna finns utrymme och underlag att anställa en barnskötare för att ta hand om personalens sjuka barn.
En helt annan form av stöd och hjälp åt de unga kvinnorna är mentorskapet som, förutom att det har en tradition i branschen, bör vara att föredra framför de olika kvinnliga nätverk där könstillhörighet prioriteras framför personkemi. Ett recept som för övrigt även passar de mindre byråerna. Att bli stöttad, ledd och få goda råd av en erfaren chef betyder mycket för utveckling och självkänsla.
Det borde ligga i byråledningarnas intresse att försöka nedbringa det stora antalet avhoppare. Av byråernas svar framgick att hälften av de kvinnor som slutat sin anställning gjorde det redan inom loppet av två år. Under den tiden har de hunnit få en värdefull utbildning och praktik men ännu inte blivit lönsamma för byrån. Det borde vara ännu ett gott skäl att ta kvinnornas yrkessituation på allvar och inse att man genom att satsa resurser och omsorg på dem antagligen kan få behålla denna arbetskraftsresurs i ökad omfattning.
Inge Wennberg