Efter ett uttalande nyligen av Kommerskollegium finns det risk att revisorer tror att de inte får biträda klienter att upprätta kontrollbalansräkning.

Frågan om Kommerskollegiets tillsynsverksamhet har varit föremål för en ganska omfattande debatt inom FAR under de senaste två åren. Innehållet i denna debatt har utförligt belysts i ett antal artiklar i Balans under 1989. Jag kommer därför inte att i detta sammanhang uppehålla mig vid denna mera generella fråga utan hänvisar den intresserade läsaren till dessa artiklar. Se t.ex. Göran Tidström, Tankar kring tillsynen (6–7/89) och Christer Lefrell och Inger Blomberg, Andra tankar kring tillsynen (8–9/89).

Avsikten med detta inlägg är i stället att kommentera beslutet i ett enskilt tillsynsärende som kollegiet fattat under 1990. Beslutet (1990-05-23; Dnr REV 54/90) behandlar frågan om upprättande av s.k. kontrollbalansräkning enligt 13 kap 2 § aktiebolagslagen och är av stor praktisk betydelse för revisorskåren.

Omständigheterna i ärendet var sammanfattningsvis följande. Auktoriserade revisorn B L utsågs hösten 1986 till revisor i N AB. Bolagets verksamhet syftade till att hjälpa små och medelstora företag att få internationella affärskontakter.

Bedrev ingen verksamhet

Bolaget kom emellertid aldrig att bedriva någon verksamhet utan bolagets medel – aktiekapitalet och en bankkredit – förbrukades av ett annat, närstående företag. Hösten 1988 fick B L i uppdrag av styrelseledamoten L E att upprätta en s.k kontrollbalansräkning. Ett förslag till en sådan balansräkning upprättades av B L per den 26 september 1988. Förslaget kom emellertid aldrig att behandlas av bolagets styrelse eller av bolagsstämman. Efter ackordsförfarande övertogs i slutet av 1988 samtliga aktier i bolaget av ett annat företag.

Sedan B Ls insatser som revisor i N AB på anmälan av L E underställts Kommerskollegiets prövning uttalade kollegiet i beslutet – såvitt nu är i fråga – följande.

Revisorn skall i den omfattning god revisionssed bjuder granska bland annat styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Det åligger revisorn att noga iaktta att han inte försätter sig i situationer som kan rubba eller ge anledning till misstro mot hans möjlighet att göra detta på ett oberoende sätt. Revisorn får därför aldrig inta företagsledande ställning eller utföra arbete som enligt lag åligger företagsledningen att utföra. Enligt 13 kap 2§ aktiebolagslagen är det styrelsen som vid vissa förutsättningar skall upprätta särskild balansräkning s.k. kontrollbalansräkning. En revisors åtgärd att å styrelsens vägnar göra detta i det bolag där han är vald står i strid med god revisorssed.

Får ej hota objektivitet

Någon anledning att från principiell synpunkt invända mot detta uttalande finns inte. Självfallet måste revisorn avhålla sig från rådgivning som begränsar hans möjligheter att objektivt uttala sig i revisionsberättelsen. Än mindre bör revisorn vidta åtgärder ”å styrelsens vägnar” i ett bolag där han är vald revisor. Men var nu detta fallet i det här ärendet?

Av omständigheterna i ärendet framgår att B L på begäran av en styrelseledamot i bolaget upprättade ett förslag till kontrollbalansräkning. Någon plikt för revisorn att granska denna balansräkning föreskrivs inte i aktiebolagslagen och följer inte heller av god revisionssed.

Rådgivning och biträde i frågor som inte omfattas av revisorns gransknings- och rapporteringsplikt torde inte medföra några bekymmer från jävs- eller oberoendesynpunkt.

Som jämförelse kan nämnas att ingenting hindrar att revisorn lämnar råd och anvisningar om redovisningen (jfr Kommerskollegiets revisorsföreskrifter, 35§) trots att han sedan skall granska och uttala sig om den.

Missuppfattat situationen

Såvitt jag förstår måste kollegiets uttalande bygga på en missuppfattning av situationen.

Icke desto mindre finns det en risk för att uttalandet – även om detta inte är avsikten – uppfattas som om biträde med upprättande av kontrollbalansräkningar inte får förekomma. Eftersom sådant biträde ofta efterfrågas, främst av små och medelstora klienter, vore det enligt min mening mycket olyckligt om denna uppfattning fick spridning inom och utom revisorskåren.

Detta ärende ger sålunda enligt min mening upphov till fler frågor än det besvarar. Jag skulle därför gärna se att kollegiet gjorde ett förtydligande härtill.

Till sist vill jag också framhålla vikten och betydelsen av att de uttalanden som kollegiet gör i tillsynsärenden utformas på ett sådant sätt att de inte skapar osäkerhet om vad som skall anses gälla. Intresset härav är särskilt stort när ärendena, som i de ovan kommenterade fallen, berör frågor av principiell betydelse.

Urban Engerstedt, företagsjurist, Bohlins