Lennart Erikssons kritik drabbar i stor utsträckning IASC och andra internationella normbildare, anser professor Sven-Erik Johansson i denna kommentar, där han också avvisar resonemanget om ett ”paradigmskifte”.
Det är utomordentligt välkommet att den mycket sakkunnige Lennart Eriksson (LE) granskat Redovisningsrådets rekommendation så omsorgsfullt. RR har tidigare haft tillfälle att ta del av den skrift, som artikeln i Balans bygger på och som anknöt till rekommendationsutkastet. Jag måste emellertid konstatera att LE skjuter vid sidan av målet. Det är märkligt att LE inte explicit preciserat att huvudparten av hans kritiska synpunkter i själva verket avser följande två förhållanden:
* att RR valt att i största möjliga utsträckning följa internationell praxis och då i första hand IASCs standards och
* att RR gjort en strikt definition av hur mycket av dotterbolags fria egna kapital som skall inräknas i koncernens fria egna kapital och att mätningen av koncernens fria egna kapital i enlighet med denna definition förutsätter att obeskattade reserver uppdelas i en andel eget kapital och en andel latent skatteskuld och att motsvarande uppdelning göres av avsättningar till obeskattade reserver.
LEs kritik mot RR beträffande förvärvsanalys, bruttoredovisning av förvärvade ”övervärden” och ”undervärden”, minoritetsintressets redovisning, pooling och omstruktureringsreserv drabbar IASC och andra internationella normbildare, som RR valt att följa. Innebörden av denna del av LEs kritik är således att RR valt att anknyta till internationella förebilder i stället för till de alternativ som LE förordar och som i betydande utsträckning är väl kända från hans tidigare skrifter. RR har som ovan nämnts haft möjlighet att ta del av LEs mycket pedagogiska skrift med analys och kritik av RRs rekommendationsutkast. Den innehåller emellertid inga synpunkter, som RR ej tidigare övervägt vid sitt ställningstagande. LE må betraktas som auktoritet inom koncernredovisningsområdet, men så länge hans synsätt, som jag för övrigt på flera punkter ifrågasätter, ej får internationell genomslagskraft, är synsättet av perifert intresse i en värld karakteriserad av strävan mot samordning av olika nationella redovisningsstandards.
”Paradigmskiftet”
LEs tyngsta kritik – enligt hans egen uppfattning är att RR har gjort ett ”paradigmskifte” genom en uppdelning av koncernens egna kapital på ”juridiska kategorier” i stället för ”ekonomiska kategorier” och därmed skiftat ”från ett företagsekonomiskt till ett juridiskt balansperspektiv”. Jag skall ärligt tillstå att jag först inte begrep vad LE menar med denna kritik. Jag tror att ingen av medlemmarna i RR under arbetet med den nya rekommendationen upplevde att vi gjorde ett ”paradigmskifte” med den innebörd LE beskriver. Däremot kan möjligen elimineringen av obeskattade reserver och av förändringar av sådana reserver i balans- respektive resultaträkningen för en koncern betraktas som ett ”paradigmskifte”, ehuru samma modell sedan länge tillämpats vid beräkning av nyckeltal för vinst per aktie, räntabilitet, soliditet m.m. Detta ”paradigmskifte” kan möjligen uppfattas som övergång från en legal modell för resultat- respektive balansräkningar till en för användarna mera informativ och därmed med en mera ”företagsekonomisk” modell. Denna förändring har fått ett mycket positivt gensvar på marknaden och i synnerhet från utländska analytiker. LEs enda kommentar till denna förändring är att han känner sig tveksam härtill. Han hävdar att RRs modell ej är förenlig med gällande lagstiftning.
Detta kategoriska påstående är anmärkningsvärt. Utrymmet medger ej en redogörelse för de synnerligen ingående analyser RR gjort av de juridiska aspekterna på föreslagen uppdelning av obeskattade reserver och reservförändringar. Inom RR finns också synnerligen kvalificerad juridisk expertis. Vi har i en skrivelse till justitiedepartementet redovisat vårt synsätt och lagtolkning. Lagtolkning kan vara svår och leda till olika uppfattningar. Bokföringsnämnden har i sitt remissvar markerat att det kan vara oklart om RRs modell är förenlig med gällande lag och föreslagit att frågan med förtur prövas i den översyn av redovisningslagstiftningen som nyligen initierats. RRs bestämda uppfattning är att modellen gör det möjligt att på ett bättre sätt än tidigare praxis uppfylla lagstiftarens syfte beträffande kontroll av moderbolagets utdelning. Lagstiftarens uttryckliga intention är att låta praxis utforma metodiken för koncernredovisning. RRs metod för mätning av en koncerns egna kapital är därav betingad metodik för redovisning av obeskattade reserver är ett led i denna utveckling.
RR föreslår – av uppenbara skäl – ingen ändring beträffande traditionell och i lag föreskriven uppdelning av eget kapital i bundet och fritt kapital. RR anvisar emellertid en ny metod för att mäta koncernens fria egna kapital på ett mera rättvisande sätt.
Klassificering
Jag delar helt LEs uppfattning att en klassificering av eget kapital i tillskjutet kapital och besparade vinstmedel är för redovisningsintressenterna mera informativ än den juridiska klassificeringen. Det vore förvisso välkommet om sådan information lämnades i notform där för övrigt alla uppdelningar av eget kapital borde redovisas, om ej legala hinder funnes. Men fritt eget kapital enligt traditionell redovisning är ju till följd av avsättningar till reservfonder, överföringar till aktiekapital vid fondemissioner, omräkningsdifferenser o.s.v. inget mått på besparade vinstmedel. Gapet mellan en koncerns redovisade fria egna kapital och besparade vinstmedel ökar till följd av RRs nya mätmetod. Såvitt jag förstår är det detta förhållande som LE åsyftar med uttrycket ”paradigmskifte”. LE anser att detta skifte strider mot förvärvsmetodens idéinnehåll. Enligt min och RRs mening är den centrala innebörden av förvärvsmetoden att genom köp av aktier indirekt förvärvade tillgångar i dotterbolag skall värderas på basis av koncernmässiga anskaffningsvärden och motsvarande gäller för skulder. En konsekvens av denna värderingsprincip är att ej utdelade vinster efter förvärvet ökar koncernens eget kapital. Att ökningarna i sin helhet skulle ingå i koncernens fria egna kapital är inte förvärvsmetoden huvudidé och kan tillika vara lagstridigt. Här skiljer sig tydligen våra uppfattningar om förvärvsmetodens centrala innebörd.
Beträffande LEs kritik i övrigt skall jag begränsa mig till några kortfattade kommentarer.
LE efterlyser en inledande föreställningsram jämte motiv till valet mellan ”enhetsteori” och ”ägarteori”. En rekommendation kan inte vara en lärobok i koncernredovisning. Full konsolidering med ett moderbolagsperspektiv har tillämpats i FARs tidigare rekommendation, liksom i ledande internationell praxis. Det har då inte bedömts angeläget att belasta rekommendationstexten med från läroböcker väl kända beskrivningar av olika teorier och motiv för och emot olika perspektiv som kan anläggas på koncernredovisningen.
LE anser att remisstiden av tre månader är för kort. Remisstiden blev p.g.a. viss försening kortare än planerat, vilket är att beklaga. RR har bedömt det som ytterst angeläget att den slutliga rekommendationen publicerades under senhösten 1991 med hänsyn till att den kan få genomslagskraft redan i delårsrapporterna under 1992. De centrala förändringarna anknyter till dem som behandlades i Bo Fridmans och Per Hanners uppmärksammade artikel i Balans nr 12/1987. Det har funnits gott om tid att debattera där presenterade huvudidéer. Under den anslagna remisstiden har många välkomna synpunkter lämnats från olika håll. Vissa förändringar i förhållande till utkastet har gjorts med ledning därav. Jag har ingen anledning att tro att en längre remisstid resulterat i flera förändringar.
Sven-Erik Johansson är professor i företagsekonom i vid Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 4/85.