Nu kan revisorer i våra nordiska grannländer bli auktoriserade i Sverige. Men vårt land kräver tre års svensk praktik. – Det är orimligt, säger Anna-Carin Westberg, som är auktoriserad i Norge och har varit det i Sverige. Det räcker med en tenta i juridik.
Sedan den 1 juli råder, på vissa villkor, fri etableringsrätt för revisorer i de nordiska länderna. Enligt ett avtal länderna emellan erkänns revisorsbehörigheten ömsesidigt. Exempelvis ska en norsk auktoriserad revisor utan extra utbildningskrav kunna bli auktoriserad i Sverige.
Men det finns en och annan hake. Avtalet gör det möjligt för ”värdlandet” att kräva tre års praktik på revisionsbyrå i detta land, innan auktorisation beviljas. Sverige har, formellt genom en ändring i revisorsförordningen, slagit in på denna inte särskilt attraktiva väg.
En annan och smidigare möjlighet enligt avtalet är att istället kräva en lämplighetsprövning, t.ex. en tenta i den juridik som berör revisorer i aktuellt land.
Ett stort antal länder i EG tillämpar redan den metoden. Också FAR förespråkade en lämplighetsprövning i sitt yttrande över förslaget till ändring i revisorsförordningen.
Två frågor
Avtalet mellan de nordiska länderna ger upphov till en intressant fråga:
På vilket sätt är det genom det nya avtalet lättare att bli auktoriserad i ett annat nordiskt land?
Sveriges krav på tre års praktik i Sverige leder till en annan fråga:
Är det verkligen så stor skillnad på revisionsarbetet i två nordiska länder att det inte räcker med lång praktik i bara det ena landet?
Anna-Carin Westberg, statsautorisert revisor vid Forum Touche Ross i Oslo, är en kvinna som kan svara på båda frågorna.
Hon har tidigare varit auktoriserad revisor i Sverige. Hon är alltså väl förtrogen med båda ländernas revisionsmiljöer. Dessutom kan hon berätta om de mycket omfattande krav som hon tvingades uppfylla för att få sin norska auktorisation.
Hårt drabbad
– Ja, jag är ett bra exempel på hur hårt man kunde drabbas före det här nya avtalet, säger Anna-Carin Westberg.
Hon började med att arbeta fem år på Bångstad Revisionsbyrå i Sverige. Hon fick sin svenska auktorisation strax innan hon av personliga skäl flyttade till Norge. Där trivdes hon bra. Hon bestämde sig för att stanna och bli auktoriserad där.
I Norge krävdes då att hon skulle klara en s.k. högre revisorsexamen. Det innebär 13 månaders utbildning utöver examen som civilekonom. Högre revisorsexamen finns bara vid handelshögskolan i Bergen. Enbart för att komma in där krävs att man har fyra års studier (160 poäng) bakom sig mot de totalt 3,5 år (140 poäng) av högskoleutbildning som en revisor behöver i Sverige. Nu hade Anna Carin Westberg händelsevis skrapat ihop 160 svenska poäng. Det var i alla fall bra.
Innan hon sökte till handelshögskolan i Bergen, skrev hon dock till det norska kultur- och vetenskapsdepartementet. Hon ville ha dispens från den del av utbildningen i Bergen, som direkt hade med revision att göra.
Men det gick inte för sig. Anna-Carin Westberg fick ta ledigt från jobbet och gå igenom utbildningen i Bergen. Det gick inte att hänvisa till goda gamla svenska kunskaper och erfarenheter, inte heller att slippa ifrån särskilt många föreläsningar. Kravet på närvaro var stort. Och fem krävande tentamina skulle klaras av.
Mycket ansträngande
– Det var de mest ansträngande studier jag någonsin varit med om, säger Anna-Carin Westberg.
De flesta revisionsbolag i Norge har en stipendieordning så att man vid sådan här studier kan få 30–40 procent av lönen. Men resten fick Anna-Carin Westberg själv betala.
Hon klarade examen 1988 och kunde genast bli norsk auktoriserad revisor. Hon fick räkna sin femåriga praktik på svensk revisionsbyrå. I och för sig hade hon också två års praktik i Norge. (Två års praktik är det normala för ”färska” revisorer i Norge, mot fem år i Sverige.)
Efter detta kom en tid när Anna-Carin Westberg funderade på att flytta hem till Sverige igen. Då blev det mera krångel. Hon hade varit utomlands för länge för att behålla sin svenska auktorisation.
Och eftersom jag varit borta mer än fem år var jag då enligt svenska regler tvungen att praktisera ett år på en svensk revisionsbyrå för att få auktorisationen tillbaka.
Och nu var varken norsk högre revisorsexamen eller Anna Carin Westbergs svenska universitetsutbildning på 160 poäng särskilt mycket värda. Reglerna hade ändrats. Nu hade Anna-Carin Westberg fel sammansättning på ämnena i sin svenska examen. Hon hade inte läst ADB i Sverige och det hade blivit ett krav. Hon invände att hon hade läst ADB i Bergen.
Men det dög inte.
Gav upp
– Det blev för jobbigt att flytta sin titel från Norge till Sverige, säger Anna-Carin Westberg.
Så hon stannade i Norge och är numera riktigt säker på att hon ska fortsätta med det.
Hon ser i princip positivt på det nya avtalet om nordiskt ömsesidigt erkännande av behörigheter.
– Men det svenska kravet på tre års praktik i Sverige förstår jag helt enkelt inte. Det är en lämplighetsprövning som behövs.
Hon fortsätter:
– Det som man för sin egen skull snabbt behöver komma in i är de regler som är speciella för landet ifråga. Vet man att man ska gå igenom ett test lär man sig tillämpa dessa regler fortare och bättre än om man successivt ska ta dem till sig under tre år på en revisionsbyrå.
– Skillnaderna mellan revisionsarbetet i olika länder är inte så stora, säger Anna-Carin Westberg. Revision är något ganska internationellt. Det var inga problem för mig att flytta från Sverige till Norge, vad själva revisionsarbetet beträffar. Det som däremot var svårt i början här i Norge var skatte- och avgiftsfrågor som är speciella för det här landet. Systemet med tre års praktik i Sverige för andra nordbor är orimligt, en tenta i skattejuridik vore däremot bra.
En omyndigförklaring
Sverige kräver fem års praktik när en ”vanlig nybörjare” ska bli auktoriserad.
– Att begära tre års praktik av en redan behörig person bara för att vederbörande kommer från ett annat nordiskt land och har en annan – och kanske bättre – utbildning, det upplever jag som en omyndigförklaring, säger Anna-Carin Westberg.
Från norsk sida finns ännu inget beslut om det ska krävas praktik eller lämplighetsprövning av dem som vill komma dit.
Men enligt NSRF (Norges Statsautoriserte Revisorers Förening lutar det närmast mot en prövning av kunskaper om norska skatter och avgifter samt bolagsrätt.
Nordiska Revisorsförbundet (NRF) har vid ett ordförandemöte konstaterat att det nya nordiska avtalet kan förväntas ha praktisk betydelse bland annat vid samordning av revisionen i nordiska koncerner. Det kan vara ändamålsenligt att en moderbolagsrevisor blir behörig att också revidera större dotterbolag.
Dessutom är det inte helt ovanligt att en människa i vuxen ålder flyttar till ett nordiskt grannland och där får behörighet som auktoriserad revisor. En sådan person kan ha goda skäl att vilja vara behörig även i sitt hemland utan att därför behöva flytta dit och göra en längre praktiktid. NRF har därför beslutat arbeta för att metoden med lämplighetsprövning väljs i de nordiska länderna.
Bosättningskrav bort
Fördelarna vid samordning av revisionen i nordiska koncerner uppnås först när kravet på att revisorn ska bo i Sverige tas bort ur revisorsförordningen. Mycket talar för att det blir så på sikt. I vart fall under en övergångstid skulle bosättning i annat nordiskt land kunna jämställas med bosättning i Sverige. För övrigt har Kommerskollegium blivit mycket generösare med dispenser för svenska auktoriserade revisorer som vill arbeta utomlands.
Det där med samordnad revision i nordiska koncerner låter mycket tilltalande, säger Anna Carin Westberg.
Hon kan mycket väl tänka sig att också ha en svensk auktorisation. Numera duger ju hennes norska utbildning och hennes svenska praktiktid får enligt Kommerskollegiums revisorsföreskrifter vara upp till 15 år gammal. I dag är det bara kravet på att bo i Sverige – och det tänker Anna-Carin Westberg inte uppfylla – som formellt hindrar henne från att också bli auktoriserad i Sverige.
Inge Wennberg