Partnerleasing har hittills finansierat en stor del av maskinanskaffningarna.

Denna finansieringsform blir dock betydligt mindre intressant med de nya skattereglerna.

Partnerleasing, även kallat investorleasing, har tidigare varit en mycket viktig och skattemässigt favoriserad form för företagsfinansiering.

Det nya skattesystemet medför dock väsentligt ändrade förutsättningar för partnerleasing. Vårt syfte med denna artikel är att analysera möjliga effekter av dessa ändrade förutsättningar. Som det kommer att framgå nedan, blir vår konklusion att partnerleasing från och med nu antagligen blir mindre intressant som finansieringsform. Denna konklusion kan knappast sägas vara förvånande, eftersom ett av syftena med skattereformen var att minska möjligheterna till skatteplanering.

Närmast redogör vi kortfattat för de traditionella motiven för skatteplanering genom partnerleasing. Den därpå följande framställningen är till stor del uppbyggd kring ett utförligt kalkylexempel på partnerleasing vid K-surv.

Den grundläggande värderingsprincipen är en jämförelse mellan partnerns initiala investering och det maximala lån som kan upptas med leasingkontraktet och det bakomliggande objektet som säkerhet. Vi jämför till sist även partnerleasing under L-surv med leasing under K-surv.

Tidigare skattesystemet

Företag med potentiellt stora skattebetalningar har tidigare erbjudits partnerleasing som komplement till övriga resultatreglerande åtgärder. Partnerleasing har därigenom fått stor utbredning.

Det finns ingen statistik över dess omfattning, men ”vanlig” (icke skattebaserad) leasing anges ofta stå för 20 procent av maskininvesteringarna (se exempelvis direktiven till leasingutredningen Dir. 1988:15, s. 2, eller World Leasing Yearbook 1989, s. 265).

I en intervju i Finanstidningen 12 september 1990, s. 11, säger Gösta Fischer (VD i Finansbolagens förening), att partnerleasing kan vara lika stor som vanlig leasing i finansbolagens böcker, vilket skulle innebära en partnerleasingstock i storleksordningen 40 miljarder kr.

Den uppgivna relativa omfattningen av partnerleasing stämmer mycket väl med resultat från en enkät, som genomfördes november 1990 av en av författarna.

Uppgiftslämnare var marknadsdirektörer, partnerleasingansvariga eller liknande befattningshavare i åtta större finans/mäklarföretag. På frågan ”Om man ser till alla nu levande leasingkontrakt där objektet har ett baspris överstigande 0,5 miljoner kr, hur stor andel tror Du utgörs av partnerleasing?” erhölls sex svar som helt föll inom intervallet 40–55 procent (de två resterande svaren var 60–70 procent och 30 procent).

Stor omfattning

Partnerleasing har således haft stor omfattning under senare år. Orsaken är givetvis dess lämplighet för skatteplanering: Partnerleasing har traditionellt byggt på skattelagstiftningens generösa regler för avskrivning på maskiner och inventarier i kombination med asymmetri i skattesituation mellan uthyrare och hyresman.

Hyresmannen har behov av det leasade objektet i sin verksamhet och skaffar sig nyttjanderätt till detta genom ett leasingavtal. I jämförelse med ett lånefinansierat köp mister han de skattemässiga fördelarna av räkenskapsenlig avskrivning och låneränta, vilket dock delvis uppvägs av avdragsgill hyra.

Om hyresmannen inte har beskattningsbar vinst, är bortfallet av de nämnda avdragen givetvis utan betydelse.

Skjuter på skatten

Uthyraren, å andra sidan, förutser en situation där de vanliga reserveringsmöjligheterna inte räcker för att undvika skattebetalning. Genom anskaffning av det leasade objektet sent under verksamhetsåret och efterföljande maximal skattemässig avskrivning förskjuts en tänkt skattebetalning, med räntevinst som följd. En partner, som endast tillfälligtvis har beskattningsbar vinst, har naturligtvis därvidlag en särskilt gynnad kalkylsituation.

Hur ska då partnern förmå hyresmannen att ingå ett avtal om partnerleasing? Den mest uppenbara metoden är att göra finansieringen mer attraktiv än andra alternativ, exempelvis lånefinansiering. Leasinghyran sätts med andra ord till en implicit ränta som är lägre en låneräntan.

På så vis tjänar både partner och hyresman på transaktionen. Frågan är nu, om detta kommer att gälla även i 1991 års skattesystem.

Kalkylförutsättningar

Partnerns verksamhetsår antas sammanfalla med kalenderåret. Som redan antytts, är det klart fördelaktigt för partnern att anskaffa objektet sent under verksamhetsåret.

Ett objekt anskaffas därför av partnern 91-11-01. Objektet betalas kontant vid anskaffningstillfället. Det uthyres från samma datum på 20 kvartal.

Objektet betingar ett pris på 10.000 (alla belopp antas uttryckta i 1000-tals kr). Kvartalshyran är 666, som betalas i förskott. Detta motsvarar en implicit låneränta på ca 3,25 procent per kvartal.

Efter de 20 hyresbetalningarna antas objektet vara värdelöst (eller också tillfaller det hyresmannen). Objektets restvärde efter leasingperioden antas alltså vara noll ur partnerns synpunkt.

En viktig förutsättning i det följande är, att hyresbetalningarna utgör en i betalningsström. Det råder med andra ord ingen tvekan om att hyresmannen kommer att kunna prestera de kontrakterade hyresbetalningarna. Antingen är hyresmannen ett företag eller annan institution med mycket god kreditvärdighet, eller också finns det någon form av hyresgaranti. Nettohyran till partnern är i vilket fall som helst 666 per kvartal.

Vinst absorberar förlust

Partnern antas ha en huvudverksamhet, som ger beskattningsbar vinst som kan absorbera skattemässiga förluster i samband med leasingverksamheten över hela den relevanta horisonten för leasingkontraktet.

Partnern gör avsättningar till K-surv över hela horisonten (senare diskuterar vi betydelsen av denna förutsättning och redovisar även resultat av en alternativ kalkyl med L-surv). I vårt kalkylexempel urskiljs de betalningskonsekvenser, som sammanhänger med leasingverksamheten, men det bör alltså poängteras att dessa absorberas av huvudverksamheten. Således leder skattemässig förlust på leasingverksamheten till reduktion av företagets samlade skattebetalning och reduktion av den i övrigt möjliga K-survavsättningen.

Partnern antas vidare kunna avskriva objektet över fem år med 30 procent, 21 procent, 14,7 procent, 14,3 procent och 20 procent av anskaffningskostnaden för vart och ett av de fem åren.

Det förutsätts alltså, att partnern kan utnyttja den räkenskapsenliga avskrivningens huvudregel och alternativregel optimalt.

Heroiskt antagande

Detta är givetvis ett ganska heroiskt antagande, som leder till en överskattning av leasingkontraktets lönsamhet för partnern. Det antas med andra ord, att de optimala avskrivningarna inte påverkas av tidigare och senare tänkbara investeringar, till exempel i ytterligare leasingobjekt. Tabell 1 (se sid. 6 i Balans nr 6–7/91) visar de således antagna avskrivningarna och bokförda värdena för objektet för vart och ett av åren 1991 till 1995.

Längre fram redovisar vi även resultat av en alternativ kalkyl, där alternativregeln (20 procent-regeln) används över hela kalkylperioden.

Skattekonsekvenser av leasingverksamheten antas falla ut per den 30 april året efter respektive räkenskapsår. Detta gäller såväl positiva som negativa förändringar i skattebetalningar. Detta missgynnar kalkylen i början av kalkylperioden (som ger skattemässiga förluster) i den mån preliminärskattebetalningar hade kunnat påverkas under löpande räkenskapsår. Å andra sidan gynnas kalkylen i slutet av kalkylperioden, då leasingverksamheten medför skatteutbetalningar, om man antar att skatten erläggs inte som preliminärskatt utan som fyllnadsinbetalning den 30 april.

Bortser från moms

Vi bortser i denna framställning från mervärdeskattebetalningar, eftersom in- och utbetalningar av denna skatt ligger nära varandra i tiden. Dessutom är det relativt vanligt att partnern får anstånd med att betala mervärdeskattedelen av fakturabeloppet för objektet tills dess att leverantören ska inleverera mervärdeskatten till skattemyndigheterna.

Skillnaden i resultat mellan den här framlagda kalkylen och en mer fullständig kalkyl, som tar hänsyn till mervärdeskatt, kan visas vara obetydlig. För enkelhetens skull utelämnar vi alltså här mervärdeskatten, i synnerhet som vår kalkyl i vilket fall som helst (alltså utan mervärdeskatt) inte är helt okomplicerad.

Partnern antas ha möjlighet att refinansiera sitt engagemang i leasingkontraktet med ett lån till 3,75 procents ränta per kvartal. Detta lån förutsätts kunna amorteras under vägen, och partnern antas även kunna låna ut till samma ränta, 3,75 procent per kvartal.

Vår antagna implicita låneränta för hyresmannen är således lägre än partnerns refinansieringsränta. Detta stämmer med det tidigare mönstret inom partnerleasing. Våra ränteantaganden ligger även i linje med de intervjuade personernas uppfattningar om prissättning för partnerleasing under 1991 i den ovan nämnda enkäten.

Konsekvenser för partnern

Leasingkontraktet tillsammans med refinansieringen kommer att generera vissa bestämda konsekvenser för partnern: Hyra betalas in omedelbart och därefter vid 19 ytterligare tillfällen, med tre månaders mellanrum.

Ränta på lånet betalas efter varje tremånadersperiod.

Skattekonsekvenser antas som redan nämnts inträffa vid tidpunkten för fyllnadsinbetalning (denna tidpunkt antas i själva verket vara 1 maj snarare än 30 april, vilket medför ett mycket obetydligt fel).

Det restbelopp, som blir kvar efter dessa betalningar (hyra, ränta och skatt), används till att amortera på lånet (eller till utlåning). På så vis sätter man upp en kalkyl, där kontraktet i varje framtida betalningstidpunkt blir ”självfinansierande”.

De olika betalningskonsekvenserna tar alltså ut varandra.

Frågan är nu följande: Hur stort belopp kan partnern omedelbart låna under denna restriktion, alltså att kontraktet i alla framtida betalningstidpunkter ska vara självfinansierande? Något annorlunda uttryckt kan frågan sägas vara att bestämma den maximala refinansiering som kan erhållas med leasingkontraktet (och det bakomliggande objektet) som säkerhet.

Större än nuvärdet

För att vara helt exakt när det gäller denna värderingsprincip, så blir det upptagna lånet i början av kalkylperioden något större än nuvärdet av de efterföljande hyresbetalningarna (diskonterade till 3,75 procent per kvartal). Således saknas det säkerhet för ett delbelopp 340 av lånet vid tidpunkten 91-11-01 och ett delbelopp 353 vid tidpunkten 92-02-01. (Som det framgår av tabell 2, (se sid. 6, Balans 6–7/91) som visar betalningsströmmar sammanhängande med leasingkontraktet, är det lånade beloppet 9.276 vid tidpunkten 91-11-01 och 8.958 vid tidpunkten 92-02-01; de diskonterade hyresbetalningarna vid samma tidpunkter, som dock inte framgår av tabell 2, är respektive 8.936 och 8.605.) I slutändan av kalkylperioden uppstår det likaledes mycket obetydliga lånesaldon utan säkerhet i hyresbetalningarna (som redan har upphört). Dessa obetydliga belopp utan säkerhet mot slutet av kalkylperioden bortser vi från, för enkelhetens skull. Vad det däremot gäller de delar av lånet under de två första kvartalen, som överstiger nuvärdena av hyresbetalningarna, så vill vi argumentera på följande vis:

Betala mer skatt

Utan leasingkontraktet skulle partnern ha behövt betala 661 i ytterligare skatt vid tidpunkten 92-05-01 (se igen tabell 2). Partnern antas ha lånekapacitet för att kortfristigt finansiera denna skattebetalning. Samma lånekapacitet förutsätts nu i stället kunna användas för att utöka refinansieringen av leasingkontraktet till de nivåer vid tidpunkterna 92-11-01 och 92-02-01, som anges i tabell 2. De angivna lånebeloppen skulle alltså inte ta i anspråk någon ytterligare lånekapacitet i partnerföretaget.

Partnern antas alltså uppta ett så stort ”självfinansierande” lån som möjligt vid tidpunkten 91-11-01. Skillnaden mellan lånebeloppet och den omedelbara utbetalningen (anskaffningspriset 10.000 minus den första hyran 666, alltså 9.344) utgör nuvärdet av leasingkontraktet för partnern. Ifall den skillnaden är negativ, är leasingkontraktet inte lönsamt för partnern under de aktuella förutsättningarna. Denna typ av värdering bygger på att hyresbetalningarna liksom skattekonsekvenserna för partnern uppfattas som säkra (jämför också Brealey och Myers 1988, kapitel 26, för en utförligare diskussion av värdering av leasingkontrakt).

Det bör noteras, att vi här intresserar oss för leasingkontraktets lönsamhet ur partnerns synpunkt. Lönsamheten av att leasa i stället för att låna ur hyresmannens synpunkt är en helt annan, om än likartad, fråga, som vi inte undersöker i denna artikel.

Kalkyl för värdering

Vår kalkyl för värdering av det aktuella leasingkontraktet finns sammanfattad i tabellerna 2–5. (Se sid. 6 och 8, Balans 6–7/91.) Dessa tabeller utgör ett simultant system, där varje tabell beror på de övriga (vi har konstruerat dem med hjälp av ett räknearksprogram).

Vissa delbelopp i tabellerna summerar inte exakt till sina totaler, på grund av avrundningar vid utskrift. Tabell 2 upptar de betalningsströmmar, som sammanhänger med kontraktet. Vid varje kvartalsskifte med början 91-11-01 kommer det en hyresinbetalning.

Dessutom betalar partnern en kvartalsränta baserad på restvärdet på lånet vid det föregående kvartalsskiftet. Därutöver infaller skattekonsekvenser (positiva eller negativa belopp, i det senare fallet besparingar på skatt på partnerns övriga verksamhet) den 1 maj varje år, som redan angivits. Amorteringen på lånet vid varje kvartalsskifte blir en restpost. Tabell 2 upptar även restvärdet på lånet efter kvartalets amortering.

Det bör observeras, att betalningsströmmarna i tabell 2 fortsätter efter 96-08-01, som är tidpunkten för den sista hyresinbetalningen. Anledningen till detta är givetvis, att leasingkontraktets skattekonsekvenser fortsätter någon tid efter att kontraktet med hyresmannen är avslutat.

Skatten komplicerar

Vad som gör kalkylen komplicerad är skattekonsekvenserna. Dessa är upptagna som en kolumn i tabell 2, men de måste beräknas separat. Skatteberäkningarna under K-surv finns i tabellerna 3–5.(Se sid. 6 och 8, Balans 6–7/91.) Skatten (positiv eller negativ) under ett givet beskattningsår beror på hur K-surven ändras.

För att kunna göra en sådan K-survberäkning måste man först räkna ut årets resultat av leasingkontraktet före och efter 30 procents schablonskatt (tabell 3).

Tabell 3 anger för varje år hyresinkomst, låneränta och avskrivning (de två första periodiseras över årsskiften). Summan av dessa tre utgör resultatet av kontraktet före schablonskatt. I tabellen anges till sist även resultat efter schablonskatt (70 procent av föregående kolumn).

Tabell 4 beräknar årets beskattningsbara resultat och utgående survavsättning sammanhängande med leasingkontraktet. Den utgående survavsättningen är 30 procent av summan av ingående surv, ingående eget kapital och årets resultat efter schablonskatt (som hämtas från tabell 3). I fortsättningen kommer vi att tala om projektets egna kapital och surv. Det bör noteras, att projektet som sådant givetvis inte har något eget kapital eller någon egen surv: Vad vi avser med dessa benämningar är helt enkelt projektets marginella tillskott till partnerns samlade balansräkning.

Vi har tidigare antagit, att partnern har en huvudverksamhet som kan absorbera skattemässiga förluster från leasingverksamheten. Detta betyder bl.a., att huvudverksamheten genererar positiva survavsättningar, som tvingas absorbera negativa avsättningar från leasingprojektet.

Årets utgående surv

Tabell 4 beräknar således årets utgående surv. Utgående surv minus ingående surv utgör årets survavsättning. Det beskattningsbara resultatet blir sedan resultatet före schablonskatt (från tabell 3) minus årets survavsättning. Årets skatt utgör till sist 30 procent av årets beskattningsbara resultat. Exempelvis resulterar leasing-projektet i en skattereduktion på 661 under år 1991 (som sedan leder till en betalningskonsekvens 92-05-01).

För att kunna företa beräkningarna i tabell 4 måste man även känna till varje års ingående egna kapital sammanhängande med leasingprojektet. Det ingående egna kapitalet är lika med föregående års utgående egna kapital sammanhängande med leasingprojektet. Denna post framgår av tabell 5.

Kritisk fråga

Den kritiska frågan, som formulerades ovan, är alltså: Hur stort lån kan upptas, om projektet ska vara självfinansierande vid alla framtida betalningstidpunkter? Detta villkor på självfinansiering betyder bl. a., att lånet vid någon tidpunkt måste komma ner på noll i restvärde, samt att de övriga konsekvenserna också måste vara avslutade. Det kan ses av tabell 2, att ett initialt lån på 9.276 har dessa önskade konsekvenser: Lånet är avslutat 99-05-01. Det kan också ses av tabell 5, att utgående balanser år 1998 för surv och eget kapital är lika med noll (i stort sett).

Det framgår av tabell 2, att leasingprojektet (som man kunde vänta) leder till negativa skattebetalningar under de första två åren, beroende på stora avskrivningar i början av projektet. Senare blir skattebetalningarna positiva.

Det framgår vidare, att det sker en löpande amortering på lånet till och med 96-08-01 (sista hyresinbetalningen). Från den tidpunkten företar partnern en utlåning, för att förränta pengar som ska användas för skattebetalningen 97-05-01.

Som tidigare nämnts, har vi antagit att denna utlåning också kan ske till 3,75 procent per kvartal (lika med inlåningsräntan). Vi hade kunnat anta en annan utlåningsränta, utan att ändra något väsentligt i vår kalkyl.

Inte lönsamt

Vi kan nu konkludera, att leasingkontraktet inte är lönsamt för partnern under de angivna förutsättningarna:

Det leder till en omedelbar utbetalning på 10.000 (anskaffning av objektet) och omedelbara inbetalningar på 666 (första hyran) och 9.276 (upptagande av lånet). Alla framtida in- och utbetalningar i samband med kontraktet är däremot netto noll. De tar alltså ut varandra, som redan påpekats. I själva verket är det denna konstruktion av framtida betalningskonsekvenser på netto noll, som är grunden för vår kalkyl. Nuvärdet av kontraktet blir alltså

– 10.000 + 666 + 9.276 = -58.

Detta framräknade nuvärde av leasingkontraktet under K-surv är i själva verket närmast en överskattning, eftersom vi har förutsatt optimalt avskrivningsförlopp.

Med tanke på att samtliga inventarier hos en juridisk person måste avskrivas enligt samma regel (huvudregel eller alternativregel), är detta ett ganska heroiskt antagande, som redan nämnts. Ett avvikande från det optimala avskrivningsförloppet, som mycket väl kan vara motiverat av hänsyn till partnerns övriga verksamhet, kan givetvis bara försämra kalkylens resultat. Antag exempelvis, att leasingobjektet skrivs av med 20 procent per år i fem år. Kontraktets nuvärde (framräknat med samma kalkylmodell, alltså den första hyran plus det maximala självfinansierande lån som kan upptas minus objektets anskaffningskostnad) blir då -112.

Avsevärt enklare

Det är också intressant att jämföra dessa beräknade nuvärden av leasingkontraktet med motsvarande värden under L-surv. En L-survkalkyl är avsevärt enklare än den föregående K-survkalkylen, eftersom ett partnerleasingprojekt rimligtvis inte genererar några L-survavsättningar alls. Företagets L-survavsättningar påverkas alltså inte av leasingkontraktet. Under antagande om optimal av skrivning och L-surv blir nuvärdet av kontraktet +18. Denna beräkning bygger på samma värderingsansats som tidigare. Beloppet +18 framkommer med andra ord som den första hyran plus ett maximalt självfinansierande lån minus objektets anskaffningskostnad. Även detta är dock en överskattning som bygger på ett optimalt avskrivningsförlopp. En L-survkalkyl med 20 procents årlig avskrivning i fem år men i övrigt samma värderingsansats ger givetvis ett sämre nuvärde, -52.

Mer fördelaktigt

Denna jämförelse mellan partnerleasingkalkyler under K-surv och L-surv leder till två slutsatser: För det första så är L-surv mer fördelaktig än K-surv i samband med partnerleasing. Anledningen till detta är uppenbarligen, att ett partnerleasingkontrakt visserligen kan ge upphov till stora avskrivningar i början av objektets livstid. Under K-surv (men inte under L-surv) reducerar dessa avskrivningar dock partnerns möjligheter till survavsättningar grundade på huvudverksamheten. Effekten av de stora initiala avskrivningarna motverkas alltså av negativa effekter på utgående K-surv.

För det andra så framstår lönsamheten av partnerleasing som tveksam, både under K-surv och L-surv. Denna slutsats avhänger naturligtvis i mycket hög grad av våra antaganden om implicit låneränta för hyresmannen och refinansieringsränta för partnern (3,25 procent respektive 3,75 procent per kvartal). Vi bedömer dock dessa antaganden som realistiska och i någorlunda överensstämmelse med uppfattningar hos aktörer på marknaden. En intressant skatteplaneringsmöjlighet, som antyds av våra kalkyler, skulle kunna vara att byta från L-surv i början av leasingkontraktet till K-surv mot slutet. En sådan skatteplanering försvåras givetvis av att beslut om surv inte kan träffas utan hänsyn till den övriga verksamheten i partnerföretaget.

Ännu en möjlighet

Ytterligare en skatteplaneringsmöjlighet, som vi dock inte har undersökt närmare i samband med denna artikel, föreligger naturligtvis alltjämt för en partner, som har beskattningsbar vinst endast något eller några år i början av ett leasingkontrakt, men som förutser att den beskattningsbara vinsten senare kommer att upphöra. En sådan partner kan då sälja kontraktet med vidhängande objekt och på så sätt upplösa överavskrivningsreserven utan direkt skattebelastning.

Tidigare har partnerleasing varit utomordentligt lönsam, i varje fall under vissa perioder. Det har med andra ord varit fördelaktigt för partners att skaffa sig stora avskrivningar i början av ett leasingobjekts livstid, samtidigt som leasing också har varit fördelaktigt som finansieringsform för hyresmännen. Inslaget av skatteplanering från partners’ synpunkt har varit mycket stort.

Mindre lönsamt

Det nya skattesystemet förefaller däremot ha inneburit en förändring vad det gäller möjligheter till lönsam skatteplanering för partners genom finansiell leasing. Våra exempelberäkningar tyder på att sådan skatteplanering framöver kommer att vara mindre lönsam, eller i varje fall mer komplicerad (vad det gäller optimal övergång från L-surv till K-surv).

Enligt Lodin m. fl. (1990, s. 298) kommer det nya skattesystemet att leda till en minskning av antalet skattebetingade investeringar, exempelvis företagsinvesteringar i kommunala värmeverk och sale-and-leaseback-arrangemang. Våra exempelberäkningar tyder på att en sådan konklusion säkert är riktig.

Ken Angelin och Peter Jennergren vid Handelshögskolan i Stockholm

Litteratur

Brealey, Richard A., och Stewart C. Myers (1988): Principles of Corporate Finance . 3rd edition. New York, McGraw-Hill.

Lodin, Sven-Olof, Gustaf Lindencrona, Peter Melz och Christer Silfverberg (1990): Inkomstskatt , Del 1. Lund, Studentlitteratur.

World Leasing Yearbook 1989 . England: Hawkins Publishers Ltd.

Författarna tackar professorerna vid Handelshögskolan i Stockholm Paulsson Frenckner och Sven-Erik Johansson för värdefulla synpunkter.