Här och på följande sidor rapporterar Balans från IFACs kongress i Washington i oktober. FARs generalsekreterare ger en personlig syn på evenemanget i sitt referat och vi publicerar dessutom en del av den avgående presidenten Bertil Edlunds tal vid öppningen. Vidare noterar vi ett seminarium med svenskt deltagande framme på podiet. Det finns naturligtvis anledning att återkomma till flera av de ämnen som behandlades på kongressens många seminarier.
Var detta kongressen som skulle göra slut på alla kongresser? Det finns en allmän föreställning världen över, inom nästan alla fackområden, att de stora kongressernas tid är över. Ni vet, monumentala tillställningar med tusentals delegater, med snygga kongressportföljer, färgkoder för språktillhörighet, hotell i fem olika klasser, fyra kilo dokumentation, en festlig öppningshögtid och en sentimental avslutningsceremoni, och så bussar, guider, simultantolkar och förhoppningsfullt väntande ambulansförare.
Det har inte blivit så mycket av den varan på senare tid. IFACs kongresser i Mexiko 1982 och i Japan 1987 gjorde tappra försök – och gav en hel del på det professionella området – men blev inga stora publikframgångar. FEEs första konferens i Bryssel blev en måttlig framgång; om dess andra, i Venedig, talar man antingen tyst eller också ilsket, i vart fall norr om Poslätten. Den nordiska kongressen i Göteborg 1986 hade ett utmärkt innehåll men svagt deltagande, och dess tänkta efterträdare i Bergen 1991 fick inställas.
Olyckskorparnas julafton
Länge var det också olyckskorparnas julafton när det gällde IFACs kongress i Washington D.C. den 11–14 oktober 1992 – The XIV World Congress of Accountants. Kongressen arrangerades av IFACs tre medlemsföreningar i USA, nämligen FARs systerförening AICPA, The Institute of Management Accountants och The Institute of Internal Auditors.
Det ryktades om svagt deltagande. Även om de officiella bulletinerna från USA fortsatte med sin yrkesmässigt entusiastiska ton kunde den skeptiske läsaren notera att man slutade att uppge anmälningssiffrorna i absoluta tal och gick över till att förtjust påpeka hur många procent av de föranmälda som kom från ”overseas”. Mot sommaren kom till synes desperata erbjudanden till medlemsföreningarnas kanslier av en art som skulle ha kunnat pigga upp Institutet mot Mutor. Det handlade om bonus i form av gratis kanslideltagande för den som var riktigt duktig på att ragga föreningsledamöter till kongressen.
Så anlände man då till Washington. Som kostnadsmedveten svensk revisor i lågkonjunktur naturligtvis i turistklass med Icelandair via Baltimore. (I Reykjavik hördes f.ö. intresserade viskningar när de danska kollegerna marscherade ombord och tog plats framför skynket, i business class. Håller konjunkturen på att vända i Danmark?)
Och till Washington anlände samtidigt över 3.000 kolleger från 92 länder över hela världen!
Fråga mig inte hur det gick till, men arrangörerna hade lyckats vända oddsen. Det blev en riktig, gammaldags kongress med fullsatta plenarsessioner och intensiva seminarieavsnitt. Innehållet var professionellt fullmatat och talarna var av hög klass. Till detta kom att Washington visade upp sig i ett vackert höstväder med inslag av sommar, och att den sällskapliga delen av programmet var väl genomtänkt och intressant.
Att amerikanarna är proffs på organisation är allmänt bekant. Skall en utflyktsbuss gå 09.45, så går den 09.45. Har man förhandsanmält sig till vissa evenemang, så ligger det biljetter till de evenemangen och inga andra i kongressportföljen. Och är man själv velig och vill ändra, så finns det hövliga funktionärer i halmhattar med röd-vit-blå kokarder till hands just på den plats där de skall finnas enligt programmet. Sist en World Congress of Accountants var så välorganiserad lär ha varit i München 1977 – men t.o.m. från den kongressen ryktas det om en kongressbuss som körde fel och inte har återfunnits den dag som idag är.
Slutet på fem år
Som den intresserade läsaren kan inhämta i Det händer i FAR på annan plats i Balans föregicks den egentliga kongressen av generalförsamlingar för IASC – International Accounting Standards Committee – och IFAC självt. Generalförsamlingarna hölls på söndagsmorgonen den 11 oktober. De båda organisationerna arbetar som bekant med femårscykler för styrelsearbetet. För kommittéerna är de fem åren uppdelade i två perioder om två och ett halvt år. För varje styrelse- och kommittéperiod väljs de länder som skall fungera i respektive organ. IFACs president väljs också för två och ett halvt år.
I och med Washington-kongressen slutade både Bertil Edlunds två och ett halvt år som president och Sveriges fem år i IFACs styrelse. Den kanske viktigaste IFAC-händelsen under den tiden, vid sidan av den dramatiska utveckling som lett till att de gamla socialistländerna nu börjar ställa sig i kö för medlemskap, är att IOSCO långt om länge bestämt sig för att rekommendera IFACs och IASCs regler som normer vid internationella börsintroduktioner. (IOSCO är börstillsynsmyndigheternas internationella samarbetsorgan; svensk representant är Finansinspektionen). Det kan finnas skäl att återkomma i Balans’ spalter när de definitiva beskeden föreligger från IOSCOs sammanträde i slutet av oktober.
Själva kongressen inleddes under högtidliga former (jodå, stjärnbaneret, snaggade soldater i noggrann marsch med Sousaband, ”Oh say can you see” och en skriftlig hälsning från president Bush. Plus, faktiskt ett specialskrivet balettprogram baserat på en specialkomponerad rocklåt med redovisningstema!) på söndagens eftermiddag. Ett utdrag ur IFAC-presidentens hälsningstal återfinns här intill. Med det svenska inslaget i presidiet är det inte överraskande att även key-note-talaren, den inledare som förväntas ange tonarten för hela kongressen, var en svensk, Pehr G. Gyllenhammar.
När kejsaren är naken
I sitt inledningsanförande framhöll Gyllenhammar att världsekonomin kräver starkt ledarskap, men att tillfälligheter snarare än målmedvetenhet verkar att styra händelseförloppet. Som sina tre främsta farhågor inför ”the no navigation ’90s” nämnde han följande.
* Vi lider brist på internationella ledare.
* Vi har glömt näringslivets grundläggande principer. Produktiviteten är källan till all tillväxt, men den avtar. Finansiell leverage är mer till skada än till nytta när man tappar kontrollen över den. Kapitalmarknaderna kommer aldrig att återvända till ”det normala”, och marknadskrafterna kan inte lösa alla problem.
* Etiken får inte förlora i betydelse. Revisorer och redovisare måste ha ryggrad nog att säga ifrån när kejsaren är naken.
– Pessimismen har fått göra sig för bred i finansvärlden. Arbeta för harmoni och balans. Då kan vi hindra överdrifter, och det är vad världsekonomin behöver, slutade Pehr G. Gyllenhammar, till applåder som avgjort hade djupare orsaker än artighet.
Sjutton seminarier
Måndagens och tisdagens program upptogs av plenarsessioner om den regionala utvecklingen respektive de internationella kapitalmarknaderna. På eftermiddagarna hölls inte mindre än sjutton parallella seminarier om olika ämnen, samma båda dagarna, så att varje kongressdelegat kunde välja ut de två som var mest intressanta för honom eller henne. Även onsdagen inleddes med en plenarsession, om internationaliseringen av redovisningsnormerna, medan eftermiddagen präglades av avslutningsceremonin.
Bland seminarierna märktes etikfrågor, där svenska deltagare med tillfredsställelse kunde notera att den etikkodex som påbörjades under det svenska ordförandeskapet i etikkommittén nu vunnit internationell acceptans. Ett annat seminarium behandlade utbildningsfrågor och berörde flera kontroversiella problem kring redovisnings- och revisionsutbildningen. Revisorsansvaret, miljörevision, skatter och IT-frågor (det sistnämnda med svensk medverkan i form av Lars Dykert) var andra ämnen för seminarierna.
Cocktails på rymdmuseet
Det sällskapliga programmet innehöll en unik invigningsmottagning på Washingtons Air & Space Museum, där cocktailbarer, buffeter och hamburgerbarer hade inrättats mitt i mängden av utställningsföremål. Där fanns också en galakväll med amerikansk underhållning och, naturligtvis, den oundvikliga ”Dinner Dance” med de för en nordbo så svåraccepterade inslagen av dans före och mellan rätterna och en ljudnivå som omöjliggör normal middagskonversation.
Ledsagarprogrammet var rikt varierat och gav enligt trovärdiga rapporter utlopp både för kulturella drifter och mer triviala ambitioner, t.ex. shopping.
Organisatoriska missar? Inte så många. Möjligen att den dagliga kongresstidningens omslag i fyrfärg avbildade ett flaggspel där den gamla Sovjetflaggan ingick, något som inte riktigt uppskattades av de östeuropeiska delegaterna. Och kanske, för den cyniske finsmakaren, att de tyska delegaterna tilldelats brunt som igenkänningsfärg på namnlapparna; bl.a. de franska och engelska delegaternas förtjusning över detta antydde att det återstår några mentala landvinningar för den europeiska gemenskapen.
Men det helt dominerande omdömet måste vara att de franska föreningarna får en svår utmaning att möta när de skall arrangera The XV World Congress of Accountants i Paris 1997.
Björn Markland, FARs Generalsekreterare
Ett av seminarierna vid IFAC-kongressen hade svenskt deltagande bland föreläsarna. Auktor revisor Lars Dykert (bilden) från Bohlins berättade om hur den nya tekniken med datanätverk och annan elektronisk informationsöverföring kommer att ställa nya krav på yrket. Hans slutsats var att det är nödvändigt för revisorerna att nu snabbt anpassa sig till den nya tidens utmaningar. Tillsammans med ADB-experter måste revisorerna säkra behoven av fungerande verifieringskedjor i kundernas elektroniska system och dessutom skaffa sig sådana egna verktyg som gör det möjligt att arbeta on-line mot kunderna.