Journalister och andra som arbetar i massmedierna har tystnadsplikt enligt tryckfrihetsförordningen (TF). Plikten uppstår genom TFs bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.
Meddelarfrihet innebär att alla och envar fritt får meddela uppgifter – med vissa undantag – till författare, utgivare, redaktioner och nyhetsbyråer för offentliggörande i tidningar och andra tryckta skrifter.
Inga namn
Anonymitetsskyddet är ett viktigt komplement till meddelarfriheten. Författare och meddelare har rätt att slippa se sina namn i tryck.
Tystnadsplikt gäller för den som befattat sig med tillkomst eller utgivning av tryckt skrift eller med framställning som varit avsedd att införas i tryckt skrift och som arbetar vid t.ex. tidningsredaktioner, bokförlag och nyhetsbyråer. Dessa personer får inte tala om vem som skrivit en osignerad artikel eller vilka meddelare som har lämnat olika uppgifter.
Det är också förbjudet för myndigheterna forska efter vem en författare eller meddelare är.
Straffet för den som bryter sin tystnadsplikt är böter eller fängelse i högst ett år.
Aktuellt fall
Justitiekanslern har nyligen prövat ett fall där en journalist på DN misstänktes för att ha brutit mot sin tystnadsplikt.
Tidningen hade publicerat flera debattartiklar med olika aspekter på den sovjetiska ubåten U 137s grundstötning i Karlskrona skärgård hösten 1981. I samband med publiceringen av en sådan artikel kom det ett fax till DN-journalisten:
”Hej! Jag hoppas kunna inkomma med en replik på (artikelförfattarens) groteska artikel. Jag hoppas Du vet om att SÄPO och eller Fst/Und-Säk upplyst UD om att Sovjet bedriver en stort upplagd desinformationskampanj i Sverige just nu! (Artikelförfattaren) är förresten Moskvas nye Victor Louis och en av aktörerna i kampanjen... Kontakta gärna era kanaler i SÄPO och på försvarsstaben och be dem berätta vad de vet. Hälsningar (meddelarens namn och telefonnummer).”
Det var ett tips som meddelaren ville att DN skulle arbeta vidare med. Det gjorde inte tidningen. Journalisten lade faxet åt sidan bland annat skvaller som hade varit vanligt när just den här författaren hade skrivit artiklar i tidningen.
Visade faxet
Några veckor senare visade journalisten faxet för den kritiserade författaren. Denne ringde till meddelaren. På så sätt fick meddelaren reda på att skyddet mot hans anonymitet hade brutits.
Journalisten hade aldrig reflekterat över frågan om tystnadsplikt. Meddelanden som skulle vara anonyma brukade komma i igenklistrade kuvert, inte som i det här fallet via fax som en vaktmästare kom bärande på.
Genom att meddelandet kom så öppet och inte innehöll några reservationer om tillgängligheten för andra hade journalisten inte någon anledning att tänka i termer av tystnadsplikt, tyckte han.
Justitiekanslern tvekade inte att beteckna det här meddelandet som anonymitetsskyddat. Han slog också fast att journalisten har röjt uppgiften om meddelarens anonymitet utan att denne samtyckt till det.
Inget åtal
Men för att journalisten skulle kunna fällas till ansvar krävdes också att han avslöjat meddelaren uppsåtligt eller av oaktsamhet. Frågan var då om journalisten insåg eller borde ha insett att han var skyldig att hålla meddelarens identitet hemlig.
Den frågan besvarade justitiekanslern med nej. Skälen var två. Det ena var att det är långt ifrån okomplicerat att fastställa vad som enligt TF är ett skyddat meddelande. Det andra var de ”ganska speciella omständigheterna i fallet” och vad journalisten själv sagt om hur han uppfattat situationen. JK ansåg sig därför inte ha tillräckligt stöd för att hävda att journalisten varit straffbart oaktsam. Därför väckte han inget åtal.
Att journalisternas tystnadsplikt står i en grundlag, tryckfrihetsförordningen, gör den inte starkare än andra tystnadsplikter. Yttrandefriheten regleras i en grundlag som en följd av ett slags maktfördelningstänkande. Man har regler i riksdag och regering i grundlagar. Och då har man, enkelt uttryckt, reglerat ”den tredje statsmakten” på motsvarande sätt.
Skydd för allmänheten
Detta är naturligt med tanke på den oerhörda betydelse som opinionsbildningen har i ett fritt samhälle. Tryckfrihetsförordningen står i demokratins tjänst. Den är inte ett skydd för pressen som sådan. Den är ett skydd för allmänheten och demokratin. Om man ser journalisterna som allmänhetens representanter så är TF naturligtvis också ett skydd för dessa.
Inge Wennberg