Svensk praxis för värdering av osäkra kundfordringar tycks ligga närmare bortskrivning än reservering. Författaren anser dock att den senare metoden borde erhålla företräde.
I dessa dagar drabbas väl alla företag av en eller annan kundförlust. Vissa av dessa är förutsägbara, andra onödiga och/eller försmädliga. Oavsett anledningen kan kundförlusterna i vissa fall bli katastrofala för det företag som drabbas. Detta kommer i sin tur på obestånd och blir oförmögen att betala sina leverantörer. Dessa får i sin tur kundförluster och så är den onda cirkeln igång och sveper omkull många i en sorts domino-effekt.
Vi revisorer ser mycket av detta nu, vilket aktualiserar några redovisningsfrågor i sammanhanget. (Jag begränsar mig i det följande till normala kundfordringar i varu- eller tjänsteproducerande företag. Andra korta och långa fordringar lämnas därhän, även om vad som sägs nedan givetvis till vissa delar kan vara tillämpligt även för dessa.) Vi närmar oss ett bokslut, där värdering av kundfordringarna blir både svårare och viktigare än någonsin.
Behandlingen av osäkra kundfordringar har alltid varit en stötesten för bokslutsupprättare och revisorer. Inför bokslutet har företaget att ta ställning till värdet av sina kundfordringar, trots att mycket liten – och sällan uppdaterad – information finns tillgänglig beträffande kundernas ställning och ekonomi. Mycket gäller bedömningar om framtiden, som är oviss. Dessutom har många gånger skattemyndigheten varit njugg med avdrag för ej konstaterade förluster.
Värderingen av fordringar innehåller mycket subjektivitet – både från bokslutsupprättarens och revisorns sida – pendlande mellan rosenrött önsketänkande och nattsvart pessimism. Men det finns dessvärre också en del oklarheter i reglerna. Förvånande litet är skrivet om ämnet. Kanske slår jag in öppna dörrar eller onödigtvis komplicerar enkla saker. Likväl anser jag det angeläget att beröra några av de frågor jag funderat över i min yrkesroll. Kanske någon finner stöd i mina synpunkter eller i vart fall reflekterar mer över värdering av kundfordringar.
Verkligt värde?
För värdering av omsättningstillgångar framträder i litteraturen principerna om realisation, försiktighet och kontinuitet i förgrunden. Där ställs anskaffningsvärdet mot s.k. verkligt värde, varvid det lägsta vanligtvis skall användas.
Bokföringslagen säger däremot (se nedan) (16 §, 1. st) specifikt att fordran (såväl kort- som långfristig resp. omsättnings- eller anläggningstillgång) som är osäker skall upptagas till belopp, varmed den beräknas inflyta. (Redovisningsrådet har f.ö. kommit med ett utkast till rekommendation, som säger att denna regel i vart fall inte gäller långfristiga fordringar som löper utan eller med låg ränta.)
16 §
Fordran, som är osäker, tages upp till belopp varmed den beräknas inflyta. Värdelös fordran får ej tagas upp som tillgång.
Hur skall bokföringslagens regel tolkas för korta fordringar?
För omsättningstillgångar – som ju kundfordringar är en del av – gäller ju som sagt den allmänna regeln att de ej får upptagas över det verkliga värdet. Med verkliga värdet avses vanligtvis ”nettoförsäljningsvärdet”, dvs. försäljningspriset efter avdrag för beräknad försäljningskostnad. (Det finns mycket att säga om detta begrepp, men det utvecklas inte här.)
Eftersom särskilt yttrande gjorts i lagen beträffande osäkra fordringar verkar de allmänna värderingsreglerna för omsättningstillgångar vara satta ur spel. Om inte, vilket begrepp tar över (eller snarare under) det andra? Skall alltid det lägsta gälla, dvs. om nettoförsäljningsvärdet är lägre än beräknat influtet belopp, skall nettoförsäljningsvärdet då gälla och vice versa?
Nettoförsäljningsvärdet torde väl, vid avvikelse materiellt mellan begreppen, vanligtvis vara det lägsta, eftersom avdrag skall ske för ”försäljningskostnader”. I sammanhanget får väl diträknas kostnader för arbete med krav, reskontrahantering, porto, inkassoarvoden etc., som drabbar företaget. Däremot avdrages normalt sett inte räntor, om fordran är kortfristig.
Skillnaden framkommer mycket tydligt vid försäljning av kundfordringsstockar. En köpare är endast beredd betala ett pris där avdrag från det nominella värdet skett för såväl kreditförlust som indrivningskostnader inkl. ev. räntedel (samt vinst/riskersättning).
Det är svårare att komma på fall där nettoförsäljningsvärdet är högre än ”beräknas inflyta”-värdet.
Vid närmare studie av bokföringslagens förarbeten framgår klart att lägsta värdets princip, dvs. det som gäller omsättningstillgångar allmänt, egentligen gäller också kundfordringar. Det var endast remissorganens till 1967 års utredning förslag om förtydligande som ledde till att det särskilda yttrandet togs in i 1971 års betänkande. Men det togs in som ett stycke i paragrafen om värdering av omsättningstillgångar. Det var först i propositionen (75:104) som stadgandet fick en egen paragraf.
Eftersom bokföringslagens stadgande i 16 § (”beräknas inflyta”) kan leda läsaren att felaktigt tro att något annat än att huvudregeln lägsta av anskaffnings- och ”nettoförsäljningsvärdet” skall gälla, är det min slutsats att lagens text snarast är missledande och därför § 16, 1 st bör utgå.
”Beräknas inflyta”
Hur skall f.ö. ”beräknas inflyta” tolkas och/eller beräknas? För mig ger det association till ett exakt fastställande post för post av en ”klok gubbe”, som kan ange värdet efter en genomgång av kundfordringslistan. På grund av komplexitet och osäkerhet om framtiden är detta egentligen en omöjlig uppgift, även om åldersfördelning etc. kan vara till hjälp. För tankars uppsortering inom detta område kunde det bli nödvändigt att – på en av praktiska skäl begränsad informationsnivå – arbeta med sannolikheter för olika utfall. Lärobokens beslutsmodell i praktisk tappning får användas med vissa förenklingar. Om det t.ex. är sannolikhet 0,5 för 90 % utfall på kundfordringen, 0,2 för 50 % utfall, 0,1 för 25 % utfall, 0,1 för noll och 0,1 för minus 10 % i utfall (netto efter kostnader), borde fordran således upptagas till 56,5 % av nominella värdet, se tabell. Det säger sig självt att förenklingar blir nödvändiga, även om modern datateknik kan hjälpa till att förenkla kalkyleringarna. Även andra liknande tekniker kan diskuteras.
0,5 × 90=45,0
0,2 × 50=10,0
0,1 × 25=2,5
0,1 × 0=0,0
0,1 × −10=−1,0
1,0 56,5
Konstaterad förlust?
Att i bokslutet ta upp fordran som konstaterats vara värdelös är ju inte möjligt enligt samma 16 § BFL. Vad som menas med konstaterad är däremot inte alltid glasklart; formellt är det sedan konkursen visat att någon utdelning på fordran ej erhållits. Många gånger är det dock i verkligheten tidigare. Min erfarenhet säger mig att utdelning på oprioriterade fordringar sällan erhålls i konkurs. De flesta företagen ger därför upp redan vid avlämnandet till inkasso och i vart fall vid konkursens inledning. Om ens inkassoåtgärden anses försvarbar; det kostar ju en hel del. Fordran skrivs av. I samma sekund riskerar det att bli självuppfyllande, för få gör maximala ansträngningar att indriva en avskriven fordran.
Internationella regler
Efter denna granskning av uttrycket god redovisningssed här i landet avseende värdering av kundfordringar, kan blicken riktas till den internationella scenen. Bland de få kommentarerna till teorin jag funnit, är kanske kommentarerna till amerikanska redovisningsreglerna (US GAAP) mest belysande. GAAP anger de huvudsakliga metoderna vara Direct write-off method (fritt översatt ”bortskrivningsmetoden”) och Allowance method (”reserveringsmetoden”). Såvitt jag förstår är reglerna desamma i Storbritannien.
Direct write-off method identifierar en fordran som är osäker först när ett speciellt fordringsbelopp bedöms ej komma att inflyta. Svagheten med denna metod är att kostnaden för förlusten inte är förknippad (matched) med intäkten samt att kundfordringar i balansräkningen blir övervärderade, därför att ingen avsättning görs för okända förluster i de andra fordringarna som ingår i balansposten.
Allowance method utgår från att en viss andel av en periods försäljning/intäkter eller summa kundfordringar bedöms ej komma att inflyta. Motsvarande belopp belastar periodens resultat som avsättning till reserv för osäkra fordringar. När sedan förlusten konstateras tas den ur reserven. Om reserven baseras på andel av utestående fordringar fokuseras balansposten och resultatposten blir restpost. En avsättning baserad på försäljning etc betonar mera resultatposten, medan balansposten framkommer residualt. Teorin anger att båda synsätten skall användas, varefter den väljes som ger lägsta balanspost/högsta reserv. Tekniskt sett är en övergång från det ena synsättet till det andra en ändring av tidigare period. Det blir fallet om t.ex. avsättningen baserad på försäljning visar sig vara otillräcklig eftersom det leder till en för låg reserv, jämfört med vad som vid balanstillfället anses erforderligt baserat på fordringsstockens storlek, sammansättning, ålder etc. Det senare fallet blir för mer väsentliga belopp också ett avsteg från kopplingen mellan intäkt och kostnad.
Det kan nämnas att Direct write-off inte är en acceptabel metod enligt US GAAP.
Ett verkligt fall
För att belysa problemet vill jag berätta om en inköpsförening för detaljhandeln. Föreningen stod för kreditrisken hos medlemmarna gentemot leverantörerna. Eftersom det rörde konsumentkapitalvaror gällde det ansenliga belopp, även om den formella kredittiden endast var ungefär en månad.
Föreningen hade mycket god uppföljning av medlemsföretagens ekonomi, men tvingades konstatera att kreditvärdigheten varierade. Av analyserna framgick att flera medlemsföretag hade otillräckligt eller till och med negativt kapital. Dessa medlemmar hölls under armarna med nya leveranser. När de nya varorna sålts av medlemmen gavs möjlighet till delbetalning av de äldsta skulderna osv. För vissa olönsamma företag steg hela tiden saldot på avräkningskontot.
Föreningen visste att några av medlemmarna i längden inte skulle kunna klara sin situation, men vilka och när var naturligtvis inte bekant. Föreningens ledning visste att om inte nya leveranser ägde rum var det finito för medlemmen. I bokslutstider diskuterades det livligt inom föreningens ekonomiavdelning om inte avsättning borde ske för befarade förluster med anledning av situationen, dvs. för vad som brast i kapital hos medlemmarna (per bokslutstillfället). Om läget frystes skulle det framkomma en brist när föreningen skulle ha betalt.
Mot detta invändes, bortsett från svårigheten att få skattemyndighetens acceptans, att alla gamla fakturor förmodligen hade betalats vid tiden för slutrevisionen ett halvår efter balansdagen. Det hade de också. Att detta varit möjligt endast genom beviljande av nya krediter, som övertagit osäkerheten/risken/bristen, var en sak som bokföringslagens formulering
”beräknas inflyta” inte tar hänsyn till.
En rimlig konsekvens av exemplet borde vara att reserv skulle avsättas för denna brist på sätt som angivits ovan och att resultatet varje period skulle påverkas av förändringen i reserven. Därvid skulle en koppling etableras mellan intäkter och samlade kostnader, s.k. matchning. Denna princip borde enligt mitt förmenande framhävas mera, inte minst när det gäller kundfordringar. Kundförluster tenderar eljest till att komma att stå mot intäkter i en senare period. Bara det faktum att kostnaden är osäker till sitt belopp eller svår att beräkna, är inget skäl att uppskjuta dess effekt i resultaträkningen.
Den beskrivna situationen torde gälla många leverantörer.
Ändrat beteende
Eftersom jag har intrycket att praxis här i landet ligger närmare Direct write-off method, som ju leder till bristande redovisning, vill jag förorda ett ändrat beteende vid värdering av osäkra kundfordringar. Allowance method bör erhålla företräde. De ovanstående båda synsätten inom metoden bör nyttjas.
Om ett företag har statistik från en längre tid i form av kundförluster, reklamationer etc. som en andel av försäljning och/eller kundfordringar, skulle – givet att omständigheterna överensstämmer med tidigare år, vilket just nu är tveksamt – en avsättning motsvarande statistiken vara en naturlig lösning, i vart fall om stocken eller transaktionerna inom detta område är många och likartade. En tidsmässig matchning av intäkter och kostnader skulle då etableras. Numera torde skattemyndigheten – i linje med att allt större vikt fästes vid att det som är god redovisningssed också skall accepteras vid taxeringen – allmänt godtaga ett sådant förfarande, inte endast som tidigare beträffande fordringar avseende avbetalningsköp eller kontoköp.
Det är svårare att förlita sig på statistik etc. om det bara finns ett mindre antal kunder och/eller att några poster representerar en väsentlig del av helheten. Att inte en fix bas över tiden (uttryckt som t.ex. en andel av omsättningen eller utestående kundfordringar) alltid kan användas torde stå helt klart i dessa dagar. I dessa fall får ytterligare analyser och/eller kompletterande metoder användas.
En ändring i dessa senare fall av faktorer etc. är inte ett åsidosättande av kontinuitetsprincipen, däremot kan det givetvis uppstå en fråga huruvida effekten eller en del därav skall redovisas och/eller kommenteras som omperiodiseringar från andra perioder.
Det skall slutligen framhållas att departementschefen i propositionen 1975 inte uteslöt användandet av Allowance method, utan yttrade: ”Avsättningar till delkrederekontot kan ske individuellt för varje osäker fordran eller kollektivt efter lämpliga beräkningsgrunder för fordringarna gemensamt. I det senare fallet behöver någon direkt resultatpåverkan i allmänhet inte redovisas, när en fordran definitivt visar sig inte ge full utdelning eller en nedskriven fordran ökar i värde.”
Departementschefen har enligt min mening fått alltför ringa gehör för denna del av förslaget.
Auktor revisor Clas Blix är verksam vid Ernst & Young i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 2/92.