Utdelning av sakvärden – bruttometod eller nettometod?

Bruttometoden vid utdelning av sakvärden går inte att förena med aktiebolagslagens regler, anser författarna. Däremot är nettometoden konsekvent med regler och praxis för öppen utdelning i aktiebolag.

Utdelning från aktiebolag kan ske i många former. Förutom som utbetalning i ordets egentliga betydelse (”i reda pengar”) kan utdelningen ske exempelvis i form av sakvärden såsom fastigheter eller värdepapper. Därvid uppkommer frågan om med vilket belopp (= till vilket värde) utdelningen i så fall skall anses ha skett. Med hänsyn till det s.k. utbetalningsförbudet och utdelningsrestriktionerna i aktiebolagslagen blir svaret på frågan mycket betydelsefullt.

Problematiken har varit föremål för debatt i doktrinen i vart fall sedan början av 1980-talet. I debatten har två huvudlinjer tagit form: enligt den ena måste ett verkligt värde – i regel marknadsvärde – beräknas och beaktas, enligt den andra kan tillgångens bokförda värde läggas till grund för bedömningen av utdelningens tillåtlighet.

Den förra principen har kommit att benämnas bruttometoden, den senare nettometoden. I doktrinen har nettometoden vunnit mest stöd. Någon prejudicerande rättspraxis har emellertid inte utbildats men några underrätter har på senare tid dömt efter bruttometoden, varför problematiken är högeligen aktuell.

Från såväl rent rättsliga som ekonomiska utgångspunkter har vi funnit övervägande skäl tala för tillämpning av nettometoden. Dessa skäl avser vi att här utveckla efter en kort redogörelse för grundläggande lagbestämmelser och hittills förd debatt.

Det bör inledningsvis framhållas att svaret på frågan huruvida bruttometod eller nettometod får tillämpas har en praktisk betydelse som sträcker sig betydligt längre än till enbart utdelning av sakvärden. Svaret bestämmer också behandlingen från aktierättslig synpunkt av köp/försäljningar från/till aktieägare. Skiljer sig verkligt värde på den förvärvade eller sålda tillgången från den avtalade köpeskillingen föreligger förtäckt utdelning vars tillåtlighet måste bedömas efter samma grunder som vid en utdelning av sakvärden. En jämförelse bör enligt vår uppfattning också göras med koncernbidrag, såväl öppna som dolda, som i vart fall då det gäller ekonomiska konsekvenser inte skiljer sig från utdelning.

Det s.k. utbetalningsförbudet utgör en mycket betydelsefull del av det regelsystem i aktiebolagslagen som avser att skydda det egna kapitalet. Grundbestämmelsen (ABL 12:1) slår fast att utbetalning till aktieägare av bolagets medel endast får äga rum i tre särskilt reglerade former, nämligen

* som vinstutdelning (enl. ABL 12 kap),

* som utbetalning (nedsättning) av aktiekapital eller reservfond (enl. ABL 6 och 12:4) och

* som utskiftning vid likvidation (enl. ABL 13 kap).

Av lagtexten i ABLs 12 kap framgår vidare att på bolagsstämma fastställd balansräkning är av avgörande betydelse vid bestämning av vilket belopp som får delas ut. Huvudregeln är att utdelning får tagas endast ur eget kapital som redovisas utöver aktiekapital och reservfond, dvs. vad som med företagsekonomisk vokabulär brukar kallas fria medel. Därutöver finns restriktioner med hänsyn till vad som i koncern redovisas som fria medel och vad som enligt den s.k. försiktighetsregeln (ABL 12:2 sista stycket) måste innehållas i bolaget.

Kopplingen mellan juridik och företagsekonomi

Denna uttryckliga koppling i lagen mellan juridik och företagsekonomi/redovisning, som f.ö. gäller kapitalskyddsreglerna överhuvudtaget, förtjänar enligt vår uppfattning att starkt framhållas. Något tillspetsat kan sägas att redovisningen erhållit lagstiftarens uppdrag att bestämma vad som får utdelas. Redovisnings- och värderingsprinciper blir avgörande för utdelningskapaciteten.

Detta innebär givetvis att redovisnings- och revisionsansvariga har all anledning att sätta sig väl in i rättsregler som finns på kapitalskyddsområdet. Det innebär emellertid också att lagens uttolkare, juristerna, bör beakta de ekonomiska konsekvenserna av olika ställningstaganden till utdelningsreglerna. I annat fall kan från ekonomisk utgångspunkt helt obegripliga bedömningar bli följden. Sålunda skulle transaktioner med samma ekonomiska effekt kunna bli bedömda på olika sätt enbart beroende på den rubrik under vilken de genomförts.

Professor Knut Rodhe har i sin sedan 1970-talet successivt utkommande bok Aktiebolagsrätt, då det gäller utdelning av sakvärden och försäljning av sakvärden till underpris, hävdat bruttometoden. Den skulle enligt hans exempel i tidigare upplagor (t.ex. 8:e uppl. 1976 s. 89) innebära att, om en tillgång värd 75 tkr men bokförd till 50 tkr säljes till aktieägare för det bokförda värdet, måste den förtäckta utdelningen, 25 tkr, återskapas som dold reserv i nästa balansräkning. I annat fall skulle enligt Rodhe förfarandet strida mot aktiebolagslagens grundtanke och innebära att ”samma vinst kan utdelas flera gånger”. I senare upplagor (t.ex. 14 uppl. 1989) har Rodhe modifierat sin åsikt så att den dolda reserv, som genom den förtäckta utdelningen tillförts aktieägarna, skulle återskapas ur bolagets fria vinstmedel, innan ytterligare vinstutdelning får äga rum. Formuleringarna i Rodhes senaste upplagor ger intrycket att han i avvaktan på utveckling i doktrin och rättspraxis närmast vill hålla frågan om brutto- eller nettometod öppen.

Civilekonom Harry Margulies och professor Carl Martin Roos har i en utförligt motiverad artikel i Balans (8/81) tagit avstånd från bruttometoden och förordar nettometoden. De framhåller bl.a. att det s.k. Sueciamålets praxis innebär att samma vinstmedel inte, även om nettometoden tillämpas, kan bli föremål för utdelning flera gånger. En dold reservs storlek i ett aktiebolag kan aldrig påverka det tillåtna utdelningsbeloppet, vilket bestäms av fritt eget kapital enligt fastställd balansräkning. En ytterligare spärr mot eventuellt missbruk av nettometoden finns enligt Margulies/Roos i aktiebolagslagens s.k. försiktighetsregel. Professor Gösta Kedner gick in i debatten i Balans 9/1983. Han förespråkar en ”anskaffningsvärdemetod”. Det är i realiteten en variant av nettometoden som – enligt vår uppfattning med rätta – beaktar beräknad skatt på utdelningen.

Posselius-Grosskopf-Gometz-Huldén har i skriften ”Skyddet för aktiebolagets egna kapital” (2:a uppl. 1990) förespråkat nettometoden. Så har även Stefan Lindskog, professor och advokat, gjort i en helt nyligen publicerad artikel i Juridisk Tidskrift nr 1 1992–93.

För praktiskt verksamma revisorer är frågan om tillämpning av brutto- respektive nettometod ständigt aktuell liksom behandlingen av koncernbidrag från aktierättslig synpunkt. Vi har i vår verksamhet efter studier av lagtext med kommentarer och tunga bidrag till doktrinen (som t.ex. professorerna Rodhes och Johanssons artikel i Balans 1/78 om koncernbidrag) kommit till att följande är generellt giltigt:

Utdelning, inklusive förtäckt utdelning i form av prissättning och koncernbidrag, är tillåten om följande förutsättningar är uppfyllda:

1. Utdelningen inkräktar ej på bundet eget kapital.

2. Utdelningen strider inte mot försiktighetsprincipen i ABL 12:2, sista stycket.

3. Reglerna om tvångssparande, dvs. avsättning till reservfond, har beaktats.

4. Alla aktieägare har behandlats lika.

Denna sammanfattning förutsätter att nettometoden får tillämpas. Vi har efter att ha haft befattning med ett antal praktiska fall mycket svårt finna stöd för kravet på tillämpning av bruttometoden. Detta gäller från juridisk utgångspunkt men framför allt från ekonomisk utgångspunkt och därmed med hänsyn till vad som har varit lagstiftarens syften: kapitalets skydd och omsorgen om borgenärerna.

Vår uppfattning må belysas med utgångspunkt från ett enkelt exempel.

Ett aktiebolags balansräkning har vid utgången av ett räkenskapsår utseende enligt tabell 1.

Tabell 1

Fastigheten har ett verkligt värde, nettoförsäljningsvärde efter skatt, om 18.

Fastigheten säljs till aktieägaren för bokförda värdet, 10, och en förtäckt utdelning, 8, uppstår således. Enligt en renlärig bruttometod skulle utdelningen ej vara tillåten och ej kunna genomföras eftersom fria medel uppgår endast till 2. Likväl kvarstår hela det redovisade egna kapitalet efter försäljningen; den enda ändringen i balansräkningen är att posten fastighet ersatts med banktillgodohavande eller motsvarande till samma belopp.

Enligt professor Rodhes tidigare förespråkade tillämpning av bruttometoden skulle den förtäckta utdelningen, 8, återskapas i nästföljande års balansräkning. Detta föga realistiska alternativ skulle innebära ett krav på fria medel uppgående till 10. Hur skall detta motiveras? Den genomförda utdelningen inkräktar inte på det bundna kapitalet och strider uppenbarligen inte mot försiktighetsprincipen.

Inte ens om den förtäckta utdelningen skulle rymmas inom fria medel blir bruttometoden från ekonomisk synpunkt begriplig. Antag exempelvis att fastighetens verkliga värde istället är 12. Den förtäckta utdelningen, 2, ryms inom fria medel och är alltså tillåten. Men hur skall utdelningen slå igenom i redovisningen? Fria medel kvarstår ju orörda. Det är enligt vår uppfattning inte förvånande att förespråkarna för bruttometoden måste söka konstiga lösningar på redovisningsproblemet av typen att ”återställa dolda reserver före nästa vinstutdelning” eller ”återskapa den förtäckta utdelningen inom fria medel till nästa balansräkning”; förslag som helt saknar stöd i lag och förarbeten och som ter sig helt främmande för en redovisare.

Den enligt vår uppfattning avgörande felbedömningen hos bruttometodens förespråkare, vilket också framhållits av Margulies-Roos, är att de inte tar hänsyn till att en bruttoredovisning av fastigheten före utdelningen skulle visa en värderegleringsreserv eller – om man så vill – orealiserad vinst på passivsidan av balansräkningen. En balansräkning som kunde ta hänsyn till fastighetens verkliga värde skulle se ut enligt tabell 2.

Tabell 2

Uppställningen visar att den förtäckta utdelningen är en orealiserad vinst som inte påverkar eget kapital enligt fastställd balansräkning.

Nettometodens förenlighet med aktiebolagens regler och lagens syften framgår ännu tydligare om man gör antagandet att man istället för att sälja fastigheten till bokfört värde säljer den till verkligt värde, 18, till aktieägaren. Då uppkommer en bokförd vinst på 8 som i sin helhet går till fritt kapital och utan att drabbas av några aktiebolagsrättsliga restriktioner kan utdelas till aktieägaren. De ekonomiska effekterna – här bortses från skatterättsliga konsekvenser – blir exakt desamma för såväl aktieägare som bolag som vid försäljning till bokfört värde.

Parallell med koncernbidrag

När det gäller synen på i vad mån aktiebolagslagens utbetalningsförbud begränsar möjligheten att lämna koncernbidrag är praxis fast. Denna praxis, som har beskrivits av professorerna Johansson och Rodhe i en artikel i Balans 1/78, innebär att ett koncernbidrag är att betrakta som olovlig utdelning (olovlig kapitalanvändning) endast om det inkräktar på bolagets bundna medel.

Detta innebär att ett bolag som har ställning enligt tabell 3 kan ha en resultaträkning med utseende som tabell 4.

Tabell 3

Tabell 4

Trots att bolaget saknar utdelningsbara medel enligt fastställd balansräkning, vilket ju är en förutsättning för att kunna lämna utdelning, accepteras i praxis ovanstående koncernbidrag, eftersom det ej inkräktar på bolagets bundna medel. Man gör följande genomsyn: Hade inte koncernbidraget lämnats skulle en vinst på 50 ha uppstått, varefter en öppen utdelning på 50 kunnat göras. (Vi bortser här från den allmänna försiktighetsregeln, som naturligtvis i vissa fall kan påverka bedömningen.)

I praktiken tillämpas således för koncernbidrag ett synsätt som överensstämmer med nettometoden. Man begär inte att det skall finnas utdelningsbara medel enligt fastställd balansräkning motsvarande koncernbidraget. Det enda kravet är att de bundna medlen inte minskas till följd av koncernbidraget.

En tolkning i analogi med den bruttometod, som Rodhe i tidigare upplagor av sin kommentar till aktiebolagslagen förfäktat för utdelning av sakvärden, skulle innebära att det måste finnas utdelningsbara medel enligt fastställd balansräkning till ett belopp som minst motsvarar koncernbidraget. I ovanstående exempel skulle således bolaget inte kunnat utge något koncernbidrag alls.

Det förefaller mot den bakgrunden mycket naturligt att Rodhe i konsekvens med sin syn på koncernbidrag i senare upplagor av sin bok av allt att döma börjat luta allt mer mot att nettometoden också är den rätta för utdelning av sakegendom.

Ännu tydligare framstår inkonsekvensen i bruttometoden om man resonerar på samma sätt som för öppna koncernbidrag när det gäller dolda koncernbidrag i form av försäljning till underpris. Om fastigheten i det första exemplet hade sålts till verkliga värdet 18, skulle en vinst uppstått på 8, vilken sedan kunnat utdelas på vanligt sätt.

Om fastigheten säljs för bokfört värde 8 till ett moderbolag eller systerbolag innebär denna transaktion att en utdelning eller ett dolt koncernbidrag lämnats. I det säljande bolagets resultaträkning återfinns inte denna transaktion alls; man redovisar ingen vinst vid försäljningen och inget koncernbidrag. emellertid kunde transaktionen mycket väl redovisas i resultaträkningen enligt tabell 5.

Tabell 5

Ovanstående redovisning vore egentligen den korrekta men görs ej i praktiken, då den medför skattemässiga komplikationer. Om man då applicerar det av Johansson/Rodhe beskrivna synsättet på koncernbidrag, finner man att bidraget ej strider mot aktiebolagslagen, eftersom det ej inkräktar på bolagets bundna medel.

I sammanhanget bör kanske framhållas att ett koncernbidrag nedåt, dvs. från moderbolag till dotterbolag, praktiskt taget aldrig kan jämställas med utdelning och därför komma i konflikt med utbetalningsförbudet. Ett koncernbidrag nedåt medför ju inte att något värde försvinner ur det givande bolaget, eftersom en annan tillgång, nämligen aktier i dotterbolag, får antas öka i värde motsvarande koncernbidraget.

Praktiska konsekvenser vid tillämpning av bruttometoden

Överlåtelser av tillgångar mellan företag inom en koncern förekommer ständigt. Vid omorganisationer flyttas hela verksamheter eller verksamhetsgrenar mellan koncernbolag. Som regel sker dessa omflyttningar till bokförda värden, eftersom man vill undvika att skattepliktiga vinster uppkommer i onödan. Inte sällan överstiger tillgångarnas verkliga värden avsevärt deras bokförda värde, vilket innebär att en överflyttning av dolda reserver äger rum.

Detta är ett förfarande som allmänt tillämpas inom näringslivet och som även accepteras av revisorer så länge inte bolagets bundna medel minskas genom transaktionen. Man tillämpar således i praktiken nettometoden.

För att ge en bild av hur vanlig denna praxis är och hur självklar den tett sig citerar vi ett utdrag ur Handelsbankens skrift ”Beskattning av företag och företagskapital”, som beskriver överlåtelser av tillgångar mellan koncernföretag. I artikeln sägs bl.a. följande:

”Frågan om överlåtelse av tillgångar till underpris har under årens lopp diskuterats i skilda lagstiftningssammanhang. Redan 1953 års skatteflyktskommitté konstaterade i sitt betänkande, SOU 1963:52, att praxis medgav att tillgångar kunde överlåtas mellan närstående bolag till bokförda värden utan beskattningskonsekvens och att denna praxis borde kunna godtas så länge fråga var om transaktioner mellan dubbelbeskattade företag.

I SOU 1975:77 konstaterade nästa skatteflyktsutredning att anläggningstillgångar tillsammans med den verksamhet vari de ingår kunde föras över mellan moder- och dotterbolag eller mellan bolag med samma ägare även om detta skedde till underpris. Någon obehörig skatteförmån fick dock transaktionen inte medföra.

I samband med översyn av vinstdelningsskatten, DsFi 1986:19, gjordes en genomgång av praxis vid underprissättning. Utöver tidigare angivna principer anförs att uttagsbeskattning av naturliga skäl kan underlåtas vid överlåtelse mellan koncernföretag där rätt till koncernbidrag föreligger. Vidare konstateras att uttagsbeskattning har underlåtits inte endast i de fall där överlåtelsen omfattat en hel rörelse eller rörelsegren utan även när enstaka lagertillgångar (eller inventarier) har förts över. Till stöd för påståendet anges några avgöranden från regeringsrätten samt att opublicerade förhandsbesked utgör ytterligare exempel på samma sak.”

Ett krav på tillämpning av bruttometoden skulle vända upp och ner på denna praxis och innebära att en överflyttning av dolda reserver inom en koncern skulle omöjliggöras om inte det finns utdelningsbara medel enligt fastställd balansräkning som är minst lika stora som de överflyttade dolda reserverna. Härigenom skulle en stor mängd genomförda transaktioner mellan koncernbolag kunna betraktas som olovlig kapitalanvändning och komma i konflikt med utbetalningsförbudet. Det torde snarare vara regel än undantag att transaktioner, som inte är förenliga med detta synsätt, genomförts i större koncerner. Styrelseledamöter lever således farligt om bruttometoden skulle gälla. De kan ju bli personligen betalningsansvariga för återbetalning av den otillåtna utdelning, som de medverkat till.

En annan konsekvens av bruttometoden är att koncernbidrag ej bör kunna lämnas, som överstiger utdelningsbar vinst enligt fastställd balansräkning. Ett koncernbidrag från ett dotterbolag till sitt moderbolag är enligt allmän uppfattning att se som en utdelning. Med bruttometodens synsätt måste koncernbidraget således rymmas inom utdelningsbara medel för att inte vara olovligt. Bruttometoden är på denna punkt i direkt konflikt med nu gällande, ej ifrågasatta, praxis för koncernbidrag, som ju innebär att ett koncernbidrag betraktas som olovlig utdelning endast om det inkräktar på bolagets bundna medel.

Slutsats

Den s.k. bruttometoden vid utdelning av sakvärden går enligt vår mening inte att förena med aktiebolagslagens regelsystem för redovisning och behandling av utdelning till aktieägare. Den omöjliggör nuvarande praxis vad gäller koncernbidrag och skulle förhindra eller försvåra önskvärda överföringar mellan koncernbolag och strider mot vad som uppfattas som rimligt och skäligt inom affärslivet. Den s.k. nettometoden är konsekvent i jämförelse med regler och praxis för öppen utdelning i aktiebolag och strider därmed ej mot de utdelningsrestriktioner som införts i lagen till borgenärernas skydd.

Auktor revisor Ulf Gometz medverkade senast i Balans nr 2/92 och auktor revisor Lennart Huldén i Balans nr 4/92. Båda är verksamma vid Ernst & Young i Göteborg.