Lennart Svensson återkommer om revisorns roll och svarar Ulf Gometz och Björn Markland. Han uppmanar ledande kolleger att gå in i en aktiv debatt och föreslår att gruppen erfarna revisorer som flera börsbolag ”ska vändas till att bli en spjutspets i utvecklingen mot en aktad och respekterad kår!”

I min artikel om de hot och risker, som revisorskåren har anledning att uppleva idag, har jag hävdat (Balans 11/1991):

* att näringslivet är i behov av en korrekt ekonomisk redovisning från företagen,

* att det behövs en neutral och oberoende kontroll av denna rapportering,

* att det finns ett ”systemfel” inbyggt i nuvarande regler för tillsättande av revisorerna på så sätt, att den som skall kontrolleras i realiteten utser revisorn.

Jag har framhållit att detta sysstemfel tenderar att få en negativ inverkan på revisorns integritet och därmed på hans förmåga att genomföra en neutral och oberoende kontroll.

Det förhållandet att FAR-ledamöter öppet bryter mot FARs egna regler tog jag som en indikation på att nämnda risk har realiserats. På sikt kommer detta att bli förödande för ”redovisningskonsumenternas” förtroende för oss revisorer. Utvecklingen måste därför stoppas, och det är hög tid att så sker. Jag har också framhållit, att angivna systemfels negativa inverkan på revisorernas integritet riskerar att förstärkas genom den bild av revisorsrollen, som FAR förmedlar till omvärlden.

Man kastar en käpp i högen, den som träffas skriker till

För att få igång en debatt om skisserade väsentliga problem har jag valt att ”krydda” mitt inlägg något. Först på plan var Björn Markland (Balans 12/1991). Sedan kom Ulf Gometz (Balans 2/1992).

Ulf Gometz har presterat en framåtledande artikel. Detta är bra och bör kunna stimulera fler av FARs stilbildare att deltaga i den kanske viktigaste debatt, som hittills förekommit bland revisorer i Sverige.

Vad blev resultatet?

Ulf önskar mig välkommen in i debatten om tillsättningen av revisorer och framhåller, att han själv deltagit i den debatten i nästan tjugo år. Må så vara, Ulf, men vad har resultatet av dessa ansträngningar blivit? Noll och intet! Och det är väl ändå resultatet som räknas?

Ulf tycker att jag inte reellt har gått in i debatten och framställer ett antal frågor han vill jag skall besvara. OK, men varför bara jag? Upp alla Ni andra f.d. styrelseledamöter i FAR och andra, som låtit tiden gå utan att identifiera, analysera och lämna förslag till lösningar på ett av revisorskårens stora problem. Ut ur skyttegravarna och upp på barrikaderna!

För att hålla debatten vid liv skall jag besvara Ulfs frågor så tydligt jag kan.

Här är frågorna:

* Vad menas med ”omprövning” av intressentmodellen? Bör FAR initiera en lagstiftning där vissa gruppers intressen undantages? Vilka i så fall?

Svar: Revisorns uppgift är att genomföra en neutral och oberoende kontroll av företagens redovisning och ekonomiska rapportering. Att ställa krav på att revisorn skall tillfredsställa även andra behov hos olika intressentgrupper riskerar att negativt påverka hans möjligheter att utföra sin huvuduppgift. Intressentmodellen bör därför utmönstras ur FARs utbildningsmaterial och i FARs beskrivning av revisorns roll, hans uppgifter, rättigheter och skyldigheter.

Vi revisorer skall alltså granska styrelsens årsredovisning och förvaltning och avrapportera våra iakttagelser på lämpligt sätt. Huruvida vi dessutom – frivilligt – skall ha rätt att åtaga oss andra uppgifter, är en helt annan frågeställning.

Jag vill sålunda ingalunda – såsom Ulf påstår – ”styra” verkligheten med hjälp av intressentmodellen! Jag vill, att vi skall slopa den i dess nuvarande form. Som jag ser det, räcker det att konstatera att revisorns intressenter är alla de, som är beroende av en tillförlitlig redovisning och ekonomisk rapportering. Härigenom undviker vi att själva skapa grogrunden för intressekonflikter. Revisorsrollen blir på detta sätt entydig och distinkt.

Typisk svensk konstruktion

Utan att nu kunna styrka ett sådant påstående kan jag ana, att intressentmodellen är en typisk svensk konstruktion, med allt vad detta innebär. Jag har exempelvis ej funnit modellen berörd eller ens antydd i två aktuella böcker, som behandlar de danska revisorernas situation (se Langsted., L.B., Andersen, P.K., Christensen, M. och Greve, L.: ”Revisoransvar”. FSRs Forlag 1989 samt Frisch, H. och Poulsen, B.L.S.:”En analyse af revisionsprocessen”. FSRs Forlag 1989).

Ulfs fråga om FAR bör initiera en lagstiftning där vissa gruppers intressen undantages är för mig svårförståelig.

Nästa fråga:

* Bör nuvarande regler för utseende av revisorer i aktiebolag ändras? Hur?

Svar: Ja, de bör ändras!

Som vanligt är det lättare att kritisera än att ge förslag till förbättring. Jag hävdar emellertid, att en ändring är absolut nödvändig, eftersom vi revisorer visat att vi med nuvarande regler inte alltid kunnat uppfylla kravet att med integritet lösa vår revisorsuppgift.

Jag betonade detta i mitt inlägg och Ulfs artikel blir så småningom en enda lång beskrivning av omständigheter som stödjer min tes. Han framhåller sålunda, direkt eller indirekt

* att börsnoterade företag i allt högre grad ”förgyller” sina resultat och sin ställning och att revisorerna låter detta försiggå opåtalat trots att redovisningen därigenom strider mot FARs regler,

* att revisorerna inte bara underlåter att kritisera dessa förhållanden utan ibland även är initiativtagare till denna osunda kreativitet,

* att FAR har ett ansvar för denna utveckling samt

* att slutligen det problem jag pekat på har accentuerats genom den allt vanligare förekomsten av offertgivning.

Den verkliga debatten kan börja

Jag kunde inte ha skrivit detta bättre själv. Jag önskar därför Ulf välkommen in i den verkliga och avgörande debatten.

Nu är vi således äntligen där. Normalt professionellt beteende skule då vara att först redogöra för de förslag till stärkande av revisorns ställning som redan lagts. Jag har emellertid i skrivande stund inte en totalbild härom men jag erinrar mig:

* att Aktiespararnas Riksförbund har föreslagit att en av revisorerna i börsnoterade företag skulle utses av börsstyrelsen, (Se Aktiespararen 1988, nr 3 jämfört med SvDs ekonomispecial den 25/5 1988),

* att Hans Cavalli-Björkman i åtskilliga föredrag har framhållit att det borde finnas en från styrelsen fristående valnämnd, som lämnar förslag på revisorer till bolagsstämman (jfr SNSs debattskrift från 1979, till vilken Ulf hänvisar). Han rekommenderar även att revisorn träffar företagets styrelse minst en gång per år.

* att Bengt Senneby vid ett samtal med mig kompletterat detta förslag med att revisorer borde väljas på två år med ett års ”uppsägningstid”,

* att någon – jag minns inte vem – föreslog den av Sten Walberg på bankinspektionen tillämpade regeln att en revisor ej skulle få ha kvar sitt uppdrag mer än högst sju år.

Det har säkerligen lagts fram även andra förslag med ändamål att stärka revisorns ställning. Min önskan är att sådana och liknande förslag skall debatteras. I en sådan debatt kommer det att utkristalliseras förbättringar, som kan accepteras av såväl myndigheter, näringsliv som revisorskåren. Syftet med min artikel i denna del var sålunda att väcka debatt; inte att driva en speciell problemlösning.

Den sista frågan:

* Om inte reglerna om utseende skall ändras: hur skall oberoendet på denna punkt garanteras/förstärkas?

Svar: Det kommer inte att vara tillräckligt med en ändring av reglerna. Jag tror att FAR under alla förhållanden måste arbeta hårt för att höja kompetensen och känslan för integritet hos oss revisorer. Detta är ett långsiktigt men nödvändigt arbete.

En mycket öm punkt

För att få fram bra förslag till förbättring av integriteten måste man analysera orsakerna till att vi revisorer har ”mjuka ryggar”. Ulf anger själv vissa skäl, exempelvis under rubriken ”Redovisningsskymningen” på sid. 33:

som det nu är möts den ’stränge’ revisorn inte sällan av svaret från klienten:

Du ställer hårdare krav på oss än vad de välkända revisorerna från Ö-, B- och E-byrån gjort i börsbolagen X, Y och Z. Det är inte rimligt!

Ulf sätter här fingret på en mycket öm punkt. Enligt min erfarenhet är det ofta så, att klientens storlek och status samt revisorns integritet står i omvänd proportion till varandra. Detta leder till uppfattningen att vi som reviderar börsnoterade företag har ett alldeles särskilt ansvar för den bedrövliga utveckling som lett till nuvarande ”skymning”.

Konkurrenssituationen utgör enligt min uppfattning en del av förklaringen. Genom att acceptera s.k. kreativ redovisning försöker vi revisorer göra oss populära hos ”statusklienter”. En annan är naturligtvis det faktum, att det är betydligt angenämare att vara en konstruktiv problemlösare än en formalistisk nej-sägare. Många av oss revisorer skulle säkert inte ha stannat kvar i yrket om det inte varit möjligt att kombinera granskningsarbetet med möjligheten att deltaga i framåtledande intressant rådgivningsverksamhet. I detta sammanhang går det ej att undvika en debatt om gränserna för revisorns verksamhetsområde utanför den rena revisionen. Här har utvecklingen under senare år – påhejad av FAR – enligt min uppfattning helt spårat ur.

Hur skall vi då snabbt komma åt dessa så naturliga drivfjädrar till vanhedrande beteende? Jag finner det nödvändigt att då genast framhålla, att detta beteende inte är fördelat så, att vissa revisorer är helt vita och andra är helt svarta. Det är snarare så att alla – eller nästan alla – är mer eller mindre gråa. Det gäller sålunda att finna medel, som är effektiva mot oss alla. För min del tror jag att det måsta vara fråga om både piska och morot.

Speciellt viktigt är det emellertid att komma till rätta med de revisorer som reviderar de noterade bolagen. Här blir övertrampen i flera avseenden mest förödande för vår kår.

Analysen leder mig fram till följande. Av alla FARs 2 000 ledamöter, är det mindre än 10 procent som reviderar noterade bolag. Av dessa är det kanske ett drygt femtiotal, som reviderar mer än ett noterat företag. Om man kunde motivera denna mindre grupp att utnyttja hela sin kompetens och auktoritet till att förmå företagen att följa god redovisningssed, skulle snabbt en förbättring åstadkommas. Den nödvändiga debatten bör tagas på högsta beslutsnivå inom resp. företag. Där torde lyhördheten för revisorns argument vara störst.

Mitt förslag är att FAR utser en kommission med exempelvis Ingvar Gullnäs (ordförande i disciplinnämnden) i spetsen. Denna kommission bör sammankalla ovannämnda grupp av revisorer och för dem redovisa besvärande fakta hämtade från Rundfelts m.fl. undersökningar. Därefter skulle det talas klarspråk med hänvisning till § 32 i FARs stadgar. Jag har en vision av att denna lilla grupp – från att ha varit revisorskårens dödgrävare skulle kunna vändas till att bli en spjutspets i utvecklingen mot en aktad och respekterad kår till näringslivets och samhällets tjänst. Förhoppningsvis övergår då ”skymningen” snabbt i en ny frisk dag för redovisningen och revisorskåren.

Detta var piskan. Moroten skulle kunna vara att FAR och alla andra goda krafter gör den regelföljande revisorn till ett klart uttalat ideal, ett ideal, som kanske skulle kunna beskrivas på följande sätt:

En revisor som har förmågan att med ledning av förefintliga fakta och efter prövning av förhanden varande omständigheter och utan att låta sig påverkas av andra personers uppfattning fatta beslut och handla efter egen övertygelse. (Jfr VIII Nordiska Revisorskongressen, Stockholm 1959, FAR, sid. 12).

Kring en sådan idealbild borde FARs utbildning och image-skapande verksamhet byggas. Denna kunde ersätta nuvarande intressentmodell och den idealbild av revisorn, som kan härledas ur denna – med eller utan medverkan av Ulf Gometz.

Vi måste vara aktsamma om vårt yrke!

Ulf Gometz har anslutit sig till min skrivning om revisorns kompetens och integritet och ställer kravet att båda måste öka. Själv tror jag, att revisorns integritet generellt ökar, när hans kompetens förstärkes. Integriteten måste emellertid stödjas även genom ett antal andra insatser. I det långa loppet blir det fråga om en enveten, ständigt pågående ”uppfostran” av våra yngre medarbetare. Vi måste vara aktsamma om vårt yrke. Detta fantastiska yrke, som ger oss möjlighet att leva ett spännande och utvecklande liv, att få träffa många intressanta människor, att få deltaga i lösningar av svåra problem och – ibland – få uppleva den obeskrivliga glädjen att själv ha kommit på lösningen på ett svårt problem.

Längre ut på ”planen” får Du mig inte denna gång, Ulf!

Mina kommentarer till Ulf Gometz artikel har av tidsskäl blivit kortfattade. Tiden har i själva verket varit så kort att jag bett tidningens chefredaktör att sätta rubrikerna. Den enda anvisning jag gav var att han skulle formulera sig så att debatten hålls vid liv. Jag får därför överlåta till den initierade läsaren att själv avgöra huruvida och i vilken mån jag ”på väsentliga punkter har fel rent sakligt” (se Balans 2/1992, sid. 30).

Besvärande intryck

Björn Marklands intryck (se Balans 12/91, sid.5), att han och jag ”genomlevat 80-talet i olika verkligheter” är enligt min uppfattning besvärande. Dessvärre synes det som om FARs styrelse har samma verklighetsuppfattning som Björn. I dokumentet ”FARs strategi för 1990-talet” (fastställd den 4/2 1991) har ej berörts de hot och risker som upplevs av mig – och uppenbarligen till en del även av Ulf Gometz och av en stor del av FARs s.k. Hundraråd.

Kanske Björn och jag åtminstone skulle kunna komma överens om, att det ”redovisningsförfall”, som många har vittnat om, är ett hot mot revisorskåren och att ingen möda får sparas att möta detta hot.

Auktor revisor Lennart Svensson är verksam vid SET i Malmö, och bl.a. medlem av FARs disciplinnämnd. Han medverkade senast i Balans nr 11/91.