Det är ett dramatiskt skeende när de tre baltiska nationerna kämpar sig in i den europeiska gemenskapen. FARs generalsekreterare rapporterar här om en konferens kring redovisning och revision som i sig själv illustrerade många av de problem som ärvts från den gamla planekonomin.

Övergången från plan- till marknadsekonomi i det gamla socialistblocket i östra Europa pågår med en hastighet som överträffar det mesta historien sett i fråga om icke-revolutionär utveckling.

Utvecklingen präglas i grunden av entusiasm, men det går inte att komma ifrån att entusiasmen emellanåt blandas upp med inslag av födslovåndor och besvikelse.

Allmänt bekanta är sådana problem som hyperinflation, arbetslöshet, varubrist och valutakriser. Bekanta är också konsekvenserna av dessa problem: svartabörshandel, kriminalitet och maffiaväsen.

Processen ställer emellertid också krav som många nog anser triviala men som är grundläggande för att genomförandet skall lyckas. Dit hör en anpassning av redovisningssystemet till de anspråk som kommer att ställas av privata ägare, av moderna företagsledningar och av marknadsekonomins andra, för oss så välbekanta intressenter.

Tungt arv från planekonomin

Det nuvarande redovisningssystemet är nämligen ett tungt arv från den planekonomiska eran.

I de flesta av de aktuella länderna präglas resultatredovisningen av kravet på företagen att uppfylla produktionskvoter och planer. Bokslutsarbetet har till stor del karaktären av att läsa av och sammanställa kvantitetsuppgifter ur den löpande redovisningen och vidarebefordra resultatet till behöriga myndigheter, främst som underlag för en aggregerad statistik. Kostnader och vinst hålls ofta inte isär, sett med marknadsekonomiska ögon. Redovisningen betraktas knappast alls som ett underlag för företagsledningens egen kontroll och styrning.

Balansräkningen företer på motsvarande sätt en bild av hur företaget efterlevt statliga instruktioner, snarare än att beskriva vad vi brukar mena med kapitalstrukturen. Passivsidans poster ställs mot öronmärkta tillgångsposter. Anläggningstillgångarna anses ”finansierade” av en grundfond. Nyinvesteringar finansieras med banklån och med en av reserverade överskott uppbyggd investeringsfond (”fond för produktion, vetenskap och teknologi”). Särskilda sociala fonder kan finnas tillskapade för olika former av löntagarincitament.

(För en närmare beskrivning av det planekonomiska redovisningssystemet hänvisas till Annette Barrington/Irina Lindblad, Årsredovisning i Sovjet, Balans 5/90.)

Det säger sig självt att redovisningsexperterna i öst med ett visst intresse nu vänder sig västerut för att ta del av de etablerade marknadsekonomiernas erfarenheter.

Flera skäl får väst att ställa upp

Och i väst finns det ett stort intresse för att ställa upp. Bakom det intresset ligger alldeles säkert en hel del kollegial solidaritet. Ett minst lika viktigt incitament är nog ändå insikten att ett betydande västligt kapital kommer att investeras österut, och att det ligger i investerarnas intresse att följa utvecklingen av sitt kapital på det sätt som har visat sig ändamålsenligt i de gamla marknadsekonomierna.

Vår europeiska revisorsfederation FEE (Fédération des Experts Comptables Européens) har sedan ett par år en särskild arbetsgrupp för Östeuropafrågor. Nordiska Revisorsförbundet (NRF) har kommit överens om att det är mest rationellt och kostnadsbesparande om de nordiska föreningarna enas om en gemensam representant i gruppen. För närvarande företräds Norden av FAR-ledamoten Ruut Mägi, själv född i Estland. Arbetsgruppen leds av österrikiskan Gisela Nagy. (Gruppen har inledningsvis arbetat tillsammans med EG med ett projekt kring Bulgarien, men det projektet är numera nedlagt, av allt att döma till följd av personkemifrågor i de större EG-länderna.) NRF har inställningen att Nordens representant bör verka för att revisorer och redovisare i de nya baltiska staterna får en skälig andel av FEEs uppmärksamhet.

Det finns också andra organisationer som är verksamma inom området. OECD (Organisation for Economic Co-operation and Development) har etablerat en särskild avdelning med det inte så alldeles lätthanterliga namnet Centre for Co-operation with the European Economies in Transition. Inom detta Centre finns i sin tur ett Directorate for Financial, Fiscal and Enterprise Affairs.

OECD har även en arbetsgrupp med namnet Working Group on Accounting Standards.

Konferens om baltiska problem

Centret har nu i samarbete med arbetsgruppen genomfört en konferens om de baltiska staternas problem på redovisningsområdet, kallad Conference on Accounting, Financial Reporting and Auditing in Estonia, Latvia and Lithuania. Konferensen ägde rum i Riga i Lettland den 27-28 april.

Utöver Ruut Mägi deltog från svensk sida den lettiskfödda FAR-ledamoten Daina Eiche som är adjungerad professor vid universitetet i Riga, och jag själv. Andra nordbor som deltog var två danskar, nämligen FEEs vice ordförande Jens Røder och Olaf Hasselager från Erhvervs- og Selskabsstyrelsen samt förre representanten för den revisorsauktoriserande Finlands Centralhandelskammare, numera CGR-revisorn Eero Prepula.

Konferensen bar alla spår av att ha varit arrangerad med kort varsel. Alla de nordiska representanterna tycks ha engagerats bara några veckor i förväg, och ännu när de medverkande anlände på kvällen före första konferensdagen var det oklart vem som skulle hålla inledningsanförande om vad. Det slutliga programmet delades ut först på första dagens morgon. Ämnesområdet revision föll dessutom nästan helt bort, om man undantar en diskussion om utbildningsfrågor mot slutet av konferensen.

De spontana samtalen blev begränsade

Allvarligare var att konferensens struktur inte blev den som hade förutsatts när inledningstalarna engagerades. Föresatsen hade varit att inledningarna skulle begränsas till kvartslånga anföranden, och att arrangemanget till stor del skulle bestå av samtal mellan balter och ”västerlänningar”. Många hade nog förutsatt att det sistnämnda skulle ske i grupparbetsform. I verkligheten kom hela konferensen att äga rum i en och samma samlingssal. Med ett 80-tal deltagare blev den spontana diskussionen helt naturligt ganska begränsad, inte minst på grund av språkproblemen.

Ändå gick det, tack vare några entusiastiska medverkande från både OECD-länderna och Baltikum, att vända konferensen till något hjälpligt konstruktivt. En viktig lärdom för deltagarna från OECD-länderna var vilka problem som är de huvudsakliga när det gäller redovisning och revision i Baltikum.

Vi tenderar nog ofta att föreställa oss att de tre baltiska staterna har ungefär samma sorts närhet till varandra som vi i Norden. Till en viss del är det sant, men det finns viktiga skillnader.

Förstår inte varandras språk

Viktigast är kanske att man inte förstår varandras språk. Som bekant är estniskan ett finsk-ugriskt språk, medan de lettiska och litauiska språken tillhör en helt annan språkstam och inbördes är så olika varandra att man på sin höjd kan förstå innebörden av en skriven text; svenska och isländska nämndes som jämförbara exempel av insiktsfulla nordiska kolleger.

De tre folken skiljer sig åt även på andra sätt än beträffande språken. Litauen är t.ex. ett katolskt land, medan Estland och Lettland till övervägande delar är protestantiska.

Själva frigörelseprocessen har av allt att döma varit incitamentet till ett nära samarbete över språk-, religions- och andra gränser. Som exempel kan nämnas att ett visum från ett av länderna berättigar till inresa i de två övriga. De baltiska staterna arbetar också uttryckligen för att åstadkomma ett slags ekonomisk gemenskap av samma natur som hos de nordiska länderna.

Under efterkrigstiden har ryskan blivit ett slags lingua franca som talas av de flesta. I alla de tre länderna finns det också ett starkt folkinslag av ryssar, många tillhörande den andra baltiska generationen. På OECD-konferensen fanns det t.o.m. enstaka baltiska förespråkare för att använda ryskan som det gemensamma redovisningsspråket. Det blev dock helt klart att den lösningen inte är tänkbar på längre sikt i ett fritt Baltikum.

Konferensen i sig var förresten ett exempel på hur stort just språkproblemet är. De officiella konferensspråken var engelska, ryska och tyska, och tanken var att alla inlägg skulle simultantolkas till alla de tre språken. I verkligheten gick det inte att få tag i tyska tolkar annat än under en begränsad del av konferensen. Samtidigt var det uppenbart att man som västerlänning kunde kommunicera på tu man hand med många av deltagarna endast på tyska.

Marknadsekonomins termer saknas på ryska

När det gäller den ryska tolkningen uppställde sig ett annat, svårare problem. Ett uttryck på engelska med hemortsrätt i den marknadsekonomiska terminologin kunde visa sig sakna motsvarighet på ryska, helt enkelt för att själva begreppet aldrig behövt beskrivas på det språket, vare sig på tsartiden eller under kommunismen. Det var nästan smärtsamt att betrakta de baltiska kollegerna när en västerländsk föreläsare framförde ett till synes ganska elementärt budskap på engelska. Den ryska översättning som kom ur öronsnäckorna var tydligen halvt om halvt meningslös, sannolikt ett försök att finna ett ryskt uttryck som påminde om vad tolken trodde sig kunna utläsa av det engelska ordet. Innan de tre baltiska språken har byggt upp en egen terminologi, baserad på förståelse av de marknadsekonomiska begreppen, kommer det att vara svårt att diskutera sakfrågor på vilket språk som helst.

Till de stora problemen i baltisk redovisning hör inflationsredovisning och valutaredovisning. Från tid till annan är en inflation på 3 % per dag något som man får leva med på sina håll i Baltikum. Den gemensamma valutan är fortfarande den ryska rubeln, men ändringar är på väg. Estland har beslutat att införa sin egen krona. Lettland, vars statstjänstemän inte fick någon lön i mars på grund av brist på ryska sedlar, avser att till en början införa egna lettiska rubelsedlar och på sikt en egen valuta.

Utbildningen är ett stort problem

Utbildningen av redovisare och revisorer är ett annat stort problem. Universiteten har i viss utsträckning fakulteter inom området, men tillgången till kompetenta lärare är dålig och undervisningshjälpmedlen lyser med sin frånvaro. FAR har våren 1992 sänt gratisexemplar av The FAR International Omnibus till ett antal mottagare som föreslagits av Baltikum-kunniga FAR-ledamöter. Inströmmande tackbrev har bevisat att insatsen uppskattats. Man kan nästan säga att graden av tacksamhet är ett bevis på hur stort behovet av litteratur och andra hjälpmedel är.

Baltiska deltagare efterlyste en insats av OECD för att tillhandahålla västerländska föreläsare till universiteten i de tre staterna. Här ser väl möjligheterna ljusare ut, även om även en sådan insats kräver pengar, och pengarna som vanligt sitter långt inne.

Nordiska revisorer har en roll i utvecklingen

Revision var ju ett av konferensens teman, men särskilt mycket kom inte att sägas om revisorer. Uppenbart var dock att revisorsyrkets sociala status i Baltikum inte motsvarar den västerländska. Egentligen är det bara Estland, och i någon mån Litauen, som ännu på allvar börjat bygga upp en kår av oberoende yrkesrevisorer. Det finns enligt min uppfattning ett egenvärde i att nordiska revisorer i lämpliga former bygger ut kontakterna med de trevande instituten i Baltikum för att inspirera till en professionell utveckling av västerländsk – eller varför inte säga nordisk – modell. FARs Stockholmskrets har preliminära planer på en studieresa till Estland, och flera initiativ av det slaget, även på byrånivå, är säkert befogade.

Nu är det kanske inte överraskande att detta första konferensförsök stötte på svårigheter. Det var två världar som möttes, hur nära vi än tycker att vi står de baltiska staterna. Min bestämda uppfattning är att OECD-konferensen, i all sin bräcklighet, var ett viktigt steg framåt. Det vore pekoral att påstå att man hörde historiens vingslag på Hotell Riga den 27–28 april. Men där vi satt och huttrade med ytterrockarna på i konferenssalen i den bränsleknappa lettiska huvudstaden kunde vi inte undgå att fängslas av dramatiken i skeendet när de tre små nationerna började kämpa sig in i den europeiska gemenskapen även på det till synes triviala redovisningsområdet.

They will overcome.

Björn Markland, Generalsekreterare i FAR