Författaren anser att lagstiftningen inte medger rätt till avdrag för uppräkning av låneskulden om företagen tillämpar den redovisningsmetod beträffande konvertibellån som Redovisningsrådet anvisat i sitt förslag till rekommendation.
I Balans 4/1992 kommenterades Redovisningsrådets rekommendation rörande redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation av Lennart Huldén. Huldén avslutar med att konstatera att skatterätten ligger före den goda redovisningsseden i transaktioner likartade med de som behandlas i Redovisningsrådets rekommendation och refererar till RÅ 1988:102. Målet rör fördelning mellan vederlag och ränta då betalning vid aktieöverlåtelse erlades i form av räntelös revers.
Vid genomläsning av rekommendationen fastnade jag vid behandlingen av konvertibel- och optionslån, punkterna 28 och 29. Rådet konstaterar att dessa lån i allmänhet löper med en ränta understigande marknadsräntan. Ränteskillnaden motiveras med att konverterings- eller optionsrätten anses ha ett visst värde som motsvarar räntedifferensen. Rådet rekommenderar att låneskuldens storlek skall beräknas utifrån marknadsräntan. Skillnaden mellan detta belopp och vad som faktiskt uppburits, d.v.s. det nominella lånebeloppet, skall föras till reservfonden som en överkurs på de aktier som kan komma att utfärdas senare. Den redovisade låneskulden skall successivt uppräknas under löptiden så att det redovisade skuldbeloppet vid förfallodagen överensstämmer med det nominella lånebeloppet.
Huldén sammanfattar motiven till detta redovisningssätt med att det på ett bättre sätt speglar transaktionens verkliga innebörd jämfört med traditionell redovisning.
Redovisningen av konvertibellån, och vilka ekonomiska effekter redovisningen leder till, kommenterades utförligt av Walter Schuster i Balans nr 6–7/1992. Jag har gjort simuleringar och beräkningar motsvarande de Schuster redovisar i sin artikel och kommit fram till samma slutsatser. På en väsentlig punkt skiljer sig dock våra beräkningar åt. I beräkningarna av företagets kassaflöden och redovisningen av dynamiska effekter låter Schuster företagets skattekostnad beräknas efter avdrag för den räntekostnad som utgörs av uppräkningen av skuldbeloppet. Dagens skattelagstiftning tillåter inte avdrag för den kapitalrabatt som utgörs av skillnaden mellan avtalad ränta och marknadsränta avseende konvertibel- eller optionslån. Jag återkommer till denna fråga.
Långivarens beskattning
Rådets förslag till redovisning är reciprok med hur långivarna skall beskattas för lån med avskiljbar optionsrätt. Enligt 27 § 3 mom SIL fastställs värdet av optionen enligt den s.k. restvärdemetoden, d.v.s. efter i princip samma metod som Rådet anger. Optionens värde utgörs av skillnaden mellan skuldebrevets nominella värde och marknadsvärde. Från Rådets utgångspunkt har i Schusters exempel långivarna erlagt 14,42 för en optionsrätt och 85,58 har lånats ut till företaget. När lånet går till inlösen erhåller långivarna 100. Värdeökningen av lånet utgör en realisationsvinst för innehavaren enligt 29 § SIL.
Optionsvärdet motsvarar uppräkningen av låneskulden, för vilken den skattskyldige blir reavinstbeskattad. Om optionsrätten utnyttjas kommer värdet av denna att ingå i aktiens anskaffningskostnad. Utnyttjas den inte uppkommer en avdragsgill reaförlust motsvarande optionens anskaffningskostnad. Långivaren blir således inte effektivt beskattad för annat än de löpande räntebetalningarna som företaget gör. Därav skulle följa att om företaget skall erhålla avdrag för de årliga uppräkningarna av skulden som räntekostnad, bör företaget också beskattas för ersättningen för optionsrätten.
Låntagarens beskattning
Det belopp som enligt Rådets förslag skall föras till reservfonden efter omräkning av låneskulden till marknadsvärde utgör i skatterättslig mening en kapitalrabatt som företaget lämnat långivarna. I RÅ 1982 Aa 152 var fråga om utgivning av räntelösa reverser till underkurs. Rättsnämnden, RR ej ändring, fann att kapitalrabatten i beskattningshänseende utgjorde räntekostnad och att avdrag för räntekostnaden medgavs, periodiserad över lånets löptid.
En särskild frågeställning vad gäller kapitalrabatter prövades dock i R79 1:97. Målet gällde i korthet frågan om avdrag för kapitalrabatt vid utgivning av förlagsbevis med avskiljbara optionsbevis. Emissionsvillkoren anpassades till marknadsvärdet på optionen. Varken Rättsnämnden eller Regeringsrätten medgav avdrag för den kapitalrabatt som uppkom då förlagsbeviset räknades om till marknadsvärde. Regeringsrätten konstaterade därvid att förlagslånet jämte därvid fogade optionsbevis skulle emitteras till kurs motsvarande lånets nominella belopp. Den omständigheten att optionsbevisen kunde frånskiljas och befinnas ha ett värde innebär inte, enligt Regeringsrätten, att den skattskyldige skulle få vidkännas en kostnad som skulle vara avdragsgill enligt (dåvarande) 29 § kommunalskattelagen.
Utgången i det senare målet har sedermera lagfästs i 2 § 9 mom SIL i samband med att den ovan refererade lagstiftningen rörande långivarnas beskattning infördes, se prop 1984/85:193. Det grundläggande skälet till varför avdragsrätt för kapitalrabatten ej skulle medges var att någon uppdelning mellan vad som är lån resp. tillskott ej gjordes i redovisningen vid tidpunkten för lagstiftningens tillkomst. Det fanns alltså ingen kapitalrabatt i redovisningen att kostnadsföra. Mot bakgrund av önskemålet om en överensstämmelse mellan skatterätten och redovisningen avvisades avdragsrätt för kapitalrabatten. Enligt propositionen eftersträvades också reciprocitet mellan långivarnas och låntagarnas beskattning. Det avdragsgilla beloppet för låntagarna bör motsvaras av den ränteintäkt som beskattas hos långivarna. Ovan har pekats på att långivarna effektivt beskattas endast för de löpande ränteutbetalningarna och att beskattningen av värdeökningen på lånet motsvaras av en avdragsgill kostnad för optionsrätten. I propositionen ansågs det därför inte klart att avdragsrätt för kapitalrabatten borde medges även om den redovisningsmässiga behandlingen av optionslån skulle komma att ändras. I så fall skulle en översyn av det låntagande bolagets beskattning behöva ske.
Tilläggas skall också att prop 1984/85:193 avvisade en skattemässig behandling av konvertibellånen motsvarande behandlingen av optionslånen eftersom optionsrätten i ett konvertibellån inte är avskiljbar.
Det finns alltså inte någon grund för att medge avdrag för en räntekostnad utöver avtalad ränta avseende konvertibel- och optionslånen. Det sagda innebär att den nya redovisningsmetoden för dessa lån inte ger några positiva skattekonsekvenser i förhållande till nuvarande redovisningsmetod. För att företagen skall kunna tillgodogöra sig avdrag som för räntekostnad för uppräkningen av låneskulden krävs en lagändring. ”Substance over form” i kombination med skatterättens knytning till den goda redovisningsseden gör att det inte kan uteslutas att skatterätten, genom lagändring, kan utvecklas dithän att företag, som väljer rådets förslag till redovisningsmetod, får avdrag för den ränta som kostnadsförs till följd av uppräkningen av lånet. Kongruent bör därmed företaget rimligen beskattas för utgivningen av optionsrätterna. Om denna avyttring beskattas, leder detta till en lägre värdetillväxt av företaget och sämre utdelningsmöjligheter då intäktsbeskattningen kommer att ske i utgivningsögonblicket.
Värdetillväxten i och beskattningskonsekvenserna för företaget bör vara desamma oavsett om traditionell redovisning eller Rådets förslag tillämpas. Reciprociteten uppnås då företagets nettoavdrag kommer att överensstämma med långivarens nettobeskattning.
Skatterättsliga synpunkter
Rådet anger i sitt förslag att det till reservfonden förda beloppet skall ses som en överkurs på de aktier som kan komma att utges senare. Skatterätten torde inte acceptera denna fiktion. Ur företagets synpunkt har skatterättsligt långivarna lånat in 100 och erhåller återbetalning av 100. Någon formell uppdelning i lånedel och tillskottsdel sker ej, alltså har skatterätten inte godtagit detta resonemang när det gäller beskattningen av företaget. Skatterätten tillämpar alltså ett ”form over substance” synsätt beträffande företaget. Aktiekapitalhöjningen och reservfondsavsättningen kommer sammanlagt att utgöra 114,42. Skillnaden 14,42 utgörs av internt tillförda medel och därför torde det snarare bli fråga om en kombination av nyemitterat och fondemitterat kapital. Om någon emission inte äger rum kommer reservfonden ändå att omfatta de 14,42. Återbetalning kommer att ske av de 100 som tillfördes vid låneemissionen. Reservfondsavsättningen är alltså i praktiken hämtad ur vinstmedel. Den har inte direkt tillförts av långivarna utan har uppkommit genom underförräntningen av förlagsbevisen. Avsättningen till reservfond har alltså egentligen uppkommit genom den efterföljande avsättningen ur vinst, betecknad som räntekostnad. Under sådana omständigheter anser jag det oegentligt att beteckna beloppet som en överkurs vid den efterföljande aktieemissionen. Av det sagda torde också följa att skatterätten inte kommer att medge annellavdrag på ett högre underlag än 100 vid nyemissionen.
Avslutning
Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att skattelagstiftningen inte medger företagen rätt till avdrag för uppräkning av låneskulden om den av Redovisningsrådet föreslagna redovisningsmetoden beträffande konvertibellån tillämpas. Därmed faller sannolikt en del av de fördelar i ekonomiskt hänseende som Schuster visat i sin artikel. För att dessa fördelar skall uppnås krävs en ändring av nuvarande skattelagstiftning.
Tommy Cronholm är chef för Peters & Co Skattekonsulter i Malmö. Han medverkade senast i Balans nr 4/91.