Det finns garantier som kan skydda bolagets egna kapital och förhindra insufficiens. I denna artikel diskuterar Gunnar Blomberg också hur effekterna på balansräkningen och redovisningen styrs av utformning och villkor på garantierna.

Kapitaltäckningsgarantier kan skydda ett bolags egna kapital och förhindra insufficiens. Effekterna på balansräkningen och redovisningen styrs av utformning och villkor av garantierna.

Som en följd av den vikande konjunkturen riskerar allt fler företag att drabbas av resultatproblem. Möjligheten för sådana hot mot företagets fortlevnad kan medföra att kreditgivare och leverantörer ställer krav på någon form av skydd för det egna kapitalet. Ett bolags styrelse kan även av andra skäl ha anledning att söka stöd från aktieägare eller annan så att exempelvis inte tvång uppkommer att upprätta s.k. kontrollbalansräkning (KBR) i enlighet med reglerna i aktiebolagslagen 13 kap. 2 § (ABL 13:2). Stöd till eller förstärkning av ett bolags egna kapital kan samtidigt även förhindra att obestånd uppkommer, dvs. att företaget kan beräknas sakna förmåga att i rätt tid betala sina skulder allt eftersom de uppkommer. Bland alternativen för stöd till ett företag i sådana situationer är s.k. kapitaltäckningsgarantier en möjlighet.

Jag kommer i denna artikel att ta upp några frågeställningar om förutsättningarna för samt om utformningen och redovisningen av kapitaltäckningsgarantier inklusive förlusttäckningsgarantier. I den fortsatta framställningen är utgångspunkten – om inte annat utsägs – att det handlar om företag – aktiebolag – vars egna kapital beräknat enligt de särskilda reglerna i ABL 13:2 riskerar understiga hälften av det registrerade aktiekapitalet. Garantier och andra stödåtgärder behandlas utifrån sina möjligheter att förbättra bolagets egna kapital med verkan att likvidationsplikt och/eller eventuellt personligt betalningsansvar för styrelseledamöter m.fl. kan undvikas.

För att undvika risken för skadeståndsanspråk som en följd av professionsansvaret – och med hänsyn till att ansvarsförsäkringen inte säkert gäller för verksamhet utanför traditionell ”revisionsverksamhet” – får jag notera att jag behandlar frågorna ur revisorns/redovisarens perspektiv. Min bakgrund och min kompetens är således inte juristens. För den som har att handlägga frågor om garantier etc. finns anledning att företa eller låta företa de kompletterande rättsutredningar som kan aktualiseras av omständigheterna i det enskilda fallet.

Några definitioner

Vid diskussioner om möjliga alternativ att förbättra eller garantera ett bolags ställning används ofta begreppen efterställningsklausuler/efterställda lån respektive kapitaltäckningsgarantier. Olika tolkningar kan göras av vad dessa uttryck var för sig skulle kunna innebära. För egen del använder jag begreppen med följande innehåll.

Efterställningsklausuler och efterställda lån relateras till lån/skulder för vilka borgenären gentemot bolaget/gäldenären givit villkor om efterställning efter övriga borgenärer vad gäller betalningen. Med kapitaltäckningsgarantier menas utfästelser innebärande löften om tillskott till mottagande bolags egna kapital. Sådana utfästelser kan vara knutna till redan förefintlig fordran på bolaget ifråga, men behöver inte vara det.

Olika gränser för ”räddning”

ABL innehåller minimigränser för ett bolags egna kapital. För att ett bolag ska undslippa tvånget att vidta ”likvidationsåtgärder” enligt ABL 13:2 gäller olika minimigränser för det egna kapitalets återställande vid olika tidpunkter. Om en kontrollbalansräkning (”KBR 1”) upprättats utvisande att det egna kapitalet understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet – den s.k. kritiska gränsen – måste hela aktiekapitalet återställas. Om däremot minst hälften av aktiekapitalet har återställts redan under perioden mellan ”så snart det finns skäl att anta” (se ABL 13:21 meningen) och tidpunkten för ”ofördröjligen”, dvs. den tidpunkt då en kontrollbalansräkning senast skulle ha varit upprättad, behöver – som framgår av NJA 1988:620 – inte längre några ”likvidationsåtgärder” vidtas för att personligt ansvar ska undvikas. En särskild förutsättning får dock antas vara att det egna kapitalet varaktigt överstiger den kritiska gränsen (se NJA 1942 s. 696, Nial SV JT S. 703 ff och Rodhe ”Aktiebolagsrätt”, 15. uppl. s. 283).

Om en utfästelse i form av kapitaltäckningsgaranti (motsv.), vilken ger omedelbar effekt på bolagets egna kapital, har givits innan bolaget passerat den ”kritiska gränsen” – eller senast under den i det föregående nämnda inledande perioden – räcker det således att utfästelsen innebär att det egna kapitalet varaktigt återställs till halva aktiekapitalet för att åtgärder och ansvar enligt ABL 13:2 inte ska behöva aktualiseras.

Olika skulder i årsredovisning resp. KBR?

I ABL 13:2 redovisas de möjligheter till förbättring av det egna kapitalet som föreligger vid upprättandet av en KBR. I lagtexten behandlas möjlig omvärdering av (samtliga) tillgångar medan vad gäller skulderna enbart statliga villkorslån behandlas.

När det gäller pensionsåtaganden kan finnas vissa – troligen begränsade – möjligheter att underlåta att ta upp dessa i en KBR trots att de redovisas som skuld i den ordinarie balansräkningen. För de närmare förutsättningarna i detta avseende hänvisas till FARs rekommendation ”Kontrollbalansräkning”.

Frågan är om även andra skulder än de ovan nämnda skulle kunna behandlas olika i en ordinarie balansräkning respektive i en KBR. Vad som närmast kan aktualiseras är om det är möjligt att underlåta att som skuld i en KBR redovisa efterställda lån som ska vara redovisade i den ordinarie balansräkningen. I enskilda företag synes en sådan differentierad redovisning ha förekommit – mera förr men även fortfarande. Skulle en dylik redovisning inte ha varit korrekt beror det då på att antingen skuldredovisningen i den ordinarie balansräkningen eller uteslutandet i KBR är inkorrekt.

Kedner-Roos (”Aktiebolagslagen”, 3. uppl, s. 307) noterar att ”...reserver som uppkommit i samband med att skulder övervärderats...” bör kunna betraktas som eget kapital i en KBR. Detta synsätt kan dock knappast ses som en möjlighet att ”nedskriva” skulder i en KBR utan är väl egentligen bara ett exempel på den allmänna grundsatsen att utgångspunkten för en KBR är en korrekt upprättad ordinarie balansräkning.

Bl.a. Blix (Balans 5/84 s. 25; med hänvisning till departementschefens uttalande i propositionen 1982/83:94 apropå särreglerna för statligt villkorslån), Rodhe/Grosskopf (Balans 10/86 s. 6) och Gometz (Balans 6–7/87 s. 47) har hävdat att det (nog) inte är möjligt att tänka sig att konstruera villkorade (aktieägar)lån som bara skulle redovisas i den ordinarie balansräkningen och inte i en KBR. Detta överensstämmer med innehållet i FARs Redovisningskommittés uttalande nr 10 (från 1985) av vilket framgår att ”efterställda lån” inte ökar ett bolags egna kapital.

I NJA 1988:620 behandlas effekten på eventuell skuldredovisning av olika villkor avseende återbetalning av ”tillskott”. När det gäller tillskott synes domen ge en eventuell möjlighet för ett villkor innebärande att återbetalning inte ska ske förrän vid bolagets likvidation eller konkurs och då först efter det att övriga fordringsägare fått fullt betalt. Däremot besvarar domen inte frågan om en ökning av det egna kapitalet i en KBR kan ske genom att ”skulder” efterställs på samma sätt. (Se även Balans 1/89 (Pfannenstill) och 4/89 (Posselius).)

Så länge som det saknas ett prejudikat utvisande att privata ”efterställda lån” inte behöver tas upp i en KBR måste slutsatsen bli att redovisningen i ordinarie balansräkning och KBR ska vara densamma, dvs. efterställda lån ska redovisas som skuld.

Villkor för tillskott

En rätt utformad kapitaltäckningsgaranti utlöser ett tillskott omedelbart som brist uppstår i det egna kapitalet. Sådana tillskott kan vara villkorslösa (ovillkorade) eller villkorade. De villkorslösa tillskotten ökar definitivt det egna kapitalet. De villkorade avses däremot bara under viss tid förstärka det egna kapitalet och ska senare förhoppningsvis återbetalas enligt givna villkor. Utformningen av villkoren är av avgörande betydelse för hur det stödet ska redovisas i en kontrollbalansräkning (och ordinarie balansräkning). Det finns därför anledning att först kort redogöra för de ”huvudregler” gällande villkor för tillskott som bl.a. klargjorts i NJA 1988:620.

För att ett tillskott ska öka bolagets egna kapital fordras att ett villkor om återbetalning inte binder bolaget. Även om villkoret exempelvis utformas så att ”återbetalning skall ske först sedan alla (övriga) fordringsägare fått betalt för sina fordringar” är det fortfarande bolaget som är förpliktat att göra den eventuella återbetalningen. Skulden finns då kvar.

Om däremot villkoren om återbetalning bara riktas mot aktieägarna finns ingen bolagets förpliktelse och någon skuld behöver då inte redovisas. Att det efter ett bolagsstämmobeslut om återbetalning uppkommer en betalningsförpliktelse som bolaget måste effektuera innebär inte att återbetalningsvillkoret som sådant riktas mot bolaget. (Se Lindskog, Svensk Juristtidning 1992 ”Om efterställningsvillkor”, cit Lindskog, s. 612). Det vanligaste villkoret är att återbetalning ska ske ur disponibla vinstmedel. Då en sådan återbetalning ska beslutas enligt ABLs regler för vinstutdelning kan ett sådant villkor ofta anses riktat mot aktieägarna även om det inte direkt utsäges. För att undvika efterkommande diskussioner om ett villkor bara binder aktieägarna och inte i någon mån även binder bolaget är det av vikt att villkoren i en utfästelse formuleras efter noggrant övervägande.

Tidigare har noterats att ”efterställda lån” inte torde kunna användas för att förbättra det egna kapitalet i en KBR. Däremot kan man tänka sig att det finns möjlighet att i återbetalningsvillkor för tillskott ta med villkor om återbetalning vid bolagets likvidation eller konkurs efter det att alla (övriga) fordringsägare fått fullt betalt. Ett sådant villkor kränker ju inte borgenärsskyddet. Skrivningen i NJA 1988:620 i detta avseende ger dessutom visst stöd för en sådan tolkning. Lindskog (s. 614) anser det klart att om ett tillskott skett med angivande av dels att rätt till återbetalning förutsätter att alla borgenärer fått betalt, dels att anspråk på återbetalning får resas endast vid bolagets likvidation utgör anspråket i fråga ett ”bolagsanspråk”, dvs. med min terminologi är det ett villkor som enbart riktar sig mot aktieägarna och inte mot bolaget. Rodhe har (i Balans 2/81 s. 19) anfört att aktiebolagsrättsligt giltiga tillskott kan – och ofta även bör – förses med villkor om både återbetalning ur vinstmedel och vid likvidation eller konkurs. Även om det senare villkoret inte direkt utsagts borde det enligt Rodhe (”Aktiebolagsrätt” 15. uppl. s. 72) ändå gälla om likvidation eller konkurs inträffar. Enligt Lindskog (Juridisk Tidskrift 1992/93 s. 85) skulle detta åtminstone kunna gälla vid bolagets likvidation. Säkrast är dock att ta med villkoret från början.

Om ett bolag försätts i konkurs och det vid konkursens avslutande befinns att överskott föreligger ska bolaget likvideras enligt ABLs regler (ABL 13:19). Detta skulle då även innebära att det för en tillskottsgivare räcker med att ställa tilläggsvillkoret ”återbetalning vid bolagets likvidation”. Ett sådant villkor skulle då täcka in det hypotetiska fallet att en konkurs avslutas med överskott före återbetalning av tillskott.

En fördel med att man bara behöver ställa villkor för likvidationsfallet – förutom återbetalning ur vinstmedel – skulle, som jag ser det, vara att man vad gäller villkoren då enbart riktar sig mot aktieägarna och deras möjligheter att agera enligt reglerna om vinstutdelning i ABL 12 kap.

Utformning av garantier

I det föregående har givits vissa grundläggande förutsättningar och villkor för utformningen av sådana garantier och tillskott som avses garantera eller öka det egna kapitalet. Till detta kan läggas att en ytterligare viktig förutsättning för att ett stöd ska kunna öka det egna kapitalet är att givaren eller utfärdaren av en utfästelse inte senare kan dels återta sin utfästelse, dels försämra villkoren för det mottagande bolaget utöver vad som från början stadgats. Utfästelser etc. måste således vara ”oåterkalleliga” och ”definitiva”.

Framtida tillskott som kan utlösas genom en kapitaltäckningsgaranti kan göras genom en kapitalinsats – betalning –, genom utfärdande av en oåterkallelig betalningsförbindelse eller genom en oåterkallelig eftergift av fordran. Det väsentliga för mottagande bolag är inte formen för tillskottet utan värdet. En betalningsförbindelse måste således – förutom att vara säker – vara sådan att dess infriande kan styras av mottagande bolag och den måste för att behålla sitt nominella värde vara räntebärande.

Inget hindrar att återbetalningsvillkoret ”ur disponibla vinstmedel” kan utvidgas så att återbetalning ska ske exempelvis först sedan disponibel vinst uppgår till visst minsta restbelopp efter återbetalning eller tidigast visst datum under förutsättning att disponibel vinst då finns.

Enligt min mening finns skäl att dokumentera att mottagande bolag mottagit utfästelse, tillskott etc. Om utfärdaren av garanti m.m. inte är ensam aktieägare bör även en accept/fullgörandeförbindelse från aktieägarna vad avser villkoren inhämtas. (Se Gometz/Huldén i Posselius m.fl. ”Skyddet för aktiebolagets egna kapital”, 2 uppl. 1990 s. 64 ff. Detsamma vad gäller utformningen av garantier där Gometz/Huldéns exempel använts som utgångspunkt till nedanstående utkast.)

Baserat på ovan angivna riktlinjer skulle en kapitaltäckningsgaranti avsedd att garantera visst eget kapital kunna utformas enligt följande. (Alternativa villkor medtagna inom parentes.)

Kapitaltäckningsgaranti

Till X AB

Undertecknade, Y AB, (ägare till z % av aktierna i X AB), förbinder oss härmed oåterkalleligen att genom tillskott – antingen i form av kapitalinsats, betalningsutfästelse eller avstående av fordran – svara för att X ABs egna kapital beräknat enligt reglerna för upprättande av särskild balansräkning enligt 13 kap. 2 § aktiebolagslagen – s.k. kontrollbalansräkning – vid varje tillfälle uppgår minst till det registrerade (alt: minst till hälften av det registrerade) aktiekapitalet.

Tillskottet skall kunna bestämmas vara villkorat innebärande att återbetalning skall kunna göras ur disponibla vinstmedel enligt fastställd balansräkning under förutsättning att sådan återbetalning inte står i strid mot god affärssed eller om disponibla vinstmedel skulle saknas återbetalning skall kunna göras endast vid X ABs likvidation och då först sedan alla fordringsägare fått full betalning men innan aktieägarna i denna deras egenskap fått ut något.

Samtliga villkor om återbetalning uppställs dock inte i förhållande till X AB utan endast gentemot bolagets aktieägare.

Stockholm den

Y AB

Att ovannämnda förbindelse mottagits erkännes:

X AB

Undertecknade förbinder oss härmed oåterkalleligen att i egenskap av aktieägare i X AB på kommande bolagsstämmor i X AB föreslå och rösta för att Y AB erhåller återbetalning av eventuellt tillskott i enlighet med ovanstående förbindelse av den..., dvs. ur disponibla vinstmedel respektive ur kvarstående medel vid bolagets likvidation sedan alla fordringsägare fått full betalning samt att vid varje övergång av våra aktier i X AB tillse att varje ny innehavare av aktierna åtar sig motsvarande förbindelse att gälla intill dess full återbetalning skett.

Om/när en kapitaltäckningsgaranti aktualiseras utlöses ett tillskott varvid en tillskottshandling innefattande villkoren ska upprättas. En sådan kan lyda enligt följande:

Villkorat (aktieägar)tillskott

Undertecknade, Y AB, (ägare till Z % av aktierna i X AB), lämnar härmed såsom (aktieägar) tillskott till X AB ett belopp uppgående till k kronor (alt. när tillskottet sker genom en utfästelse att betala: en oåterkallelig betalningsutfästelse uppgående till k kronor; alt. när tillskottet sker genom avstående av fordran: en oåterkallelig eftergift av vår fordran på k kronor).

Vi äger rätt att erhålla återbetalning av vårt tillskott ur disponibla vinstmedel enligt fastställd balansräkning under förutsättning att sådan återbetalning inte står i strid mot god affärssed. Om disponibla vinstmedel skulle saknas skall återbetalning ske endast vid X ABs likvidation och då först sedan alla fordringsägare fått full betalning men innan aktieägarna i denna deras egenskap fått ut något.

Samtliga villkor om återbetalning uppställs dock inte i förhållande till X AB utan endast gentemot bolagets aktieägare.

Stockholm den

(I övrigt enligt ovan inklusive fullgörandeförbindelse.)

Redovisning av kapitaltäckningsgarantier och tillskott

En utfästelses effekter styrs av dess innehåll och inte av den rubricering som utfärdaren eller avtalsparterna givit. Redovisningen av stöd, garantier m.m. ska därför också ske efter det innehåll som kan uttolkas av respektive utfästelse.

När en kapitaltäckningsgaranti utfärdats ska den i någon form redovisas i årsredovisningarna hos både utställaren och mottagaren. Hos utställaren bör den redovisas som en ansvarsförbindelse medan hos mottagaren en uppgift om utfästelsen bör tas in i förvaltningsberättelsen. Skulle flera parter gemensamt ha utställt en garanti innebärande ett solidariskt ansvar för tillskott ska varje part ta upp bruttovärdet för garantin som ansvarsförbindelse.

Vad gäller redovisningen av tillskott som givits enligt en kapitaltäckningsgaranti har FARs redovisningskommitté givit vägledning i sitt ovannämnda uttalande nr 10.

Rodhe/Grosskopf drar för sin del (i Balans 10/86) slutsatsen att när villkoren för återbetalningen av ett tillskott riktas mot aktieägarna och inte mot bolaget så skulle det inte vara en adekvat redovisning att – som i ovannämnda uttalande anvisas – redovisa den latenta återbetalningsskyldigheten som ansvarsförbindelse för bolaget – ”...uppgiften om tillskottet borde i stället förses med en helt egen rubrik...”. Gometz har dock (i Balans 6–7/87) genmält att ett förbehåll om tillskottsåterbetalning väl får anses vara en sådan eventualförpliktelse som utgör en ”ansvarsförbindelse”.

Praxis att redovisa återbetalningsskyldigheten för villkorade (aktieägar)tillskott som ansvarsförbindelse har funnits länge i Sverige. Den har utbildats innan det genom rättsfallet NJA 1988:620 – slutgiltigt – klarlades att villkor om återbetalning ur vinstmedel egentligen är riktat mot aktieägarna och inte mot bolaget.

Ur teoretisk synpunkt kan man hålla med om att ett villkor om återbetalning riktat mot aktieägarna inte utgör en det mottagande bolagets förpliktelse. När tillskott utlösts eller givits är emellertid mottagande bolag normalt fullt underrättat om eventuella villkor även när dessa enbart riktas mot aktieägarna. Då dessutom aktieägarna regelmässigt förbundit sig eller avsett att uppfylla villkoren förefaller det som om en information härom skulle vara ett av ”sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsresultat och ställning viktiga förhållanden” varom upplysning enligt ABL 11:9 ska lämnas i förvaltningsberättelsen (eftersom villkoret ju egentligen inte måste redovisas ”i balansräkningen” som ansvarsförbindelse). En ”riktigare” placering av en upplysning i förvaltningsberättelsen skulle dock enligt min mening försämra informationsvärdet.

Sammanfattningsvis kan jag inte finna annat än att hittillsvarande praxis med redovisning som ansvarsförbindelse är den lämpligaste utifrån den externe analytikerns synpunkt. En sådan tydlig redovisning stämmer även överens med de önskemål om bättre information i årsredovisningen av ”off balance”-poster som framförts vid de särskilda granskningar som under senare tid genomförts med anledning av fallissemangen på finans- och fastighetsmarknaderna.

En annan fråga är om det inte många gånger finns skäl att kräva bättre och mer information om de villkor som åvilar verkställda tillskott. Det kan då även vara pedagogiskt att i aktuell not anteckna vad villkoren innehåller och att de gäller gentemot aktieägarna.

Redovisning av förlustgarantier

Ibland garanterar ett moderbolag ett dotterbolags egna kapital på så sätt att moderbolaget lämnar dotterbolaget en utfästelse att genom koncernbidrag eller aktieägartillskott fylla upp eventuell kommande brist i årsresultatet. En sådan garanti kan avse dotterbolagets resultat ett eller flera år framåt i tiden.

Redovisningen av en utfästelse att täcka framtida förluster bör göras i enlighet med de ovan angivna principerna för redovisning av kapitaltäckningsgarantier. Om/när det framtida utfallet av en sådan utfästelse kan beräknas med rimlig säkerhet uppkommer frågan om på vilket sätt den tidigare redovisningen av den latenta förpliktelsen då behöver förändras.

Sett ur moderbolagets synpunkt kan en beräkningsbar förlusttäckning i ett dotterbolag ur likviditets- och resultatsynpunkt sägas likna förväntade förluster i pågående arbeten eller förluster på kontrakterade varuinköp. De senare ska redovisas som kostnad/skuld så snart de blivit beräkningsbara – oavsett om det kontrakterade arbetet kommit igång eller inte respektive även om varorna inte upptagits som tillgång (jfr FARs rekommendation ”Varulagervärdering” och Redovisningsrådets utkast till rekommendation om ”Redovisning av varulager och pågående tjänsteuppdrag”).

Enligt IAS ”Contingencies and Events Occurring After the Balance Sheet Day” ska – sammanfattningsvis – förlustrisker som åsamkats per balansdagen upptas till sina beräknade belopp.

– Ska då även ett moderbolag skuldföra den beräknade framtida förlusttäckningen för ett dotterbolag när en förlusttäckningsgaranti lämnats?

Allmänt gäller att framtida förluster på den egna rörelsen, som inte kan hänföras till förfluten tid, inte ska redovisas förrän de inträffat. Indirekt kan dock resultatet påverkas genom att sämre förväntade resultat kan fordra nedskrivningar av exempelvis anläggningstillgångarna. I koncernredovisningen är det inte aktuellt att ta med de framtida förlusterna för ett dotterbolag – utöver eventuella nedskrivningar etc. – då ju hela koncernen här ses som ett enda företag.

En förlusttäckningsgaranti får för moderbolaget samma faktiska effekter som om dotterbolaget varit ett kommissionärsföretag. Ofta föreligger även denna – skattemässiga – möjlighet som alternativ till förlusttäckning genom koncernbidrag. Skulle ett kommissionärsförhållande föreligga kommer moderbolagets redovisning att överensstämma med koncernredovisningen.

En utfästelse om förlusttäckningsgaranti innebär i praktiken att moderbolaget tagit över ansvaret för dotterbolagets rörelse. Det synes därför både rimligt och ändamålsenligt att samma principer får gälla för redovisningen av en förlusttäckningsgaranti som vad gäller moderbolagets egna förluster, dvs. framtida förluster i dotterbolaget skuldföres normalt inte hos moderbolaget.

Auktor revisor Gunnar Blomberg är verksam vid BDO Feinstein i Stockholm.

Han med verkade senast i Balans 8–9/92.