Internationell praxis och svenska regler – stötesten för Redovisningsrådet

Redovisningsrådets utgångspunkt är att anpassa svensk årsredovisning till internationell standard. Men det måste ske med beaktande av svenska regler, vilket skapar problem, betonar rådets ordförande Sven-Erik Johansson i denna genomgång.

Redovisningsrådet (RR) har tillkommit i syfte att genom självreglering utveckla god redovisningssed. RR har som främsta riktlinje för sin rekommendationsgivning att anpassa normer för årsredovisningen i svenska publika företag till dominerande internationell praxis. IASCs rekommendationer tjänar därvid i första hand som riktmärke.

Anpassningen måste ske med beaktande av inhemska civil- och skatterättsliga bestämmelser. Denna restriktion skapar betydande problem för RRs verksamhet. Jag skall i denna artikel belysa dessa problem och olika alternativ till problemlösning. Härvid anknyter jag till RRs hittills utgivna rekommendationer, utkast härtill och övriga pågående projekt.

Jag är medveten om att de principiella problemen ej är nya. Med dem har förvisso tidigare normgivare brottats. Trots detta finns det anledning aktualisera problematiken med hänsyn till dess betydelse för RRs framtida verksamhet, liksom dess relevans för pågående översyn av redovisningslagstiftningen.

Rekommendationen om koncernredovisning

I RRs första rekommendation om koncernredovisning ställdes vi i första hand inför civilrättsliga problem och tolkningen av aktiebolagslagens bestämmelser om koncernredovisning. Dessa gällde i första hand redovisningen av obeskattade reserver och koncernmässig goodwill (se Kommentar till Redovisningsrådets utkast till Rekommendation om Koncernredovisning). Uppdelning av balansräkningens obeskattade reserver på eget kapital och latent skatteskuld och motsvarande uppdelning i resultaträkningen kunde tolkas såsom oförenliga med lagens formella föreskrifter, liksom att RR tillät en avskrivningstid av 20 år för goodwill. RR motiverade sitt ställningstagande på två sätt:

1. Lagstiftaren har överlämnat åt praxis att utforma metodik för koncernredovisning. Tidigare utveckling av denna praxis (styrd av internationella förebilder) har i vissa fall – t.ex. beträffande metoder för omräkning av utländska dotterbolags bokslut och tillämpning av kapitalandelsmetod för intressebolag – inneburit att företag på koncernnivå tillämpat värderingsregler, som ej vore tillåtna på bolagsnivå.

2. Lagstiftarens primära syfte med reglerna för koncernredovisningen var att förhindra att utdelningar från moderbolaget översteg koncernens totala fria egna kapital eller i övrigt vore oförenliga med den finansiella ställningen för hela koncernen. Av RR anvisad metodik för mätning av koncernens fria egna kapital innebär att detta begränsas av för de enskilda koncernbolagen gällande redovisningsregler, samtidigt som det mätes på ett mera rättvisande sätt än tidigare genom uppdelningen av obeskattade reserver.

RR ansåg sig ha goda argument för sina ställningstaganden. Hade vi gjort en mycket snäv och försiktig tolkning av aktiebolagslagen jämte förarbete och velat vara helgarderade mot eventuell kritik från någon grupp av juridisk expertis, skulle det ej varit möjligt att på några högst väsentliga punkter harmonisera svensk och internationell koncernredovisning.

Aktuella projekt

RRs utkast till rekommendation om värdering av varulager och pågående tjänsteuppdrag har aktualiserat skattemässiga problem. Även om RRs målgrupp är publika företag kommer ofrånkomligen en rekommendation om lagervärdering att tjäna som vägledning för ”god redovisningssed” för en större målgrupp. Den aktuella utvecklingen inom skatteområdet mot breddad skattebas innebär att ”god redovisningssed” i ökad utsträckning skall vara styrande för det skattemässiga resultatbegreppet. En möjlig konsekvens härav är att RRs rekommendationer i vissa fall blir ”skattelag”, även om – såsom närmare utvecklas nedan – föreslagna regler i första hand styrs av kapitalmarknadens informationsbehov och ej av borgenärsintressen eller av fiskala intressen. Att indirekt skriva skattelagar är förvisso ej något som RRs medlemmar föreställde sig skulle vara deras uppgift när de axlade ansvaret att ingå i Rådet. En sådan uppgift torde också varit en främmande tanke hos initiativtagarna till RRs tillkomst. Det är av avgörande betydelse för RRs verksamhet att dess rekommendationer får bred acceptans. Efterlevnaden får ej äventyras på grund av skattekonsekvenser och motsättningar till gällande skattelagar.

Utkastet till rekommendation om värdering av pågående tjänsteuppdrag är ett illustrativt fall. Där föreslås som huvudregel att nedlagt arbete tas upp som omsättningstillgång och värderas enligt lägsta värdets princip. Successiv vinstavräkning tillåts under vissa förutsättningar. Härvid har förutsatts att skattereglerna är oförändrade, dvs. under vissa förutsättningar tillåts nedskrivningar på pågående uppdrag eller nollvärdering. Sådana nedskrivningar skall enligt RR redovisas som obeskattade reserver. Det är numera klarlagt genom RSVs tolkning av de nya reglerna för lagervärdering att avsättningar till denna form obeskattade reserver blir skattemässigt otillåtna fr.o.m. 1994 års taxering. Detta innebär givetvis att berörda företag ej skulle följa en rekommendation om öppen redovisning av reserver i pågående arbeten – i varje fall ej på bolagsnivå. Därför kommer den slutliga rekommendationen att begränsas till varulager och ej omfatta pågående tjänsteuppdrag. Detta är olyckligt med hänsyn till att praxis inom området är vacklande och ett flertal publika datakonsultföretag och andra tjänsteföretag uppvisar stor variationsbredd i redovisningen av pågående uppdrag.

Skattemässiga problem har också aktualiserats av utkastet till rekommendation om redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation. Flera ”remissinstanser” har ifrågasatt om föreslagna metoder för behandling av t.ex. dold räntekompensation och konvertibla skuldebrev kommer att accepteras skattemässigt. Om så ej sker, får ifrågavarande delar av en rekommendation inga skattemässiga konsekvenser.

Även om en ny rekommendation ej får något skattemässigt genomslag, synes avvikelser mellan redovisning och beskattning av vissa remissinstanser uppfattas såsom en negativ kvalitet hos rekommendationen. Samtidigt torde alla inse att det vore oförenligt med RRs uppgift och syfte att enbart ge ut rekommendationer som under hand godkänts av skattemyndigheterna. Ett dilemma är att RR vid sina överväganden om nya rekommendationer inte kan bortse ifrån skattemässiga konsekvenser härav. Såsom framgår av fortsättningen anser vi det rationellt och logiskt att vissa av RRs rekommendationer ej gäller skattemässigt. I princip förordar RR en minskad koppling mellan beskattning och redovisning.

Varulagerrekommendationen omfattar ej värdering av pågående entreprenadarbeten och likartade kontrakterade projekt. Vi bedömer att en anpassning till IASCs standard av FARs gällande rekommendation för denna typ av arbeten kan komma i konflikt med gällande bokföringslag. Anledningen är de internationella reglerna för obligatorisk successiv vinstavräkning. Vi tror också att starkt motstånd att följa dessa regler skulle föreligga, om de också samtidigt skulle gälla skattemässigt. Vi ser här ett exempel på att anpassningen till internationell praxis kan komma i konflikt med såväl civillagstiftningen (i varje fall en restriktiv tolkning därav) som företagens skattemässiga mål. Ett annat exempel är reglerna för hantering av ändringar av redovisningsprinciper. IASCs förordade alternativ innebär att ingående balansräkning för ändringsåret skall omräknas och upprättas enligt de nya principerna. Detta kan innebära uppskrivningar av tillgångar och andra omvärderingar i strid mot civilrättsliga regler och med skattemässiga komplikationer. En anpassning till IASCs standards för redovisning av leasing skapar i första hand skattemässiga problem.

Orealiserade vinster – olika intressenters och krav

Successiv vinstavräkning kan ses som ett avsteg från det s.k. realisationspostulatet, som styr traditionell värdering på basis av anskaffningsvärde. Marknadsvärdering av fordringar och skulder i utländsk valuta kan ses som ett annat avsteg. Fler kan med säkerhet förutses i framtiden. Ett mycket tydligt inslag i den internationella debatten om framtida standards för redovisning är förskjutningen från anskaffningsvärde till marknadsvärde som värderingsbas. Detta illustreras av diskussionen om redovisning av finansiella instrument.

Önskemål om en mera marknadsorienterad värdering har ej initierats från skattemyndigheter; ej heller från borgenärer eller anställda. Det kommer i första hand från aktiemarknaden och professionella analytiker. Årsredovisningen används av dessa intressenter primärt som underlag för prognoser om framtida vinstutveckling och kassaflöden liksom för jämförelser mellan olika företag/investeringsobjekt. Information om orealiserade (realiserbara) värdeförändringar, såväl positiva som negativa, anses underlätta prognoser och jämförelser. Det finns också andra fördelar med marknadsvärdering av finansiella instrument, för vilka det finns en väl fungerande marknad. En sådan värdering överensstämmer med beslutsfattarnas egna interna mått på ”performance” och lockar ej till försäljningar och onödiga transaktionskostnader i syfte att uppnå ett redovisat resultat, som överensstämmer med det interna, eller i syfte att ”försköna” resultatet.

Borgenärer har sannolikt en annan syn än aktieägare på värdering till marknadspris och resultatredovisning av ”orealiserade” (men realiserbara) vinster. Visserligen vill även borgenärerna ha så bra prognosunderlag som möjligt men de har en annan viktning av möjligheter versus hot än vad aktieägare har samtidigt som panternas värde vid konkurs har annan betydelse för borgenärerna än för aktieägarna. Viktigare torde vara borgenärernas motvilja att orealiserade vinster skulle kunna vara tillgängliga för utdelning och bli beskattade. Det skulle – i varje fall i Sverige – uppfattas som radikalt avsteg från den traditionella försiktighetsprincipen, som tjänar som viktigt skydd för borgenärer (även om principen kan leda till försenade indikationer på resultatförsämring, när tidigare skapade ”försiktighetsreserver” upplöses).

En given redovisningsprincip kan således vara önskvärd och ändamålsenlig från aktiemarknadssynpunkt men ej från borgenärssynpunkt. I regelsystem för årsredovisningar med flera olika intressenter måste en avvägning och kompromiss mellan olika intressegruppers krav och önskemål ske. Även om ”god redovisningssed” måste definieras från ett flerintressentperspektiv kan man inte rimligtvis bortse ifrån att högst betydande intressentskillnader föreligger i å ena sidan t.ex. ett multinationellt bolag med sina aktier noterade på flera börser och med internationell upplåning och å andra sidan ett familjeföretag med huvudsakligen bankfinansiering. I första fallet blir aktörer på nationell och internationell kapitalmarknad huvudintressenter. Koncernredovisningen står i fokus för dessa intressenter medan leverantörer, anställda m.fl. fäster större avseende vid redovisningen för de juridiska enheter med vilka de tecknat sina kontrakt. I andra fallet är årsredovisningen betydelselös som informationskälla för ägaren. Långivande bank har ofta möjlighet att få den information den begär. Leverantörer, kunder, anställda, kommuner m.fl. blir huvudintressenter. Den redovisnings- och rapporteringsenhet, till vilka de kontraktuella förbindelserna är kopplade, väger än tyngre men är alltid av väsentlig betydelse.

Vad som är ”god redovisningssed” för en koncern med primärt ansvar att tillgodose aktiemarknadens informationsbehov bör rimligtvis i vissa avseenden avvika från ”god redovisningssed” för ett företag utan sådant ansvar och med borgenärer som årsredovisningens huvudintressent. Ett sådant synsätt är svårt att förena med synsättet bakom bokföringslagen och aktiebolagslagen, där samma regler skall gälla för alla bokföringspliktiga respektive aktiebolag och för såväl koncernen som de juridiska enheterna. Även skatterättsligt finns behov av entydiga och för samtliga skattepliktiga ensartade regler.

Företagens och kapitalets ökade internationalisering ökar behovet av harmoniserad redovisning. Arbetet, t.ex. via IASC, att söka nå sådan harmonisering styrs i betydande utsträckning av ett kapitalmarknadsperspektiv. Ett sådant perspektiv bör inte ha samma tyngd i regler som skall gälla alla bokföringspliktiga eller aktiebolag; ej heller alla skattepliktiga. Ovanstående diskussion om marknadsvärdering och orealiserade värdeförändringar är en bra illustration till dylika konflikter och behovet av en bro mellan olika perspektiv.

Lagstiftarna har visat viss medvetenhet om och förståelse för ifrågavarande konflikter. Detta återspeglas bl.a. i schemat för resultaträkningen med det för aktiemarknaden m.fl. relevanta måttet, resultat före bokslutsdispositioner och skatt, jämte öppen redovisning av bokslutsdispositioner. Resultaträkningen skulle emellertid bli än läsvänligare och mera anpassad till internationell praxis om de skattemässiga bokslutsdispositionerna ej behövde göras i redovisningen utan enbart i samband med deklarationen, dvs. att av RR anvisad metod för behandling på koncernnivå av obeskattade reserver också kunde tillämpas på bolagsnivå.

Inom försäkringsbranschen beräknas det centrala måttet ”konsolidering” – i enlighet med Finansinspektionens anvisningar – på basis av marknadsvärdering av placeringstillgångarna. Bankernas lika centrala mått ”kapitaltäckning” beräknas i viss utsträckning med ledning av andra principer än dem som styr balansvärderingen.

Alternativa problemlösningar

Konflikter mellan anpassning till internationell redovisningspraxis och inhemsk civillagstiftning och/eller skattelagstiftning kan lösas på bl.a. tre följande sätt:

1. Internationella standards tillämpas i en form av ”proformaredovisning” vid sidan av den legala redovisningen (”statutary accounts”). En sådan utveckling kan leda till att den legala redovisningen i stora internationella koncerner successivt ges en mera undanskymd roll.

2. Tillämpningen begränsas till supplementär information i form av noter. Analytiker är förvisso inte glada över att på basis av notapparaten räkna fram mellan olika företag och olika perioder jämförbara nyckeltal eller att hantera ett stort antal alternativa mått.

3. Tillämpningen avser i första hand eller begränsas till koncernredovisningen med restriktionen att koncernens fria reserver ej får påverkas av olikheter mellan på koncern- och bolagsnivå tillämpade redovisningsprinciper. Svagheten med detta alternativ är uppenbar. Anpassning till internationell praxis kan endast ske om koncernförhållande föreligger. Det torde emellertid finnas få publika företag utan koncernrelationer.

Samtliga alternativ har påtagliga nackdelar. Vid de interna diskussionerna inom RR synes flertalet prioritera det tredje alternativet. Det vore emellertid önskvärt att den nu pågående översynen av redovisningslagstiftningen så snabbt som möjligt gav beskedet att vi i Sverige i överensstämmelse med EG-direktivet får tillämpa olika redovisningsprinciper på koncern- och bolagsnivå och att oklarheter i vissa lagtolkningar undanröjes. Minst lika välkommet vore ett besked om minskad koppling mellan redovisning och beskattning, bl.a. för att minska behovet av olikheter i redovisningen på koncern- och bolagsnivå och minska risken att RR mot sin vilja och utanför sitt eget primära kompetensområde i vissa fall kommer att indirekt skriva skattelag och utfärda rekommendationer som av skatteskäl ej kommer att tillämpas i praktiken. RR är medvetet om att det finns många olika intressenter i denna fråga, liksom att en anpassning till EGs redovisningsregler kan innebära förändrade arbetsförutsättningar.

Sven-Erik Johansson är professor emeritus i företagsekonomi vid

Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 12/91.